tisdag 8 november 2011

Nättankar


Denna gråa dag, då bara de synnerligen trötta buskastrarna, vittnar om att det varit en varmare årstid — filosoferar jag över Internet och vad det fört med sig. Som så ofta förr (eller alltid?), diskuteras samma sak på flera håll samtidigt. I går läste jag vad Owe Wikström skrivit om en intervjuv med Zygmund Baumann. Bara några dagar tidigare hade jag träffat E som läser våra bloggar, och hade några mycket uppfriskande (och rätt elaka) synpunkter på bloggare och deras sätt att uttrycka sig. Och så i morse damp det ned ett mejl från Annika, som även hon läser ungefär samma bloggar som jag läser, plus några till. Jag kommer säkert att återkomma till en del av de synpunkter som Annika och E framförde.
Annikas tankar rörde delvis det jag talade om häromdagen, att inte ovetande såra någon. Bland annat skriver hon:
”Jag har aldrig lämnat någon kommentar för jag känner mig som den elaka häxan som inte tycker som någon annan. _ _ _ så när jag tycker att någon sagt något åt helvete fel eller bara jamsat med, så låter jag hellre bli att säga det än att säga det. _ _ _ När man inte känner varandra så vet man ju inte vem så tar illa upp och vem som tål kritik.”
Både Annika och E är nog, liksom, jag debattglada typer, som är vana vid heta diskussioner i de mest skilda ämnen. Jag känner så väl igen de tankar de båda uttrycker. E och jag är tämligen jämngamla, och jag misstänker att inte heller Annika är purung — så kanske är det en generationsfråga. Fast helt säker är jag inte. Det som fick mig att tro det, är att vi som hade hunnit skaffa oss sociala vanor innan datorer blev var mans egendom, skiljer mer på det privata och det offentliga livet. Det här vet jag att jag talat om tidigare, men jag återkommer till det, därför att det är så markant hur många tycks se kommentatorsrutorna som en privat sfär där man uppför sig som i ett slutet sällskap. Och vi äldre viker kanske inte heller ut oss till allmänt beskådande på samma vis som de yngre.
Möjligtvis förhåller det sig också så att vi som varit med ett tag, inte har samma behov av att framställa oss i en fördelaktig dager — vi är mer intresserade av sakfrågorna än av att bygga upp en bild av oss själva som spontana, gulliga och omtänksamma.
Bara spekulationer, men jag har tänkt en hel del på dessa frågor, eftersom jag, liksom båda dessa nya vänner, ibland avstår från att säga vad jag tycker då det inte känns som rätt forum att göra det i.
Jag kan ju bara tala för min egen blogg, men jag uppskattar diskussioner och hoppas att mina läsare talar om när de har en annan uppfattning än den jag gjort gällande.

14 kommentarer:

  1. Det är aldrig fel med uppriktighet när den är saklig. Det får gärna bli mera av den delen på min blogg också.

    Däremot kanske det är svårt för många att vara så uppriktiga som de kanske vill vara, för att man är rädd för att såra och kanske inte heller orkar engagera sig desto mera.

    För min del hade jag svårt med kramandet till en början och till en viss del tycker jag fortfarande att det känns helt fel ibland. Men med vissa bloggare känner man en närmare bekantskap, vänskap mera än med andra och där sitter en kram helt rätt.

    Det är ju svårt att inte visa sin privata sida när man bloggar varje dag, det är ju också en privat blogg fastän den är offentlig.

    Karin

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Problemet med uppriktighet är att vi tål olika mycket av den - och en del lägger in annat än det som menades i den. Men då borde man ju hojta till - vad menar du egentligen, tolkade jag ditt rätt...

    Jag kramar gärna folk privat, i levande livet och i brev - men om jag delta'r i en diskussion i levande livet, så avslutar jag ju aldrig det jag säger med en kram - inte ens om min mamma eller bästa vän sitter i lokalen. Dessutom kan det uppfattas som mannamån. Kramar jag en blir jag tvungen att krama alla vare sig jag vill eller ej.

    Somliga bloggar är ju mer privata än andra - det kommer ju an på bloggaren var man dra'r gränsen. Se'n avgör vi läsare hur mycket vi står ut med i den vägen. Det som både Annika och E talade mest om, var nog relationerna i bloggkontakterna. Och att ju mer privata vill tillåter oss att vara, ju lättare är det att glömma bort att vem som helst kan läsa öppna bloggar. Och det smyger många fler skummisar i buskarna än vad vi vill tro att det gör.
    Hjälp nu kokar soppan
    M

    SvaraRadera
  3. Mannamån. Har nog aldrig hört det ordet tidigare men tror att jag förstår det. Kramar du en så måste du krama alla...dominoeffekten ungefär.
    Karin
    som funderar på det här med kramar i tid och otid

    SvaraRadera
  4. Hoppas att du inte brände vid soppan.
    Det var intressant vad Owe Wikström skrev,jag är nog rätt pessimistisk oc tror att Baumann har rätt. Och det passar ju in med vad du säger om att det är en generationsfråga.
    Jag är som du, jag har slutat att läsa det som retar mig mest. Men det löser ju inte problemet med om man sårar någon. Det skulle ju bli väldigt utslätat och tråkigt om man inte kunde diskutera sånt man tycker olika om. Fast på många håll är det ju redan så. Hm, måste nog tänka mer på det här.
    kram från
    Mette
    som inte väntar
    sig en kram
    tillbaka, inte
    här i alla fall

    SvaraRadera
  5. Owe Wikstöms artikel är intressant och jag är nog lika pessimistisk som Mette.
    Jag tror bara att du delvis har rätt om att det är en generationsfråga. Det finns gott om gamla tanter (i min generation) som försöker ge en en vacker bild av sig själv. Man kan ju inte visa att man är smal och utan rynkor, för då ljuger man, och det kan avslöjas, men gamla tanter kan ju visa att de är lika ungdomliga som de unga tjejerna. Så kan man ju alltid nämna fina namn i förbifarten och akademiska studier.
    Det verkar ibland som man använder kommentarerna för att visa hur bra man känner bloggaren. Kommentarer som vi ses på lördag eller vad kul det var att se dig, kan man ju skriva i mailen som man säkert skriver till varandra. Men jag antar att det, liksom kramarna höjer ens status.
    Elaka tanten har talat

    SvaraRadera
  6. Karin,
    Ett utmärkt ord, mannamån.

    mann`amån subst., ingen böjning
    ORDLED: manna--mån
    • partiskhet vanl. till den givna personens nackdel {→väld} (ngt åld.): de övade ~ mot honom
    KONSTR.: ~ (mot ngn)
    HIST.: sedan ca 1655; till man och mån

    Själv funderar jag inte över mitt eget kramande - eller brist på kramande - men förundras över det allmäna gullandet. Jag vill inte krama alla, då är det enklare att inte krama någon offentligt. Mette vet det, och skickar kramar väl medveten om att hon får vänta på sina kramar tills jag mejlar henne.

    Flette-Mette,
    Soppan blev god - och obränd.
    Tyvärr tror jag också att Baumann har rätt. Jag tror att man kan vidmakthålla redan etablerade kontakter med hjälp av nätet - men jag tror liksom Baumann att man inte tar så allvarligt på sina förpliktelser. Säkert bidrar anonymiteten till att det blivit så.
    Att vi dessutom faktiskt talar olika språk (olika sortes svenska alltså) underlättar inte heller diskussionerna när (om) man är rädd att såra någon. Bara rädslan att säga fel saker gör det hela urvattnat.

    Elsa,
    Ja, angående Baumann är vi tydligen lika pessimistiska.
    Jag kan inte annat än hålla med dig på alla punkter. Fast jag letar efter förmildrande omständigheter i självhävdelsefrågan. Återkommer om jag kommer på några.

    När det gäller hur man drar gränser mellan hur privat man kan och vill vara, så tycker jag att det är en skillnad på att vilja visa att man känner varandra genom att anspela på vad man har gjort eller planerar att göra tillsammans, och enkla konstateranden av gemensamma erfarenheter eller förhållanden. Gifta par, ska naturligtvis inte låtsas som om de inte känner varandra, även om jag kanske tycker att det räcker att äta födelsedagstårtan hemma tillsammans med sina goda vänner - att också göra det på bloggen verkar liksom lite tårta på tårta. Vilket jag i regel inte har något ont av eftersom jag förmodligen inte vistas i de kretsar där man firar mest, men jag råkade ramla in på Inez kalas där hon firade sin make.

    SvaraRadera
  7. Jag håller med om det mesta du säger och vad som sägs i kommentarerna. Men ibland när någon är nere och behöver uppmuntran så märks det ju hur gulliga alla är som skriver mer eller mindre privata kommentarer då. Jag tycker att det är jättefint. Tycker du inte att det heller är okej?
    /Lisa

    SvaraRadera
  8. Bra skrivet!
    Det här behöver diskuteras, fast jag egentligen inte tror att dom som behöver diskutera det, läser det här.
    Något du inte skriver om är nyfikenheten. Jag har faktiskt bloggat men slutade och tog bort bloggen när frågorna blev för närgångna. Flera frågade om jag verkligen heter kolja och en del frågade vad jag jobbar med och var jag bor. En frågade om jag var gift, vet faktiskt inte om det var en man eller kvinna, jag hade kanske kunnat få en ny man! Sånt gör mig förbannad, ville jag tala om det skulle jag göra det utan att någon frågar.

    SvaraRadera
  9. Hej Lise,
    Välkommen till bastmattan!
    Jag tycker att man ska göra vad samvetet bjuder. Själv skriver jag hellre ett privat mejl - eller ett e-kort - till någon jag vet har det svårt, än att jag stämmer in i sympatikören i kommentatorsrutan.

    Kolja,
    Så nyfikna läsare har inte jag, bara några få har försiktigt sonderat terrängen. Men jag förstår dig, jag skulle nog också sluta blogga om folk ville veta min adress. Det tycker jag låter skumt. Du frågade inte om det var ett frieri? Du kunde ju ha förhört dig om hans(?) ekonomi och utseende!

    Margaretha

    SvaraRadera
  10. Hmmmm, varför skulle man sluta blogga bara för att någon blir frågvis? Man kan ju säga ifrån helt hyfsat att den typen av frågor inte hör hemma på ens blogg.
    Och inte tycker jag om att man spekulerar i andra bloggares kommentarer och svar och kallar det statusförhöjare. Det är bara bittert skitprat i mina ögon och öron när vi nu är inne på att tala klarspråk.
    Låt nu alla gullas som vill gullas och så kan man själv låta bli om man inte vill. Jag förstår egentligen inte varför man skall dela upp folk i olika fack på det här sättet. Alla blommor måste få blomma, men alla behöver inte plockas och examineras.

    Karin som både tar emot kramar och ger kramar, helt och hållet beroende på humör och känsla. Och någon statusförhöjning eftertraktas inte alls i sammanhanget. Inte ett skvatt!:D
    Hej hopp!

    SvaraRadera
  11. Pettas,
    Jag slutade blogga därför att det kändes hotfullt med okända som ville veta så mycket om mig. När sen en som kände mig avslöjade var jag bodde, och kommentarena blev både närgångna och underliga blev jag rädd och la av. Det kändes inte meningsfullt och roligt längre.
    Folk får gulla hur mycket de vill för mig, men när em berättade att det finns flera än jag som funderar över hur det har blivit så här på nätet, tycker jag att det är intressant att analysera bloggares beteende. Och jag tror som _em att det delvis är en generationsfråga.
    Vad det beträffar kramar är jag uppvuxen i en kultur med mycket mer kindpussande än i Sverige, så ibland tycker jag att det kan vara skönt att få vara en tråkig stel svensk som inte ens vågar ta i andra människor.

    SvaraRadera
  12. Kolja,

    jag förstår fullständigt resonemanget i inlägget och är själv en som funderar mycket på det här kramandet kors och tvärs, många gånger med bloggare som man har kontakt med första gången och kanske aldrig mera. Det gör mig också fundersam, men att skriva bloggare på näsan att man söker en slags statusförhöjning och bekräftelse tycker jag att är att ta i litet väl. Det är snudd på att kränka folk som gärna bloggar utifrån sina egna förutsättningar och inte andras. Jag upplever att man då börjar titta ner på andra och det vill inte jag vara med om. Var och en måste få utgå från sin egen utgångspunkt, man kan ju själv välja vem man vill följa. Jag tycker att det är jättebra av Margaretha att ta upp det här, för det behöver ventileras med all tydlighet eftersom det upprör.
    Och jag förstår dig bra om du slutade blogga av den orsak som du nämner. Givetvis, blir det otrevligt(sjukt) och man inte blir av med det otrevliga på annat sätt, så finns antagligen inte någon annan utväg. Men i allmänhet brukar det fungera att säga till hur man själv har tänkt sig sin blogg. Det paradoxala i sammanhanget är att man är privat fastän offentligt. Jag har fått "gliringar" av ett par personer som nog har namngivit sig men inte går att få kontakt med på annat sätt än genom svar på kommentarsfältet. Den anonymiteten gillar inte jag eftersom de personerna ofta är kritiska till mina bloggvänners kommentarer då de tydligen upplever att de inte har full kontroll. I mina ögon är det fegt att inte våga berätta vem man är om man har åsikter om andra. Sådant förekommer också.
    Jag tycker att man måste få tillåta långvariga bloggvänner att kunna skämta över bloggränserna utan att en tillfällig besökare skall känna att den står utanför sällskapet.De går ju att spåra om man vill veta vad det hela handlar om. Och det går att fråga rakt ut vad det hela handlar om. Jag går i försvarsställning på direkten om man försöker angripa någon av mina och andra bloggars läsares kommenterande på ett otillbörligt sätt.
    En sak som man också kan göra om man får en otrevlig kommenterare på halsen är att stänga av den personen helt. En sådan har jag på lut någonstans i cyberrymden.:)
    Det finns många sidor på ett järnspett:)och antagligen är inte debatten slut med det här.

    Det kan mycket väl vara en generationsfråga, som så mycket annat. Jag hör till samma generation som Margaretha jag också:)
    Margaretha, nu fick du debatt på ditt inlägg, som jag gissar att har med tankar om ankdammsbloggandet att göra

    SvaraRadera
  13. haha, ändå är det svenska gullandet inget emot det amerikanska! i amerika lär vi oss från början att säga vänliga innehållslösa saker till varandra.
    hugs

    SvaraRadera
  14. Karin,
    Delar av din kommentar svarade ju Kolja själv på.

    Jag måste ha missat något i diskussionen, har gått tillbaka och läst allt men hittar inget om statusförhöjare. Så jag vet inte vad du menar.

    Jo men visst låter vi folk gulla så mycket de behagar - vad vi var ute efter här är nog att det (kanske) är en generationsfråga. Det är klart att bara det konstaterandet är ju att dela in folk i fack, men jag är fortfarande nyfiken på hur det har blivit så. Och i ännu högre grad varför man idag tycks ha så svårt att lämna det pubertala bakom sig.

    Kolja,
    Så bra att du förtydligade dig - tack!
    Jag förstår dig verkligen, jag har hört så många hemska (och sanna) berättelser om vad det kan leda till om man är för öppenhjärtlig på nätet, att jag ligger väldigt lågt med identitetsavslöjande uppgifter.


    Karin,
    Som jag sa’ i mitt förra svar till dig, så hänger jag inte riktigt med i svängarna här - så jag kan inte besvara det här med status och vem som ser ned på vem.
    Jag är inte heller säker på om jag fattar dig rätt angående kommentarerna. Men om det gäller identiteten på den som lämnar kommentar, så vet jag inte hur man ska gå till väga om man inte har en blogg - då kan man ju inte mer än säga sitt namn. Att man inte offentligt uppger hela sitt namn förstår jag mer än väl. Och även om personen har en blogg, så vet man ju ofta inte mer om vem han eller hon egentligen är - även bloggar kan vara anonyma.

    Gliringar och elakheter har jag sluppit - eller också har jag inte fattat dem!
    Nej, mina ankdammstankar har inte ett dugg med bloggandet att göra - bara med ankor. Det var bara det roliga uttrycket som fick mig att minnas en del ankor i mitt liv.

    Debbie,
    Där har du verkligen rätt. Tyvärr verkar det som det har spritt sig hit.

    Margaretha

    SvaraRadera