fredag 22 juli 2011

Livets ketchupeffekt

Det har alltid förundrat mig att livet tycks oförmöget att fördela sorg och glädje på ett någorlunda jämt vis. Mitt liv flyter för det mesta fram som en sedesam flod i ett slättlandskap — men så plötsligt förvandlas denna livets flod till en yster vårflod, där allt händer samtidigt i ett rasande tempo. Bara för att efter en dag eller två, återigen bli stillsam.
Nu senast började det med att just den morgonen jag insåg att jag kunde sova tills jag vaknade av mig själv, då blir jag väckt av en felringning halv åtta. Tillräckligt sent för att jag inte tyckte att det var någon idé att somna om.
Jag hade inte mycket mer än svalt frukosten, och såg fram emot att börja på en ny bok, så ringer en väninna: “snälla söta du, min bil startar inte och jag måste vara hos tandläkaren om en halvtimme (det går inte att ringa till tandläkaren för där är bara en telefonsvarare påkoppld). Efter som det ta’r en halvtimme att köra dit, så kastar jag mig iväg — och kompisen kommer bara några minuter för sent. När jag se’n pustar ut och grunnar på hur jag ska komma ifrån matlagningen så smärtfritt som möjligt ringer nästa kompis. Hon och hennes make är på väg till min by för att besöka ett museum härstädes, och vill gärna titta in efteråt. Nu ta’r en ack så välbekant katastrofstädning vid. Eftersom SMHI aviserat regn, vågar jag inte lita på att vi ska kunna sitta ute, utan röjer försäkerhets skull ett par stigar till sittmöbeln, och plockar undan alla märkliga smågrejor som någon sprider ut över hela huset medan jag sover. Mitt i den röjningen ringer det igen, här där telefonen kan vara tyst flera veckor i sträck betraktar jag fyra samtal (fem förresten, eftersom felringaren ringde två gånger) på en dag som att bli nedringd. En väninna som vanligtvis är kortfattad i telefon, hade behov av att prata av sig.
Vännerna kommer och vi slår oss ned under magnolian —tyvärr kommer även regnet, men magnolian är tät och vi sitter kvar ända tills trädkronan börjar släppa igenom nederbörden. Just som vi håller på att gå in kommer några jehovanter och vill rädda våra syndiga själar undan helvetets kval. Men de är vänliga och välupp-fostrade och dra’r sig genast tillbaka när de inser att de kommer olämpligt.
Om man bortser från att jag river ned en pelargon med min ryggsäck (vilket väl beror på att jag är oaktsam, inte att livet är illvilligt) så händer inte så värst mycket mer, utom att min tekniska utrustning strular och innan jag lyckas fixa problemet tror jag att jag måste bege mig till närmaste metropol för att få sakkunnig hjälp. Lättnaden är stor när allt ordnar sig.
Jo, biblioteket ringer och frågar om jag är intresserad av några böcker som de vill bli av med. Klart jag är!

Håller som bäst på att hämta mig efter den fartfyllda da'n (minns att allt är relativt!), och räknar med att ta' itu med brev, mejl och väntande böcker — och allt det andra jag planerat just den da'n (och i stort sett vareviga dag).

7 kommentarer:

  1. Men precis just så där är det, antingen händer ingenting eller så händer allting på en gång.


    Karin

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Nog är det märkligt!
    Margaretha
    som gör
    ingenting
    i ljummet
    gråväder

    SvaraRadera
  3. Haha! Det där med städningen känner jag igen! Bra ord förresten - "katastrofstädning". Hos mig brukar det vara badrummet som står först på listan - handfaten, och sen sängbäddning...

    Du får säkert en stjärna eller två i himlen för dina goda gärningar. Väninnan slapp att betala för utebliven tandläkartid, den andra väninnan fick prata en stund och dina vänner fick fika och trevligt bemötande. Du kan känna dig nöjd med din dag.

    Sen att den här dagen för alltid kommer att förknippas med en annan sorts katastrof än städning är en annan historia och mycket sorglig.

    Ingrid, som fortfarande inte kan fatta vad som har hänt i Oslo.

    SvaraRadera
  4. Allt är som sagt relativt. Din dag verkar definitivt ha haft en viss ketchupeffekt. Min dag har också gått i ett men mera fylld av ärenden och "busy work" än umgänge. Dina vänner uppskattade säkert att du tog tiden att umgås, prata och hjälpa dem. :)

    SvaraRadera
  5. Ingrid,
    Jag har faktiskt några vänner som aldrig behöver katastrofstäda - deras bostäder är i det närmaste sterila, och de tycker jag har det förfärligt stökigt även när jag har det nystädat. Men jag tror nog att större delen av befolkningen behöver katastrofstäda när objudna gäster står i farstun.

    Anne-Marie,
    Att ränna runt och utföra diverse ärenden kan vara väl så tröttsamt som att katastrofstäda. Men det är skönt efteråt - både efter avslutade ärenden och städning. Se'n är det gott att få vila lite. Så jag hoppas att du har en skön helg.

    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Tänker med ett leende på min amerikanska Mom som lärde mig hur man "shine the bathrooms" när det är ont om tid innan gästerna kommer.
    Känner också folk som har hem som ser ut som möbelaffärer utan ett dammkorn eller en personlig grej på fel ställe men själv har jag inte mitt liv till det priset. Blir litet nojig av det och är rädd att hänga en handduk snett efter mig. Trivdes synnerligen bra i ditt hem!

    SvaraRadera
  7. Olgakatt,
    Nej, här lär du inte bli nojig av av dammkornsbrist! Fast frågan är om det inte håller på att gå över styr just nu, till och med jag med min generösa inställning till stök tycker det har gått över styr.
    Vilsamt med gäster som inte ser ut som de tänker kavla upp armarna och börja skura golvet, så snart de stiger innanför dörren! Hoppas få se dig snart igen.
    Margaretha
    som borde vara
    huslig istället
    för att njuta av
    rödhakens kvitter
    och regndroppandet

    SvaraRadera