FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN

  

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN


Dagarna var korta och och kyliga och vinden visslade gällt, men det fanns ingen snö. Kallt regn föll. Dag efter dag föll regnet, det smattrade på taket och forsade från takfoten.
Mary och Laura höll sig i närheten av brasan, de sydde på sina lapptäcksrutor eller klippte pappersdockor av omslagspppersbitar och lyssnade till regnets blöta ljud. Varje kväll var det så kallt att de väntade sig att få se snö nästa morgon, men på morgonen såg det bara dystert, vått gräs.
De tryckte näsan mot rutorna i fönstren som pappa hade gjort, och de tyckte det var roligt att de kunde titta ut. Men de önskade att de hade fått se snö.
Laura var orolig för att det var så nära jul och jultomten och hans renar inte kunde komma fram utan snö. Mary var rädd att jultomten inte skulle kunna hitta dem även om det var snö — de bodde ju så långt borta i indianterritoriet. När de frågade mamma om detta sade hon att hon inte visste.
— Vad är det för dag i dag ? frågade de henne ängsligt. — Hur många dar är det kvar till jul? Och de räknade dagarna på fingrarna tills det bara var en dag kvar.
Den morgonen regnade det fortfarande. Inte en rämna syntes på den grå himlen. Det var nästan säkra på att det inte skulle bli någon jul. Och ‘ndå fortsatte de att hoppas.
Strax före middag förändrades dagen. Molnen rämnade och drev undan och blev skinande vita på en blå himmel. Solen sken, fåglarna sjöng och tusen vattendroppar glimmade i gräset. Men när mamma öppnade för att släppa in den friska, kalla luften hörde de floden dåna.
De hade inte tänkt på floden. Nu visste de att de inte skulle få någon jul, eftersom jultomten inte kunde komma över den dånande floden.
Pappa kom in med en stor tjock kalkon. Om den vägde mindre än tjugo pund skulle han äta upp den hel och hållen med fjädrar och allt, sa han. Han frågade Laura: — Hur tror du att den blir till julmiddag? Tror du att du kan klara ett vingben?
Hon sa att det trodde hon. Men hon var allvarlig. Så frågade Mary honom om floden höll på att sjunka undan, men han sade att den fortfarande steg.
Mamma sade att det var illa. Hon tyckte att det var hemskt tråkigt att herr Edwards skulle behöva sitta ensam och äta ungkarlsmat på juldagen. Han var bjuden på julmiddag hos dem, men pappa skakade på huvudet och sade att den som försökte ta sig över floden nu riskerade livet.
— Nej, sade han. Strömmen är för strid. Vi får helt enkelt finna oss i att Edwards inte kommer i morgon.
Det innebar naturligtvis att inte heller jultomten kunde komma.
Laura och Mary försökte att inte bry sig om det alltför mycket. De såg på när mamma plockade kalkonen. Det var en mycket fet kalkon. De var lyckliga små flickor som hade ett bra hus att bo i och fick en sån kalkon till julmiddag. Mamma sade så,och det var sant. Mamma sade att det var väldigt synd att jultomten inte kunde komma i år, men de var såna snälla flickor att han inte kunde ha glömt dem; säkert skulle han komma nästa år.
Ändå var de inte glada.
Efter maten den kvällen tvättade de händerna och ansikte, knäppte sina röda flanellnattlinnen, knöt banden på nattmössan och läste allvarligt sin aftonbön. De lade sig ner i sängen och drog upp täcket. Det verkade inte alls som det vore jul.
Pappa och mamma satt tysta vid brasan. Efter en stund frågade mamma varför pappa inte spelade fiol, och han svarade: — Jag känner mig inte upplagd, Caroline.
Efter en lång stund reste sig mamma plötsligt.
— Jag ska hänga upp era strumpor, flickor, sade hon. Kanske det händer något.
Lauras hjärta hoppade till. Men sen tänkte hon på floden igen och förstod att ingenting kunde hända.
Mamma tog en av Marys rena strumpor och en av Lauras, och hon hängde upp dem på spiselhyllan, på varsin sida om eldstaden. Laura och Mary kikade på henne över kanten av täcket.
— Sov nu, sade mamma och kysste dem god natt. Det blir fortare morgon om ni sover.
Hon satte sig vid spisen igen, och Laura somnade nästan. Hon vaknade lite när pappa sade: — Du har bara gjort det värre, Caroline. Och hon tyckte att hon hörde mamma säga: — Nej, Charles. Vi har ju det vita sockret. Men kanske Laura drömde.
Så hörde hon att Jack morrade vilt. Dörrklinkan skramlade och någon sade: — Ingalls! Pappa höll på att röra om i brasan, och när han öppnade dörren såg Laura att det var morgon. Ute var det grått.
— För hundra gubbar, är det inte Edwards! Kom in karl! Vad har hänt? utbrast pappa.
Laura såg strumporna hänga tomma och dingla, och hon pressade sina slutna ögon mot kudden. Hon hörde pappa  stapla ved i spisen och hörde farbror Edwards säga att han burit sina kläder på huvudet när han simmade över floden. Tänderna skallrade på honom, och rösten darrade. Men så fort han blev varm skulle han piggna till, sade han.
— Det var en alltför stor risk, Edwards, sa pappa. Vi är glada att du är här, men det var att våga för mycket för en julmiddag.
— Dina små måste få sin jul, svarade Edwards. Ingen flod kunde hejda mig när jag väl hämtat julklapparna åt dem från Independence.
Laura satte sig rakt upp i sängen. — Träffade farbror jultomten? skrek hon.
— Ja visst, sade farbror Edwards.
— Var då? När? Hur såg han ut? Vad sade han? Skickade han verkligen med något åt oss? skrek Mary och Laura.
— Vänta. Vänta ett ögonblick, skrattade farbror Edwards. Och mamma sade att hon skulle lägga julklapparna i strumporna, som jultomten ville. Hon sade att de inte fick titta.
Farbror Edwards kom och satte sig på golvet bredvid deras säng, och svarade på alla deras frågor. De försökte allvarligt att låta bli att titta på mamma, och de såg inte riktigt vad
hon gjorde.
Farbror Edwards berättade att när han såg floden stiga hade han förstått att jultomten inte kunde komma över den. (— Men du kunde det, sade Laura. — Ja, svarade farbror Edwards, men jultomten är för gammal och tjock. Inte han, men en lång mager stake som jag rådde med det.) Och farbror Edwards tänkte att om jultomten inte kunde ta sig över floden så kom han troligen inte längre än till Independence. Varför skulle han komma sex mil över prärien bara för att få vända om igen? Det var klart att han inte skulle göra det!
Alltså hade farbror Edwards gått till Independence. (— I det regnet? frågade Mary? Farbror Edwards sade att han haft sin regnrock på sig.) Och där hade han mött jultomten som kom gatan fram. (På dagen? frågade Laura. Hon hade inte trott att någon kunde se jultomten på dagen. Nej, sade farbror Edwards, det var på kvällen, men från värdshuset lyste det ut på gatan.)
Nå, det första jultomten sade var: — God dag, Edwards! (— Känner han farbror? frågade Mary, och Laura frågade: — Hur visste du att det var jultomten? Farbror Edwards sade att jultomten känner alla. Och han hade genast känt igen jultomten på hans polisonger. Jultomten hade de längsta, tjockaste, vitaste polisongerna väster om Mississippi.)
Så sade jultomten: — Hör du Edwards! Sista gången jag såg dig låg du och sov på en bädd av majshylsor i Tennessee. Och farbror Edwards kom väl ihåg de små röda yllevantarna jultomten hade gett honom då.
Sedan sade jultomten: — Jag förstår att du bor vid Verdigris nu för tiden. Har du någonsin träffat två små flickor där nere som heter Mary och Laura?
— Ja, dem känner jag väl, hade farbror Edwards svarat.
— Jag har bekymmer för deras skull, sade jultomten. De är bägge två såna söta, snälla, rara små ungar, och jag vet att de går och väntar på mig. Jag tycker det är väldigt tråkigt att göra två såna rara flickor besvikna. Men så mycket vatten som det är kan jag omöjligt ta mig till deras stuga i år. Edwards, skulle du vilja göra mig den tjänsten och ta med julklappar åt dem för den här gångens skull?
— Det ska jag göra, med nöje, hade farbror Edwards svarat.
Så klev jultomten och farbror Edwards över gatan till pålen där packåsnan stod bunden. (Hade han inte renarna undrade Laura. — Det förstår du väl att han inte kunde, sade Mary. Det finns ju ingen snö. — Ja, just det, sade farbror Edwards. Jultomten färdades med packåsna nere i sydväst.)
Och jultomten spände av packen och såg igenom den och tog fram julklapparna till Mary och Laura.
— O, vad är det för något?  skrek Laura, men Mary frågade: — Vad gjorde han sen?
Sen skakade han hand med farbror Edwards och svingade sig upp på sin fina fux. Jultomten red bra, för att vara en man med hans vikt och gestalt. Och han stoppade in sina långa vita polisonger under silkeshalsduken. — Adjö då, Edwards, sade han, och så red han visslande bort på vägen mot Fort Dodge, ledande sin packåsna.
Laura och Mary teg ett ögonblick och funderade över detta.
Sen sade mamma: — Nu kan ni få titta flickor.
Någonting blänkte grant överst i Lauras strumpa. Hon skrek och hoppade upp ur sängen. Det gjorde Mary med, men Laura hann först till spisen. Och den blänkande saken var en skinande ny bleckmugg.
Mary fick en precis likadan.
Dessa nya bleckmuggar var deras egna. Nu hade de en mugg var att dricka ur. Laura hoppade upp och ner och skrek och skrattade, men Mary stod stilla och såg med strålande ögon på sin egen bleckmugg.
Så dök de ner med näven i strumpan igen. Och de halade upp varsin lång slickepinne. Det var röd- och vitrandiga polkagrispinnar. De stirrade på den goda polkagrisen, och Laura slickade på sin, en enda slick. Men Mary var inte så glupsk. Hon slickade inte en enda gång på sin.
Strumporna var inte tomma än. Mary och Laura drog fram varsitt litet paket. De öppnade det, och var och en fann de en liten hjärtformad kaka inuti! På den läckra bruna översidan var det strött vitt socker. De gnistrande sockerkornen låg som i små, små snödrivor.
Kakorna var för fina för att äta upp. Mary och Laura bara tittade på dem. Men till sist vände Laura på sin och gnagde av en liten bit på undersidan, där det inte syntes. Och inuti var den lilla kakan vit!
Den var gjord av fint vetemjöl och sötad med vitt socker.
Laura och Mary tänkte inte alls på att titta i strumporna igen. Muggarna och kakorna och slickepinnarna var nästan för mycket. De var alltför glada för att kunna säga något. Men mamma frågade om de var säkra på att strumporna var tömda.
Då stack de ned armen för att förvissa sig om det.
Och ytterst i tån på strumpan låg en blänkande ny pennyslant!
De hade aldrig tänkt sig att de skulle kunna få en penny. Tänk att ha en hel penny alldeles för sig själv! Tänk att ha en mugg och en kaka och en slickepinne och en penny!
De hade aldrig haft en sådan jul förut.
Nu skulle förstås Laura och Mary genast ha tackat farbror Edwards för att han kommit med de här fina julklapparna hela vägen från Independence. Men de hade alldeles glömt av farbror Edwards. De hade till och med glömt jultomten. Efter någon minut skulle de ha kommit ihåg, men innan de gjorde det sade mamma vänligt: — Ska ni inte tacka herr Edwards? 
— O, tack så hemskt mycket, farbror Edwards! Tack! sade de, och menade det av hela hjärtat. Pappa skakade hand med farbror Edwards om och om igen. Pappa och mamma och farbror Edwards såg nästan ut som de grät, varför visste inte Laura. Så stirrade hon igen på de fina julklapparna.
Hon såg upp igen när mamma gav till ett utrop. Farbror Edwards höll på att plocka fram sötpotatis ur sina fickor. Han sade att de hade hjälpt till att balansera knytet på hans huvud när han sam över floden. Han trodde att pappa och mamma skulle tycka om dem,till julkalkonen.
Där fanns nio sötpotatisar. Farbror Edwards hade haft med sig dem också hela vägen från staden. Det var verkligen alldeles för mycket. Pappa sade: — Det är för mycket , Edwards, sade han. De kunde aldrig tacka honom nog.
Mary och Laura var för uppskärrade för att kunna äta frukost. De drack mjölk ur sina blänkande nya muggar, men de kunde inte få ner kaninstuvningen och majsgröten.
— Låt dem slippa, Charles, sade mamma. Det blir ju snart middag.
Till julmiddagen fick de den möra, saftiga stekta kalkonen. De fick sötpotatis, stekt i askan och omsorgsfullt avtorkad så att man kunde äta det goda skalet också. De fick en limpa bakad av det sista vetemjölet.
Och efter allt detta serverads det kräm på torkad björnbär och små kakor. Men i dessa små kakor var det brunt socker, och det fanns inget vitt socker på översidan.
Sedan satt föräldrarna och farbror Edwards vid brasan och pratade om jular i Tennessee och uppe i norr i Stora Skogen. Men Mary och Laura tittade på sina fina kakor och lekte med sina slantar och drack vatten ur sina nya muggar. Och så småningom slickade de mer och mer på sina slickepinnar, tills de blev spetsiga i ena änden.
Det var en glad jul. 
Ur "Det lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder


I Barbara M. Walkers bok “The Little House Cookbook, Frontier Foods from Laura Ingalls Wilder’s Classic Stories”, finns det ett avsnitt som handlar om just den ovan skildrade julaftonen.


With so many kinds of cookies and cakes available today we can’t help but be moved by the thrill Laura and Mary felt at receiving one white sugar cake apiece.
What Ma must have made, without eggs or baking powder, was something between sugar cookies and shortbread. Although there was milk on , we’ve assumed that lard, rater than butter, would have been used for baking. (You can substitute butter for lard in the ingrediens below if you prefer.) We have also increased the quantity to our customary six servnings and substituted a baking sheet and range oven for a bake-oven and fireplace.


For six heartshaped cakes you will need:
White flour, 1½ cups unbleached all-purpose, plus extra for dusting.
Granulated sugar, 1/3 cup plus extra for dusting
Baking soda, ½ teaspoon
Ground nutmeg, a pinch
Lard, ¼ cup chillad plus extra for pan
Cultured buttermilk, 1/3 cup


Bowl, 2-quart: pastry surface and rolling pin; baking sheet; blue tissue paper (optional. In the bowl mix flour, sugar, baking soda, and nutmeg. With cold fingers (dipped in cold water and dried) rub the cold lard into the dry ingrediens. Make a well in the center, add buttermilk, and work with one hand into a dough that can be rolled out.
Dust rolling surface with flour. Shape the dough into a ball and roll it out into an 8-inch circle. With a table knife dipped in flour cut the circle in half, then the halfes in thirds, to produce six equal wedges. Shape Esch wedge into a heart.
Grease baking sheet and place hearts on it so they do not touch. Bake for abort 15 minutes, until cakes are puffy and nicely browned. Remove from oven and sprinkler tops immediately with sugar (the crystals will melt slightly and stick). When cool, eat or wrap with blue tissue paper, the traditional wrapping of white sugar crystals, for gift giving.