söndag 11 december 2011

Klassisk julklapp

Julgran, 1921
Alexander Viktorovich Moravov

Undrar om dagens små flickor syr lavendelpåsar till släktens äldre damer. Jag vet inte ens om man kan köpa lavendel på apoteket längre, men jag har sett att det finns flera ställen på nätet där det går att beställa lavendel. Fast det kostar nog mer än tjugofem öre, jag har ett svagt minne av att jag betalade minst tio kronor för en inte alltför stor burk för bortåt femton år sen.

När jag var sju år fick jag Ester Ringnér-Lundgrens bok “Tussi i skolan”, i påskpresent. Den var en av favoritböckerna under många år, i synnerhet kapitlet där Tussi och hennes bästis ska köpa lavendel för att sy lavendelpåsar.


Snö och lavendel

Vi hade gått så länge i skolan nu, att vi börjat tala om julen. Visserligen är det barmark ännu, men vinden pep så snålt och vasst om öronen på Kajsa-Lena och mig, när vi gick till skolan i morse, att snön säkert inte är långt borta.
— Ska vi börja sy julklappar i kväll? Undrade Kajsa-Lena. Vi kan köpa tyg i eftermiddag.
— Det vore hemskt kul, sa jag, men jag har inga pengar kvar.
— Ja, men din mamma har väl några söta tyglappar, som du kan få. Vi kunde göra små påsar och fylla dem med lavendel.
— Sådana där, som man har i byrålådor och linneskåp? Sa jag.
— Ja, sa Kajsa-Lena. Man köper lavendel på apoteket, det är inte dyrt. Nog har du väl 25 öre ändå?
Vi stannade, och jag drog upp portmonän. Den var ganska tom.
— Tjugonio öre, sa jag, sedan jag räknat ihop alla tvåöringar och femöringar.
— Det räcker, sa Kajsa-Lena förtjust. Vi går och köper lavendel på hemvägen i dag.
Vi kom på väldigt gott humör, Kajsa-Lena och jag, när vi tänkte på att vi skulle börja med julklappar. Och jag för min del funderade så mycket på det under första timmen, när vi hade geografi, att jag höll på att säga att i Skåne odlade man lavendel på stora fält. Men i sista minuten kom jag på att det var sockerbetor.
Nästa timme hade vi uppsatsskrivning, och vi plitade och stånkade och skrev. Det är förfärligt med uppsatsskrivning. Om vi fått skriva om vad vi ville, hade det väl gått an, för då skulle jag ha skrivit om Månse-Misse, men nej, vi skulle skriva om våra bostäder. ”Från grotta till stenhus.”
Rätt som det var hörde ett förtjust väsande från Jerka.
— Psst! Titta, va! Det snöar!
Hela klassen reste sig upp och bröt ut i ett enda stort jubeltjut. Snöflingorna föll stora och mjuka, hastigare och hastigare; den del av skolplanen, som vi kunde se, var redan alldeles vit.
Då tog Getingen till orda.
— Ja, det förstår jag ju, att det inte går att skriva om bostäder nu. Klassvakten kan dela ut teckningspapper i stället, så får ni rita en vintertavla.
Tänk en sån gubbe! Vem är det egentligen som hittat på att han skulle vara den värsta läraren i hela plugget? Han är bra!
Vi tog svängen bort till apoteket efter sista timmen, som vi sagt Kajsa-Lena och jag. Det var vitt på marken och vitt på taken, och vi tyckte, att allting var så skojigt, så vi kunde inte gå som vanligt, utan vi höll varandras händer och skuttade ”Saffransfläta framår på trottoaren, medan våra skolväskor dängde och slängde.
Då fick vi syn på en gammal, gammal tant, som med små försiktiga steg långsamt gick framför oss. Hon hade en stor fullproppad korg i ena handen, i den andra höll hon en stadig käpp, som hon stödde sig på.
Vi stannade mitt i vårt skuttande, för det såg så ängsligt ut med den lilla tanten, att vi inte tordes störta förbi henne.
— Just då halkade ho
— Tack, kära barn, tack, tack, sa den lilla tanten, när hon stod stadigt igen. Det är den här snön, se. Det blir lite för halkigt för mig.
— Vi kan följa tant hem, sa Kajsa-Lena och jag på samma gång.
— Vill ni verkligen det? Sa den lilla tanten. O, vad ni vore snälla då.
Jag tog hand om korgen, och Kajsa-Lena tog tanten under armen.
— Jag bor i apotekshuset, sa tanten, så det är inte så värst långt.
— Så lustigt, sa Kajsa-Lena. Vi ska just till apoteket.
— Ni är väl inte sju, barn små? Sa tanten.
— Nej då, sa jag. Vi ska bara köpa lavendel. Och så berättade vi om våra lavendelpåsar och om julen och om skolan och så där.
Vi hade det riktigt trevligt, och när vi kom fram till apotekshuset, bad den lilla tanten, att vi skulle följa med henne in och se, hur hon hade det.
Ja, vi följde med in, och där var så dockskåpsfint, så det kan ingen tro. Nu först förstod jag riktigt, varför mamma suckar, när hon kommer in till Annika mig eller till Bisse, och vi har slängt böcker och kläder lite här och var, så det är lagom rörigt och lätt att hitta saker och ting. Skulle vi ha det så här fint i våra rum, så vore det lika bra att stanna hemma från skolan för jämnan och bara städa och städa.
Den lilla tanten plockade fram både kakor och karameller, och så ringde hon till någon i telefon. Och efter en stund ringde det på dörren, och det kom in en springpojke med två påsar.
När han gått, fick vi var sin av de båda påsarna. De var proppfulla av lavendel! Och så gav tanten oss var sin enkrona och tackade oss så rysligt mycket för att vi varit så snälla. (Men det var ju inte något särskilt märkvärdigt vi gjort tycker jag.)
— Man blir så glad, när barn är så rara mot en gammal människa, sa hon och klappade oss på kinden, båda två. Och kom upp och hälsa på någon dag, små flickor.
När vi var på hemväg, pratade vi nästan i munnen på varandra. Vilken genomtrevlig dag! Och i kväll skulle vi sy julklappar.
Men när jag kommit hem och berättat allt det här, frågade Bisse, vad jag skulle ha lavendel till.
— Det är en hemlighet, sa jag. Ingen får veta det! Och absolut inte du!
—Tussi, sa Bisse förskräckt, du menar inte att du tänker ge mig lavendel till julklapp.
— Varför inte? Sa jag.

En passande sysselsättning så här års, att skutta saffransfläta. Någon som vet hur det går till?
Boken trycktes 1956, tjugofem öre då motsvarar 3:25 i dagens penningvärde.
Jag har skrivit om Ester Ringnér-Lundgren tidigare, du hittar länkar här.

laven´del subst. ~n
ORDLED: lav-endeln
• typ av låg, väldoftande (ofta odlad) halvbuske med blå eller violetta blommor bl.a. anv. inom parfymindustrin: lavendeldoft; lavendelolja
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; av medeltidslat. lavandula med samma bet., bildat till lat. lavare 'tvätta' (på grund av sin väldoft användes växten vid tvätt och bad)

"Lawändel. w. i söd. Eur. är resolwerande och nerfstärkande, i lamheter utwärtes nyttig: i synnerhet at gnida med spirit...
...I trädgårdar triwes Lawendel wäl, då den wintertid täckes med granris."
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)


12 kommentarer:

  1. Jag som har en hel rabatt full med lavendel. Kunde ju sytt lavendelpåsar i stället för att göra lingonsylt att ta med mig bort som present. Ska tänka på det tills nästa år. Det är väl fröna man använder, eller?

    1955 kostade en en lunch med varmrätt, mjölk och bröd på baren intill Enskilda gymnasiet i Stockholm 3,25 kommer jag ihåg. En champinjonsoppa på Cattelin kostade 3,50 och en karaff rödvin 2,25.

    SvaraRadera
  2. Underbar story från tider som svunnit!
    Jag har nog sytt tygpåsar med repade lavendelblommor som vuxen men bland yllefiltarna lägger jag handsydda små tygpåsar med skvattram i - mot ev. ev. mal och ängrar :-)

    SvaraRadera
  3. Ingrid,
    Jag har aldrig torkat lavendel själv - men jag tror att det är hela blommorna, som man skördar just innan de slår ut.

    Det kan vara lite svårt att hänga med i prisutvecklingen - jag har alltid lika svårt att fatta att något som kostade en krona nu kostar mellan femton och tjugo kronor...

    Viola,
    Visst blir man lätt nostalgisk. Något Ester hade lätt för att bli - just den här episoden var delvis hämtad från hennes egen barndom.

    Det var rätt länge se'n jag träffade på skvattram, det är nog enklare att köpa lavendel.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. När vi bodde i Holland, bodde vi granne med en lavendelodling. Syrran och jag brukade hjälpa till med enklare saker (vi var inte så gamla) och fick hur mycket lavendel vi ville. Alla visste vad de skulle få i julklapp från oss.

    SvaraRadera
  5. Albertina,
    Så härligt att bo granne med en lavendelodling!
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Sitter här och tittar på en liten emaljtavla jag har bredvid datorn från Provence med en bild av - lavendelodling!

    Som jag också har trädgården full av! Men jag brukar tycka det är synd att klippa av blommorna utan nöjer mig med att ofta ta med händerna på plantorna och få doften med mig.

    SvaraRadera
  7. Lavendelpåsar är väl fortfarande en populär sak. Vet att de finns här på USAs västkust i alla fall. Har tyvärr svårt med alla starkt doftande växter pga min allergi. Lavendel är en av mina favoritväxter - vacker och doftstark (får hålla mig på avstånd litet grand :)).

    SvaraRadera
  8. Olgakatt,
    Vi försökte odla lavendel ett år, men den gillade inte oss - eller klimatet, eller jorden, eller något annat. Gles trist och hängig var den så vi gick över till isop, som är lika vacker men tyvärr inte doftar.

    Anne-Marie,
    Jag vet faktiskt inte hur det är i Sverige nu, men i Amerika är man nog mycket mer för dofter än vad vi är. Allt från skogsdoft till pepparkaksbak kan man ju köpa på burk. Jag nyser ofta på amerikanska toaletter, eftersom doftpåsar är i det närmaste obligatoriska där.

    Margaretha

    SvaraRadera
  9. Jag undrar också vad skutta saffransfläta är, jag har frågat flera vänner men ingen vet.
    Lavendelpåsar sydde jag när jag gick på mellanstadiet det skulle man kanske börja med igen.

    SvaraRadera
  10. Kaja,
    Jag har bara frågat här - får väl börja fråga hela bekantskapskretsen.

    Det är kul med lavendelpåsar, därför att det är enkelt men ändå blir något användbart. Får bestämt sätta igång igen. Sy påsar så jag har ett lager, se'n är det bara att fylla på lavendel när man behöver en present.
    Margaretha

    SvaraRadera
  11. Vad jag minns om att skutta saffransfläta så stod man bredvid varandra och höll i varandra med vänster hand i den andras vänstra hand och höger hand i den andras högra hand. Sedan skuttade man på vanligt sätt. Det roliga var ju att man kunde tvärvända genom att dra in den arm som var utsträckt och sträcka ut den andra armen. Då fick tjejen bredvid göra motsvarande och så hade man vänt helt om. Saffransfläta hette det väl för så som man höll armarna påminde om en saffransfläta.

    SvaraRadera
  12. Tack Marianne, för att du berättade hur det går till.
    Jag inser att jag skuttat saffransfläta många gånger, fast jag inte har haft ett namn på det. Undrar om namnet är lokalt - och i så fall i vilka delar av landet man sagt så.
    Margaretha

    SvaraRadera