Dags att klä granen

En stor, vacker hemlockgran hade ställts i biblioteket mittför det utbyggda fönstret. Fastän den var både stor och vacker, hade den inte skilt sig på något särskilt sätt från andra tusentals andra träd, medan den stod därute i skogen.

Men så hade trolleriet begynt, och granen, som förut varit lik alla andra, hade förvandlats till en sagolik syn. Inom en kort stund skimrade den i skrud av silver och guld och små blänkande klockor och stjärnor och glimmande ispiggar och regnbågsskiftande kulor och kedjor av uppträdda majskorn och guldpapper. Men det fanns inga vaxljus i den, fast Sylvia gärna skulle ha velat ha det, därför att man i forna tider brukade pryda julgranar med sådana. Julgransljusen försvinna ju mer och mer på grund av sin eldfarlighet, och julhelgsmamman, som hade en verklig skräck för att elden skulle komma lös, hade bett att man inte skulle sätta några ljus i granen.

Filip hade emellertid försett den med anordningar, som utgjorde en ersättning ehuru de icke vore så poetiskt stämningsfulla som vaxljus. Han hade nämligen här och där emellan de mörka grenarna hängt upp små lätta, näpna elektriska kulor.

Ur “Sylvias julferier” (“Sylvia's Experiment“) av Margaret R. Piper, i översättning av Elisabeth Liljebjörn. 

Boken kom ut 1914 i U.S.A., men i svensk översättning först 1926. Det är lite lustigt att läsa hur man talar om elektriskt ljus som elektriska lågor.

Jag har inte lyckats hitta någon information om författaren, men det skulle vara intressant att veta mer om henne. Det finns två böcker till om “Sylvia på Arden Hall” (“Sylvia of the Hill Top“) och “Sylvia Arden Decides”, som jag inte vet om den är översatt till svenska. Böckerna har den vanliga blandningen av föräldralös rik flicka, hemtrevnad och romans. Men dessutom anar jag ett kvinnosaksengagemang — inte mer än det kan sväljas av familjeflickor i början av förra seklet — men dock ett antydningar i den vägen.