onsdag 9 februari 2011

Så kom äntligen vattnet

och gick nästan på en gång.

Elektriker och rörmokare har avlöst varandra i brunnen i dag, och sent på eftermiddagen var allt färdigt. Stor glädje! Som emellertid inte blev långvarig — exakt vari problemet består, vet jag inte, och skulle antagligen inte förstå det även om någon förklarade det för mig.
Istället för att sätta mig och ha det skönt så fick jag hämta mer snö att smälta till diskvatten.

6 kommentarer:

  1. SÅ SYND OM DIG när du just trodde att allting var fixat. Det är då ens tålamod sätts på verkligt prov :-(

    Tur i oturen att det finns snö att smälta, haha!
    Uppmuntrande kram från Ingrid

    SvaraRadera
  2. Ingrid,
    Det ska ju komma 20 centimeter snö i natt - så jag har i alla fall snö så det räcker.
    Tur att jag har en hög toleransnivå när det kommer till defekter i hemmets skötsel! Bara vi har vatten till toaletterna och tevatten, så låter jag allt annat vara.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. O nej, hur kunde det bli så.
    Hoppas, hoppas att ni får vatten i morgon! Det här måste vara jättejobbigt.
    kram från Mette

    SvaraRadera
  4. Det kunde ha varit högsommar och värmebölja...
    Om det nu inte är kylan som orsakat problemet.
    Håller tummarna för en snar lösning på situationen.

    SvaraRadera
  5. Nej, vad är det här? Vad jobbigt att det inte blev fixat. Tur i alla fall att du har snö. Hade det varit mitt i sommaren hade det kanske varit litet värre. Håller tummarna att ni har vatten mycket snart.

    SvaraRadera
  6. Flette-Mette,
    Man vänjer sig vid det mesta. Men visst ska det bli skönt när vi har vatten i kranarna.

    Olgakatt,
    Nej, det är inte kylans fel - pumpen var helt enkelt utsliten. Glad att jag har snö - men hade det varit sommar hade det inte varit lika besvärligt att hämta vatten i verksta'n. Just nu är backen glashal, och sanden slut.

    Anne-Marie,
    Tack för alla tummar! Nyss hade vi en gubbe i brunnen - men jag såg just att de har farit sin väg.
    I väntan på att något ska hända gör jag mig nog lite te nu.

    Margaretha

    SvaraRadera