Det ska vara tunna böcker

Book lover with lamp in his library

Felix Edouard Vallotton

“Keep reading books, but remember that a book’s only a book, and you should learn to think for yourself.” 

              Maxim Gorky

Så roligt det var att vandra runt bland hyllorna, och utan att läsa på bokryggarna, plocka ut de tunnaste — de som i några fall nästan försvunnit bland sina mer korpulenta grannar.

Fast det har varit tidsödande att ställa tillbaks dem — i synnerhet som jag lockats att läsa i en del av dem. Att 

"And I've never nicked nothing either."

"I'm sure you haven't."

"I have nicked stuff but wouldn't nick it from here."

"You shouldn't steal things, you know," said the priest. "It doesn't matter whether it's from here or not. It's wrong. You should be a good boy."

"I'm not being a good boy," replied the boy. "It don't get you anywhere." He pointed down the church to the great hanging crucifix. I mean He was a good boy, wasn't He, Jesus, and look where He ended up."

En katolsk präst som funderar kring de människor han möter i sitt arbete — alla ensamma människor han möter.
Den får mig att tänka på människor jag mött, udda människor, ensamma människor — på försummade barn och skvallrande grannar. På cancer — hur olika vi reagerar på ett cancerbesked. En del kan inte ens ta' ordet i sin mun, Fader McKenzie ta'r sitt cancerbesked med lugn och vill inte genomlida en tuff behandling som bara uppskjuter slutet en kort tid.
Boken berör också pedofili — Fader McKenzie blir misstänkliggjord när han sitter i en park och tittar på barnen som leker.
Det låter dystert när jag raddar upp bokens innehåll så här, men det är en rolig bok. Gervase Phinn är kanske mest känd för sina fyra böcker om sitt liv som skolinspektör i Yorkshire — också de, den sortens böcker som är svåra att läsa på tåg och bussar eftersom man sitter där och kluckar, av glädje över ordvändningar och den stillsamma situationskomiken.

”All These Lonely People”, av Gervase Phinn.

Jag har två tunna böcker av George Orwell, det var inte utan vånda att bestämma sig för bara en av dem — just i dag väljer jag ”Why I Write”, ett häfte med fyra essäer. 

Och till slut bestämmer jag mig för att låta William Saroyans ”My Name is Aram” bli det tredje valet. 

Jag hittade till Saroyan i tonåren när jag råkade på ”The Human Comedy”, och har sedan dess återvänt till hans böcker — men nu var det länge sedan sist, och jag får erkänna att jag inte längre kan redogöra för innehållet i boken. Inte mer än att boken handlar om Aram Garoghlanian som i första kapitlet är nio år — en oförvägen gosse i en, minst sagt, originell armenisk familj.

Vägar, broar och tunnlar

 The Road Not Taken

Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves, no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

                   Robert Frost

En av många saker som jag uppskattar  med att söka lämpliga böcker till tisdagsutmaningen, är att få tillfälle att ruska om bland hjärnvindlingarna. Plötsligt minns jag böcker som jag inte tänkt på, på år och dag — och minns då hur de kommit i min ägo och var jag befann mig när jag läste dem första gången. Men jag upptäcker också böcker som jag undrar hur i all världen de kommit i min ägo.

Att det finns så många böcker med väg och brotema blev en överraskning. Jag började inventera mina bokhyllor och skriva upp vad jag fann, men när jag hittat 42 böcker gav jag upp eftersom jag insåg att det redan var svårt nog att välja ut bara tre böcker.

Och förresten, när blir en stig en väg?

Vägen genom A 

av Thomas Qvarsebo

Mitt första val blir en favorit som handlar om Justus och Filibert, två älskansvärda bokmalar som jag rekommenderar till alla som ännu inte lärt känna dem. I Alf Henriksons "Vägen genom A" gnager de sig igenom första delen i ett konversationslexikon, Aachen till Astronomi. 

Fast egentligen var den första boken jag kom att tänka på ”Familjen under bron” av Natalie Savage Carlson. En bok som jag nog inte läst sedan mina tidiga tonår, som jag nu läste om, och fann lika charmig som senast jag läste den.

Här är vagabonden Armand huvudperson — han lever ett fritt liv i Paris, när han en dag upptäcker att tre barn bosatt sig på ”hans” plats under en av Paris broar — han blir arg, och rädd. Rädd därför att han  inte vill förlora sitt hjärta — och sin frihet — bara för att en mamma med sina tre faderlösa barn har blivit hemlösa.

 Vill du läsa boken i svensk översättning, får du nog bege dig ut på nätet, i hopp om att hitta ett begagnat exemplar, eller fråga om ditt bibliotek kan skaka fram den. Men till min stora glädje hittar jag många av Natalie Savage Carlsons böcker hos Internet Archive, däribland ”The family under the bridge”.

Efter att ha valt rätt väg (förhoppningsvis) och besett flera broar, så ville jag hitta en passande tunnel. Det finns en hel del noveller med rätt tema, men även om de var intressanta, så var det inte svårt att förstå varför de nu är bortglömda.

Men så hittar jag den perfekta tunneln — bara det att mordet inträffar en mörk novemberkväll, tyckte jag var passande:

”The 5.0 p.m. train from Cannon Street runs fast as far as Stourford, where it is due at 6.7. On Thursday, November 14th, it was, as usual, fairly full, but not uncomfortably so..”

Så börjar ”Death in the Tunnel” av Cecil John Charles Street, som skrev under pseudonymen Burton Miles.

Ett mord i en tunnel är väl perfekt läsning för en mörk novemberkväll, så jag satte igång att läsa på en gång. 

Boken kom ut 1936 och har 153 sidor. 

Cecil Street var en mycket produktiv herre, i den här boken är det en snubbe från Scotland Yard, Arnold, och hans gode vän Desmond Merrion som ger sig i kast med att lösa ett mord, som först förefaller vara ett självmord. 

Om dessa två herrar har han skrivit drygt 60 böcker — förutom ett stort antal böcker med andra deckare.

Jag har bara hunnit läsa drygt halva boken — och är lika förbryllad som Arnold och Merrion, över alla motsägelsefulla spår och vittnesmål — så trots mitt ringa intresse för deckare, ser det ut som jag kommer att läsa ut boken. 

Inspector Arnold är en miljövänlig snut som reser med tåg (fast förmodligen koleldat), när han ska uppsöka de misstänkta, och sedan går till fots en halvtimme, innan han når sitt mål.

Adventskalender

Advent Cats Painting

Kaija Savinainen Mountain

I vanlig ordning, lyckas alla helger överraska mig — jag vet ju att advent är i antågande, ändå undrar jag hur det är möjligt att det är första advent om två veckor.

Jag vet ju också, och har vetat ett bra tag, att det är hög tid att kolla adresslistorna till adventskalendern — för att inte tala om att jag borde se efter om luckorna som nästan blev färdiga innan datorhaveriet slog till, strax före advent förra året, finns kvar.

Nu inser jag att mina adresslistorna inte är aktuella, så jag ber alla som vill få en lucka om dagen, att berätta det för mig — och ge mig en korrekt adress.

Dag & natt är veckans tema

The best moments in reading are when you come across something – a thought, a feeling, a way of looking at things – which you had thought special and particular to you. Now here it is, set down by someone else, a person you have never met, someone even who is long dead. And it is as if a hand has come out and taken yours.” 

           Alan Bennett, The History Boys

Miss Ethel Philip Reading"

 James Abbott Mcneill Whistler, 1894

Virginia Woolfs ”Night and Day” som kom 1919, var hennes andra roman, och kanske den av hennes romaner som är minst läst — och som skiljer sig, en hel del, från hennes andra böcker.

 Boken handlar om fyra unga personer, som försöker få rätsida på livet. 

Man diskuterar litteratur, filosofi, klass- och kvinnosaksfrågor.

Natten till söndag av Elin Wägner

En bok som fångade mitt intresse, därför att jag en gång mött en kvinna som varit i samma situation som bokens huvudperson, fru Magnusson. Elin Wägner hämtade inspiration från ett verkligt rättsfall när hon skrev ”Natten till söndag”. Fru Magnussons dotter och måg vill få henne omyndigförklarad, och boken ta’r sin början när hon flyr till Stockholm, där hon tänker vistas i väntan på att tvisten ska lösas.

Mitt möte med Dickie berättade jag om för länge sedan.

Ten Days in a Mad-House; or, Nellie Bly's Experience on Blackwell's Island. Feigning Insanity in Order to Reveal Asylum Horrors. The Trying Ordeal of the New York World's Girl Correspondent, Nellie Bly

En nätt liten titel på en viktig bok.

Redan som barn drömde Elizabeth Jane Cochran om att bli journalist på Pittsburgh Dispatch. Det i en tid när sagda tidnings stjärnkrönikör Erasmus Wilson, ansåg att yrkesarbetande kvinnor var monstruösa vidunder. När så Pittsburgh Dispatch publicerade en artikel om ”vad flickor duger till” (i stort sett bara hushållsarbete), blev Elizabeth så upprörd att hon skrev ett brev till tidningen undertecknat "Lonely Orphan Girl". Redaktören blev så imponerad av glöden i brevet att han omgående erbjöd Elizabeth en plats på tidningen. Ett erbjudande han snabbt ångrade och drog tillbaka när han insåg att det var en kvinna som skrivit brevet. Men Elizabeth kunde inte bara skriva, hon kunde tala för sig, och lycka-des till slut övertala redaktören att anställa henne. Det var då hon antog pseudonymen Nellie Bly, efter en just då mycket populär sång, med titeln Nelly Bly.

Hon ville skriva om arbetande kvinnors situation, om barnarbete och andra sociala orättvisor, men som kvinna förvisades hon till ”kvinnornas sidor”, där hon förväntades ägna sig åt mode, trädgårds-skötsel, bjudningar och andra kvinnliga dygder. Det kunde hon inte acceptera, utan vid 21 års ålder for hon iväg till Mexiko som tidningens utrikeskorrespondent. Hon blev kvar där i ett halvår, men blev tvungen att återvända hem, eftersom Mexikanska regimen inte uppskattade vad hon skrev om landet.  Hennes artiklar samlades i en bok med titeln ”Six Months in Mexico”.

Tillbaka i Pittsburgh, stod inte inte ut med att åter förvisas till tidningens kvinnliga domäner, utan hon lämnade tidningen och for till New York City. Där lyckades hon efter några månader bli anställd på ”The New York World”, en tidning ägd av Joseph Pulitzer. Vilkoret för anställningen var at hon skulle spela sinnessjuk, för att bli intagen på ”the Women's Lunatic Asylum” på Blackwell’s Island. Ett mentalsjukhus med mycket dåligt rykte.

Hon tränade olika uttryck framför spegeln hemma, se’n  tog hon in på ett pensionat för arbetare. Där betedde hon sig så underligt att man nästa morgon kontaktade polisen, som hämtade henne. Hon låtsades lida av minnesförlust, blev undersökt av flera läkare som alla förklarade henne för sinnessjuk. 

Det skrevs i tidningarna om den ”vackra vansinniga flickan med en vild blick och den desperata frågan, vem är jag?”

Väl internerad på hospitalet fick hon en insyn i det förfärliga livet där. Maten var dålig och vattnet odrickbart,  där var kallt, lortigt och fullt av råttor.  

Sköterskorna var förfärliga och slog patienterna om de inte lydde. Elizabeth var övertygad om att en del av patienterna var lika friska som hon själv.

Efter tio dagar såg ”The New York World” till att hon kom därifrån, och hon skrev så småningom den här boken om sina erfarenheter på sinnessjukhuset.

Liknande böcker har skrivit senare som: 

S.O.S. De inspärrade, 1947, av Gunnar Rylander (under pseudonymen Ernst Henningson).

Författaren hade varit vårdare på ett sinnessjukhus, där han så småningom blev läkare.

Och jag minns att ”pockettidningen R”, för många år sedan, ägnade ett nummer åt en liknande iscensättning.

Fredrek på Ransätt

 

Snygg var han också

Fredrik August Dahlgren

 (även kallad Fredrek på Rannsätt)

Fredrek på  Ransätt. 

Den låta Ransätts-Fredrek sang

ho hadde allt si ega klang,

når utta ok å utta tvang,

där tall å gran tog vinn i fang,

sôm geta lätt ho sprang.

På logera ho flög ikring

mä hôpp å tramp i sväng å spring,

dä va e fart, dä va ett sving,

e takt, sôm hällers ingenting

på hele jolas ring.

Kring stôgera ho flög sôm bi,

för ho va lätt sôm di,

e fin bevingat melodi

mä sol å sôrr å hônning i

å dôft tå sômmerti.

Ho gjord en gôdt sôm sômmern gär,

å hele Varmlann helt’a kär

sôm skogen sjôl, når sômmern klär

hôr skogsbacksäng mä blômst å bär

å sol å vackert vär.

    ur Gustaf Frödings

       Räggler å paschaser 

Tre tisdagsförslag

BÖCKER

Di skriver böcker nu, mä skrivmaskiner,

å bläck iblann — men sällan hjarteblo.

Å däfför blir dä nu så mange böcker,

ja alldeles för mange, dä mi tro.

Kan allé disse böcker ha e mening?

Å om di har e mening, ä go go?

E bok som inte gir mej nô för hjärte,

som varken gär mej tårögd häller gla,

som tror att Lort ä nônting möe märklit,

nônting som just ä oppfunnet i da

å ska bres ut mä sakkunskap di kaller’t,

— den boka vell ja jaggu inte ha.

                          Gunvor Anèr

            

  Lady Reading in an Armchair, 1913-1915

                        Eduard Klablena

Ännu en tisdag med svåra val. Först var jag ju tvungen att bestämma var jag har mina hemtrakter. Med tre hembygder gjorde jag tre listor med författare från de tre bygder som jag har mest band till. 

Började med att sålla bort så många stockhomsförfattare som möjligt.

Till slut bestämde jag mig för Carl Jonas Love Almqvists ”Ladugårds-arrendet” från 1840.

Att jag överhuvudtaget förde upp Love på Stockhomslistan berodde mest på att jag kom att tänka på hans ”Drottningens juvelsmycke”, som man kan läsa med en Stockholmskarta i näven. Se’n upptäckte jag hur bra han passar in på dagens tema, född i Stockholm, uppvuxen i Roslagen för att så småningom hamna i Värmland — precis som jag (men inga likheter i övrigt ).

Hans produktion var ju enorm, men när jag läste de första meningarna i hans ”Ladugårds-arrendet”, från 1840, var jag fast:

”I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likväl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång. Men från Oxtorget löper en gata midt öfver Malmskilnaden ned åt Hötorget till, och denna gata kallas Oxtorgsgatan.”

Jag minns det lilla söta trekantiga torget vid Malmskillnadsgatan, och hur sorgligt det var när det fick ge plats för moderna hus.

Boken, som är tunn, är en vardagsskildring om hur pigan Greta och drängen Anders skaffar sig ett eget litet jordbruk norr om Stockholm. Nu kan jag allt man behöver veta, när man ska köpa, eller arrendera, kor. 

Greta är en präktig jordnära tös, som ser till att hennes Anders inte svävar ut för mycket.

”Du skall veta, mången har gått under på ko-arrenden, och det måste vi akta oss för. Men jag skall berätta dig, hvaraf det kommer. När en är fattig, så har en icke rygg att stå ut med stora knäckar.” 

Och en del nya (gamla) ord, fick jag lära mig, som:

onoslig — osnytlig, ful, oansenlig, osnytrig, osnygg, ohyfsad, snutug, vacker, snutlig, hygglig, hyfsad, ävensom näsvis.

Och att ordet maffig har använts sedan tidigt 1900-tal, men kommer ur maffe som är hundra år äldre. Visst är ordet kucku-maffe läckert — betyder jättebra.

Nästa val gällde författare som skrivit om Roslagen. Här blev det ett lika självklart val som det föregående när jag läser första stycket i Frans Hedbergs”Bland storstadsfolk och skärgårdsbor”, från 1895, prickade väl in ”min” skärgårdsö:

”Det var stort kaffefrämmande hos mor Hanna Österberg på Fiskevik, och där var allt hvad kapellförsamlingen hade välbärgadt och framstående i fruntimmers väg. Det hade kommit käringar från både Blidö och Ljusterö, ty fruntimmersveckan var vacker just det året, och Johannadagen var nästan den vackraste af alla dessa, hos jordbrukaren i stor gunst stående dagar, då han ändtligen kan hafva hopp om att få sig en välbehöflig regn skur,  om det också varit aldrig så torrt både före och efter midsommar.”

Det är en lättviktig bok, där Hedberg berättar om fiskargubbar och deras käringar, förnäma stockholmsdamer och ett antal bohemer — en bok som påminner en hel del om Engstöms skärgårdsberättelser. 

En hel del roliga ord lär jag mig även här:

” _ _ blef uppkallad för rektor och fick sig en skrapa, kallade honom i sittande skolråd för en gammal hudik, som borde ge sig af till Osnabrück,”

Här har hudik inte ett dugg med Hudiksvall att göra, det betyder: 

av ovisst ursprung, (i vissa kretsar, vard. o. skämts.) individ, kurre, ”gynnare”, ”jycke”, ”figur”; i sht i sådana uttr. som en trevlig, glad, gammal, konstig hudik. 

Så återstår att välja sig en värmlandsförfattare — här vimlar av författare från Selma, Gustaf och Erik Gustaf till okända som vill mer än de kan, när det kommer till att skriva läsvärda böcker.

Jag lutade åt Erik Gustaf, eftersom jag bor nära Geijersgården — eller varför inte Fredrik på Ransätt, han var yngre än Erik Gustaf men kände honom väl eftersom familjerna på de tre herrgårdarna i Ransäter och prästgården, där Anna Maria Lenngrens morfar var präst, umgicks flitigt.

Ändå stannar jag vid en bok av en författare som var född i Åmål, men umgicks med både Selma och Gustaf. Det finns mycket att säga om Ida Bäckmann — och många har gjort det, men det lämnar jag till den intresserad att själv fördjupa sig i. 

Hennes ”På och i vägen med Fordhoppa” (1926), är en lättsam och humoristisk bok, om en bilresa i Värmland i den nyinköpta bilen Hjulianus, som får mig att belåtet småskrocka.

A Witch’s Chant

 

Fairytale Witch 

Paula Modersohn-Becker

A Witch’s Chant

    Thou art weary, weary, weary, 

        Thou art weary and far away,

    Hear me, gentle spirit, hear me,

        Come before the dawn of day.

I hear a small voice from the hill, 

The vapour is deadly, pale, and still— 

A murmuring sough is on the wood, 

And the witching star is red as blood.

And in the cleft of heaven I scan

The giant form of a naked man,

His eye is like the burning brand,

And he holds a sword in his right hand.

All is not well. By dint of spell,

Somewhere between the heaven and hell

There is this night a wild deray,

The spirits have wander’d from their way.

The purple drops shall tinge the moon

As she wanders through the midnight noon; 

And the dawning heaven shall all be red

With blood by guilty angels shed.

Be as it will, I have the skill 

To work by good or work by ill; 

Then here’s for pain, and here’s for thrall,

And here’s for conscience, worst of all.

Another chant, and then, and then, 

Spirits shall come or Christian men— 

Come from the earth, the air, or the sea, 

Great Gil-Moules, I cry to thee!

Sleep’st thou, wakest thou, lord of the wind, 

Mount thy steeds and gallop them blind; 

And the long-tailed fiery dragon outfly

The rocket of heaven, the bomb of the sky.

Over the dog-star, over the wain,

Over the cloud, and the rainbow’s mane,

Over the mountain, and over the sea,

    Haste—haste—haste to me!

Then here’s for trouble, and here’s for smart, 

And here’s for the pang that seeks the heart; 

Here’s for madness, and here’s for thrall, 

And here’s for conscience, the worst of all!

                               James Hogg

Grattis Lee!

 

Lee Krasner

27 oktober 1908 - 19 juni 1984

Det spökar

 

Spöket! Spöket! Nu är det här igen. Det glodde på mig genom farstufönstret.

Mitt hjärta började häftigt bulta. Jaså, friden blev inte långvarigare.

— Vad är det där för dumheter? sa far riktigt barskt. Lugna sig, Augusta!

Men Augusta sjönk ned på en stol och började att med osammanhängande ord berätta. Hon hade just bäddat kökssoffan och skulle till att lägga sig, men hon ville se efter att hon inte hade glömt att lägga på regeln på farstudörren. Därför öppnade hon köksdörren och kikade ut i farstun. Och just då stack det vita huvudet med de brinnande ögonen fram i farstufönstret och bligade på henne. Hon rusade som en galning upp i sängkammaren.

— — — men far hade slängt på sig rocken igen och rusade nedför trappan.

— — —

— Ja, så fick man tag i det spöket, sa han. Augusta kan lugnt gå och lägga sig. Spöket, det var bara ett busstreck av Evert.

—  —  —

Augusta och jag såg förfärligt flata ut.

— Men vad var huvudet för någonting?

Jo, far berättade. När han kom ut hade han inte sett något spöke. Men han hade anat att det var något rackartyg. Och han hörde steg bortåt drängarnas stuga och att någon gick in dit. Han kom just lagom för stötfångare se Evert blåsa ut ljuset i lyktan och ta upp den ur rovan. Evert hade nämligen grävt ur det inre på en stor rova, så att den var alldeles ihålig, och skurit ut ögon o den och satt in en lykta med ett brinnande ljus. Den hade han gått omkring med och stuckit fram för att skrämma oss med.

ur ”Elly från Kvarngården” av Ebba Edskog.

En bok som till stor del bygger på minnen från Ebba Edskogs (född 1903) egen barndom.

Tisdagsspökerier

Oh!—fruit loved of boyhood!—the old days recalling,

When wood-grapes were purpling and brown nuts were falling!

When wild, ugly faces we carved in its skin,

Glaring out through the dark with a candle within!

     ”The Pumpkin”

        av John Greenleaf Whittier

Wonderland

Adelaide Claxton

Det råder verkligen ingen brist på böcker som handlar om Halloween — men de är inte särskilt intressanta. Jag menar hur många böcker om halloweentraditioner, behöver man. Och ett par tre böcker med halloweenpyssel, räcker mer än väl, så dem lämnar jag därhän.

Jag är som bekant inte så mycket för varken deckare, sf eller annan spänningslitteratur — men Dame Agatha kan jag inte motstå. I all synnerhet som hennes bok ”Hallowe'en Party”, från 1969, var den första jag kom att tänka på.

Du vet väl att alla Agathas böcker finns att läsa på nätet ‽

Inte en av Agathas allra bästa — men nu när jag läste om den, efter många år, så uppskattade jag den. Kanske upplevs den av en del som långrandig — men jag som gillar långsamma böcker, tyckte om transportsträckorna. Ariadne Oliver är här huvudpersonen, tillsammans med Hercule Poirot, som hon snart ber om hjälp att lösa ett otäckt mord.

https://archive.org/details/trickortreat00slob/page/7/mode/2up

Louis Slobodkin har jag talat om tidigare, bland annat i går — hans bok ”Trick or treat” är en charmig liten barnbok, där alla barn på Willow Street går på tiggarstråt en halloweenkväll. Hos den nya grannen händer det oväntade saker, och så har en ny halloweentradition skapats.

Mitt tredje val blir 

”At the Sign of the Jack O'Lantern” av Myrtle Reed

Ännu en bok jag inte läst på många år, och som jag nu tycker är rolig att återvända till.

Ett nygift par, Dorothy och Harlan, kommer sent en kväll till det hus de fått ärva av Uncle Ebeneezer, Harlans morbror. Ett jättestort fult kråkslott som ser ut som en pumpalykta, ”a jack-o-lantern”. Harlan, en författare in spe, har aldrig träffat sin morbror, som förefaller ha varit ett stort original. Nu när de flyttar in i hans märkliga hus blir deras liv fullt av förvecklingar — och släktingar, och släktingars släktingar, en återuppstånden katt och ett faktotum, som bakar världens godaste ”biscuits”.

Myrtle Reed hör till mina gutenbergfynd, ett av de första när jag i Project Gutenbergs barndom upptäckte vilka skatter som finns att hämta där.

Jag gillar hennes humor, och förmåga att med skenbart allvar säga de mest absurda saker.

Under pseudonymen Olive Green skrev hon kokböcker som fortfarande är användbara.

I found a yellow pumpkin in the barn.

And then I cut a slice off the top;

I scooped out the whole inside for nobody told me to stop.

I made round holes 

for his eyes and his nose was a

funny little square.

I cut a big mouth with two rows of teeth,

 and a handful of hay made his hair.

Vill du veta mer om ”jack-o-lantern-traditionen, så har Wikipedia en hel del att berätta.