Still Life with Letter to Thomas B. Clarke, 1879William Michael Harnett
.
.
Respekt är ett av orden på modet — tyvärr hårt an-frätt av inflation. Det blir lätt så med ord som poli-tiker kastar omkring sig i hopp om att vinna nästa val. Ödmjuk är ett annat tomt ord — vem 17 har någonsin träffat på en ödmjuk politiker?
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.
En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.
Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.
En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.
Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.
Det är så det är — jag borde inte hänga upp mig på det varje gång — jag har både släkt och andra vänner som gör på precis samma vis. Jag vänjer mig aldrig!
