En berättelse om Stina Berg som för länge se’n var förlovad med en stormrik läkare.
Stina som varken var fattig eller rik, tänkte inte så mycket på titlar och pengar men blev snart varse att en del personer i hennes omgivning gjorde det. Särskilt Lisa, en tjej som hon tidigare bara varit ytligt bekant med, blev plötsligt väldigt vänlig och, rent av efterhängsen. Det var bitvis jobbigt men Stina försökte skratta bort det, och undvek Lisa, så gott det gick.
Nu går det inte alltid som man tänkt sig, det blev inget bröllop eftersom fästmannen dog. Stina flyttade från orten, men innan hon gjorde det hann Lisa med att fråga rent ut om Stina skulle få någon del av familjeförmögenheten!
Åren gick och Stina kunde så småningom tänka på Lisa utan att minnena gjorde alltför ont, och med åren försvann minnet av henne helt.
Döm om Stinas förvåning när Karin, en annan bekant, nyligen ringer upp och talar om att Lisa är på besök hos henne — kan vi hälsa på dig i nästa vecka? Stina har som så många av oss en gammeldags fostran, som inkluderar gästfrihet — även gentemot mindre önskvärda gäster. För i sanningens namn var varken Karin eller Lisa några efterlängtade gäster. Förutom att Karin, liksom Lisa, är fixerad vid andra människors inkomster, är hon en intelektuell snobb som lyckas dra in sina akademiska examina i snart sagt varje samtal. Vetskapen om vännernas inställning gjorde att Stina var en aning förvånad över att de behagade besöka henne, men hon räknade med att det skulle vara över på en eftermiddag, och se’n skulle de aldrig mer träffas.
De forna flickorna, nu något till åren komna tanter, anländer, man fikar tillsammans, och för en något ansträngd konversation. Den gemensamma nämnaren ligger ju många år tillbaka i tiden, och det finns inte så värst mycket att tala om.
Så snart teet är urdrucket reser sig Karin och säger till Lisa, kom ska du få se på tavlorna jag talade om. Karin har hälsat på Stina en enda gång och vet var tavlorna av släkten hänger! Stina råkar nämligen ha halva adelskalendern i sin stamtavla — men såpass långt tillbaka att hon praktiskt taget aldrig tänker på det.
Så följer en halvtimmes korsförhör, om vem som är gift med vem och gör vad.
Innan de så kallade vännerna avlägsnar sig, blir Stina inbjuden till en middag av det formella slaget, hon beslutar sig för att tala klarspråk och talar om att hon tycker dylika tillställningar är bland det värsta man kan råka ut för.
Efter ett något kyligt avsked far vännerna — och har ännu, efter en månad, inte tackat för senast.
