Jag fortsätter att sticka huvudet i sanden — i stället för att tackla problem flyr jag till Gutenbergs varma och välkomnande famn. Jag väljer med förkärlek moraliskt högtstående böcker, som får mig att fundera över hur enormt mycket världen förändrats på de senaste hundra åren. Om ”Hope Benham” från 1864 av Nora Perry, skrev jag häromdagen på tebloggen. En bok som till stor del handlar om klasskillnader, men också hur unga flickor skulle skicka sig. Det var till stor del den här sortens böcker jag växte upp med — kanske är det därför jag med förkärlek gömmer mig mellan pärmarna på slika böcker när jag inte orkar med den strulande tekniken.
Just nu har jag begravt mig i ”Cicely and Other Stories” från 1903, av Annie Fellows Johnston. Det är när jag läser några rader i titelberättelsen som jag minns en tid när jag var nitton år.
When her glance reached Cicely, the appealing little figure in the black gown, she could not help but notice the admiration that showed so plainly in the girl's face, and involuntarily she smiled in response, a bright, friendly smile.
As she turned away she did not see the sudden flush that rose to Cicely's cheeks, and did not know that her recognition had sent the blood surging warmly through the sad and discouraged heart.
