Också ett förkläde

Ett väl begagnat förkläde

 Ett förkläde som jag inte är säker på varifrån det kommer. Förmodligen från min mors mostrar, husliga, arbetsamma kvinnor, som aldrig skulle ha kommit på tanken att pensionera ett plagg, bara för att det hade fått sig en reva.

 Det här förklädet ser nästan ut som en kjol, eftersom det knäpps bak. Tyget var ursprungligen rutigt, men de mörka trådarna har blivit sköra och försvunnit efter ett antal tvättar. Något som är rätt vanligt om garnet blivit utsatt för starka kemikalier vid färgningen. Jag har berättat om att det hänt mina köksgardiner. Det har hänt en ikatfärgad favoritklänning också. När man färgar med indigo så att det nästan ser svart ut frestar det på garnet — så den här klänningen får rätt som det är tvärgående revor. Jag har lappat den men vågar inte använda klänningen annat än hemma. 

Det här förklädet är lappat med originaltyget, vilket innebär att lapparna fortfarande är rutiga medan resten av förklädet ser nästan vitt ut.

Ett oanvänt förkläde

Något med en pudel, måtte väl vara en lämplig present, till en pudelägare, tänkte den som gav mig detta förkläde. Tyvärr är det väldigt oklädsamt, eftersom det inte har en endaste liten förvillande rynka framhäver det putmagen. Men jag har inte hjärta att slänga det. Kanske kunde jag sy en kudde av det, eller något annat — som jag inte heller vet vad jag ska göra med.

Ännu ett förkläde

Anne related their experience at the Blair place to Marilla that evening.
"We tied the horse and then rapped at the kitchen door. Nobody came but the door was open and we could hear somebody in the pantry, going on dreadfully. We couldn't make out the words but Diana says she knows they were swearing by the sound of them. I can't believe that of Mr. Blair, for he is always so quiet and meek; but at least he had great provocation, for Marilla, when that poor man came to the door, red as a beet, with perspiration streaming down his face, he had on one of his wife's big gingham aprons. 'I can't get this durned thing off,' he said, 'for the strings are tied in a hard knot and I can't bust 'em, so you'll have to excuse me, ladies.' We begged him not to mention it and went in and sat down. Mr. Blair sat down too; he twisted the apron around to his back and rolled it up, but he did look so ashamed and worried that I felt sorry for him, and Diana said she feared we had called at an inconvenient time. 'Oh, not at all,' said Mr. Blair, trying to smile . . . you know he is always very polite . . . 'I'm a little busy . . . getting ready to bake a cake as it were. My wife got a telegram today that her sister from Montreal is coming tonight and she's gone to the train to meet her and left orders for me to make a cake for tea. She writ out the recipe and told me what to do but I've clean forgot half the directions already. And it says, 'flavor according to taste.' What does that mean? How can you tell? And what if my taste doesn't happen to be other people's taste? Would a tablespoon of vanilla be enough for a small layer cake?"
"I felt sorrier than ever for the poor man. He didn't seem to be in his proper sphere at all. I had heard of henpecked husbands and now I felt that I saw one. It was on my lips to say, 'Mr. Blair, if you'll give us a subscription for the hall I'll mix up your cake for you.' But I suddenly thought it wouldn't be neighborly to drive too sharp a bargain with a fellow creature in distress. So I offered to mix the cake for him without any conditions at all. He just jumped at my offer. He said he'd been used to making his own bread before he was married but he feared cake was beyond him, and yet he hated to disappoint his wife. He got me another apron, and Diana beat the eggs and I mixed the cake. Mr. Blair ran about and got us the materials. He had forgotten all about his apron and when he ran it streamed out behind him and Diana said she thought she would die to see it. He said he could bake the cake all right . . . he was used to that . . . and then he asked for our list and he put down four dollars. So you see we were rewarded. But even if he hadn't given a cent I'd always feel that we had done a truly Christian act in helping him."
    kapitel 6 i "Anne Of Avonlea", av Lucy Maud Montgomery

gingham - från franskans guingan, som

kommer från malajiska ginggang

Ett slitet förkläde, med förvånansvärt få fläckar. Jag vet varifrån det kommer, även om jag inte har dess hela livshistoria. Men för mig är det många goda minnen förknippade med det, eftersom det har tillhört en numera död väninna. Jag tycker modellen är så fin, att jag har kopierat den, och sytt upp ett likadant.

Ett förkläde för puddingar och pajer

 'Mercy, how shocking! and will she wear a white apron and make pies and puddings?'

'I don't know about the white apron, but I dare say she will make pies and puddings now and then; but that will be no great hardship, as she has done it before.'
 ur ”Agnes Grey” av Anne Brontë 

 Jag tror att avsikten var att vi skulle använda förklädena vi sydde i slöjden i skolköket. Men jag bytte skola just när förklädet var färdigt, och fick aldrig uppleva någon hemkunskap, som väl ämnet egentligen hette.
Men förklädet har jag kvar, tämligen oanvänt.  

Maskinsöm, handsöm och märkning, lärde vi oss när vi sydde våra förkläden på mellanstadiet. Småprat var tillåtet
och jag minns slöjdtimmarna som rofyllda och trevliga. Men så var vi bara halvklass — bara flickor. Annat var det när jag senare i livet undervisade i textilslöjd — det var full rulle, med helklass, varav säkert en god tredjedel av eleverna inte var ett dugg intresserade av ämnet.

Förklädestankar

Bästa platsen för ett recept, är väl knappast på förklädet — möjligtvis om det vore vänt så att man kunde läsa det uppifrån, vilket skulle kännas som upp och ned för alla som betraktar förklädes-bäraren. 

Förklädesfynden häromdagen, fick mig att undra var alla andra förkläden finns. Jag styrde mina steg mot den byrå, där jag visste att jag förvarade några av dem. I en av lådorna hittade jag 28 stycken — mest midjeförkläden — men inte de barnförkläden som jag hade hoppats finna.
När jag gick igenom dem, önskade jag att jag visste mer om deras historia, för det var ytterst få, som jag med säkerhet visste varifrån de kom, och hur de hamnat i vår ägo. Det försvinner så mycket kunskap med varje familjemedlem som dör, både praktiska kunskaper, men också familjehistoria. Nästa generation har kanske vaga begrepp om vad som varit — eller hur man utför olika arbeten — men det spädes hela tiden ut, för att till sist vara helt bortglömt. 
Jag har läst någonstans att man i en avlägsen by i Kina, broderade in familjehistorien i sina nyttotextilier. Känner att jag är ute på svag is här — ska se om jag kan hitta artikeln. Men visst är idén god, för det räcker inte att fråga, man måste minnas svaren. Skriv ned, eller ännu hellre brodera din familjehistoria!
Förklädet ovan är en amerikapresent — jag minns att min mor använde det rätt ofta på 60-talet. Förutom receptet på äppelpaj finns ett recept på ”Fruit Cup” och ett för ”Welsh Rarebit”. Det senare sitter så högt upp bland rynkorna att det är svårläst.