”Det finnes i hela alfabetet ingen bokstaf, som låter skrifva sig med så liten möda och tidspillan som ett e. Ä-et kräfver minst fyra gånger så lång tid.”
skriver Preben Noderman i sin bok ”Före profåret. Studier och rön från en 2-årig lärareverksamhet”
Men nog är Ä-et värt att lägga ned lite tid på?

Äfsing - äffsing - efsing - effsing ingen stavning är mer rätt än den andra. Fast just i dag när vi, uppmanade av Klimakteriehäxan, hunnit till den näst sista bokstaven i jakten på trevliga ord, är valet begränsat till de två första varianterna.
När man vävt så långt det går i en varp, så är det alltid en bit kvar, då det inte längre går att skyttlar in ett endaste inslag till — de kvarvarande trådarna är i regel mellan en halv till en meter långa, trådar som kallas äffsingar.
Trådar som alltid förr togs tillvara för att användas.
”Tacka vill jag, att se fingrarna på Kaffe-Greta, det går undan det. Det går som i dagarna före jul. Att knyta äfsingar oeh väfva band, det är hennes industri — det har hon gjordt i många herrans år — det gjorde hon också när hennes son var hemma. Han var henne inte till liten nytta dermed, skall jag säga — han knöt äfsingar lika flinkt, som hon, redan när han var en fem års pys . Då satt han på golfvet framför henne vid spiseln inuti ringen och knöt och gick på, och hon Kaffe-Greta, hann knappast mer än nysta upp så fort han knöt.”
Bara fantasin begränsar användningen av dessa trådar — kuddar, tröjor eller stjälpdukar är bara något jag använt mina äffsingar till.
Ärlighet
är djävlar i mej
en kort liten sång
skrev Lars Forsell — förmodligen hade han rätt, även om man kunde önska att han inte hade det. Redan 1599 skrev den engelske politikern Sir Edwin Sandys: ”Honesty is the best policy”, så även om det är lite si och så med ärligheten, så har viljan därtill funnits länge.
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår.
Änne är väl inte ett ord man hör nuförtiden — det får mig alltid att tänka på Gustaf Frödings dikt ” Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne”
Det finns så många trevliga Ä-ord, det enda problemet är att de inte är gångbara längre. Vem 17 säger äpa nuförtiden? jag har aldrig hört det, bara läst det i äldre böcker:
När man på ljuset ser, som bärs förut af andra;
Ty war det tok-tal, som Licinius täckts äpa,
Eller det vackra ordet änskönt:
Återigen knackade jag, och återigen öppnade man för mig. Men änskönt jag givit det rätta igenkänningsordet, befallde mig dörrvaktaren att vänta, medan han undersökte den: börda jag bar på armen.
Istället håller jag mig till ärtorna — men inte ens de har en enda självklar betydelse.
Man kan ärta någon — då innebär det att man retar eller irriterar personen i fråga.
Grön ärtsoppa är en av mina favoritsoppor, så jag slutar med Kajsa Wargs recept på
Grön ärtsåppa utan kiött
Sedan ärterne äro spritade lägges de i kalla wattnet att koka med små skurna morötter, litet mäjram, fint hackad, persilja, några blad portulaka, peppar och smör; när alltsammans är wäl kokat redes soppan af med smör och mjöl: då hon skal anrättas, om hon då skulle wara för tunn så redes hon av med en eller två äggegulor, sedan saltas efter smak och rifwes muskot öfwer.
Alla trevliga sammansättningar där ärta ingår överlåter jag åt läsaren att tänka ut.
Ärtsoppa är jätegott, både gul och grön. Tack för ett helt nytt ord - har aldrig stött på äffsing trots att jag vävt en del!!!
SvaraRadera