Nu när jag börjar leta i minnet efter norska läsupplevelser inser jag att jag läste många norska barn- och ungdomsböcker under min uppväxt — de flesta sorgligt bortglömda i dag — men hur mycket jag än tyckte om böckerna om Flette-Mette och Inger Johanne, så lämnar jag dem därhän i dag, och börjar med en superkändis, Henrik Ibsen.
Jag skulle tro att de flesta av oss tänker på honom som dramatiker — och glömmer bort att han också var lyriker.
På titelbladet till den lilla boken, som bara heter ”Digte” ser jag att min morfarsmor fick boken på julaftonen 1879.
Här tänker jag nu i första hand på hans mest kända dikt ”Terje Vigen”.
Min nästa bok har även den tillhört min morfars mor. Det roar mig att veta för bokens författare Camilla Collett var en kvinnosakskvinna, vilket jag knappast tror
morfarsmor Ellen var — men vad vet jag, förmodligen hade den tidens kvinnor tankar och sympatier som man noga aktade sig för att uttrycka.
Mitt exemplar av ”Amtmannens Døttre” är slitet, och texten är satt i fraktur, vilket tar en liten stund att vänja sig vid.
Amtmannens döttrar skrevs för 170 år sedan — men den mänskliga naturen har inte förändrats på de åren. Att behöva vänta var lika förhatligt då som nu — och bokens resande hade inte ens en mobil att pilla med:
”Skjutsen hade redan låtit vänta på sig halfannan timma, emedan den skulle hämtas på en half mils afstånd i det dåliga väglaget. Den resande hade emedlertid tagit sin tillflykt till allt det man vid dylika tillfällen brukar försöka för att bekämpa sin otålighet och få minuterna att gå; han hade tagit fram den sista qvarlefvan af sin matsäck, utan att kunna smaka en bit; bläddrat i en intressant bok, utan att kunna samla sina tankar tillräckligt för att läsa en enda sida; han hade visst för sjunde gången besett taflorna på väggarna — från de fyra årstiderna i strålande regnbågsfärger, till de två kopparsticken på båda sidorna om spegeln, hvilka båda i samma format framställde Christianus VII Rex — protesterande, såsom det tycktes, emot den gamla satsen, att af det goda också kan blifva för mycket. Slutligen sträckte han ut sig så lång han var på det hårda stycke möbel, hvilket, under namn af soffa, såsom en ganska utomordentlig beqvämlighet stundom finnes vid de norska skjutshållen, och låtsade der låtsade der sofva.”
Som sista bok tänkte jag välja en en bok som är de förras ytterlighet, Mykles då skandalomsusade bok från 1956, men jag vet att jag skrivit om den tidigare, så jag bytte spår, och beslöt mig för att ge Sigrid Undset ännu en chans.
Jag delar inte Klimakteriehäxans förtjusning över ”Kristin Lavransdotter”, och var inte var jag tagen av ”Jenny”, så nu när jag förkastade Mykle letade jag upp ”Den lyckliga åldern” hos litteraturbanken.
Jag har alltså inte hunnit särskilt långt i den ännu, och kan bara konstatera att jag uppskattar språket och framställningen, även om jag inte kan uttala mig om handlingen.
Som bonus pekar jag gärna på Tordis Ørjasæters biografi ”Sigrid Undset — ett liv. Väl värd att läsa även om du inte är överförtjust i Sigrids böcker.
