Nyårsafton med Selma

Berättelsen om ”Körkarlen” är i motsats till Lille Viggs slädfärd, ingen rar berättelse med lyckligt slut — men väl värd att läsas.

Läsvärt är också förordet där man får veta lite om bokens tillkomst.

Som att trots att Selma redan hade anammat nystavningen och lämnat pluralformerna av verben bakom sig, återgick till att använda pluralformer. Detta för att de flesta människor ännu inte hade vant sig vid det nya, och tyckte det var lättare att läsa den äldre svenskan.

Så här skrev hon till väninnan Valborg Olander: ”Jag tänkte denna gång avstå från nymodigheterna och behålla pluralformerna, därför att detta skulle bli en bok för de många, som inte alls begripa och njuta av det fina, som finns i Liljecronas hem.” 

Satt ekorrn i granen?

 

Illustration av Elsa Beskow, 1903 till ”Ekorrn satt i granen” av Alice Tegnér, 1892

Till en ekorre

Kära ekorre, vackra ekorre,

balkongernas hungrige lille luffare,

gryningens vän!

Detta är så enkelt, så ovanligt

i vårt moderna samhälle.

Jag behöver inte gå med i en förening,

inte köa på posten

för att få mätta din hunger,

bara lägga ut en nöt då och då.

Jag ikläder mig inget ansvar

för alla ekorrars underhållsproblem,

och du kräver ingen fortsättning

av hjälpverksamheten,

när marken blir grön igen.

Jag hör en knotande röst:

”Hur skulle det gå,

om alla ekorrar plötsligt sprang omkring

på alla stans balkonger?”

Ja, hur skulle det gå?

Men jag bryr mig inte om det.

Jag matar min ekorre,

min hungrige lille luffare,

gryningens vän.

Jag ber att få påpeka, att vi bibehåller

all övlig formalitet.

Mitt hjärta sneglar åt Franciskus och fåglarna,

men ekorren och jag

har glasrutan emellan oss.

Här äts inte ur handen!

Ditt liv är ditt — ditt ekorrliv.

Mitt liv är mitt — mitt människoliv.

Våra ensamheter möts i en hasselnöt —

det är allt!

Låt oss behålla våra gränser,

så länge de varar!

Jorden, vår moder, skall ingen skillnad veta

mellan det som blir kvar

av oss båda.

        Ebba Lindqvist

Rätt som det är träffas jag, på axeln, av en grankotte.

Att kottar trillar ned på gångvägen är inte ovanligt — men här står granarna för långt från vägen för att kunna falla på den. 

Det får vara hur som helst med den saken, någon ekorre syns inte till, så mina tankar går till mer eller mindre tama ekorrar jag mött. Inser att det är rätt många. Lägger jag till mors ekorrar, som den som varje morgon hoppade in genom köksfönstret och satte sig på den gröna runda tvättmaskinen, så blir det en ansenlig mängd ekorrar.

Jo, det fanns tvättmaskiner för drygt 100 år sedan; på Wikipedia läser jag: ”En av de första elektriska tvättmaskinerna tillverkades i USA 1906 – 1908. Den döptes till Thor, efter Tor, den nordiska åskguden.”

Här associerar vi nog hellre granar med ekorrar än ekar — men det tycks vara det tyska ordet ”eichhorn”, som vi utan vidare försvenskat. Eken är väl lätt att förstå, medan hur horn blivit orre inte är helt klarlagt. Läs mer om det  hos SAOB

Beatrix Potter

Det är gott om ekorrar i litteraturen — i synnerhet i böcker för barn, som Beatrix Potter med sin ”Squirrel Nutkin”, 

och E. T. Seton ”Bannertail”.

Vår svenska poet Lina Sandell tänker vi kanske inte i första hand på i samband med ekorrar.

Wendela Hebbe skrev ju sagor, så kanske är det inte så förvånande att hon lyckades klämma in en ekorre i en av dem — den omtyckte farbror Zacharias hoppar jag över eftersom jag inte uppskattar att ha sköt prick på ekorrar.

 Den som anser sig för vuxen för barnböcker, kan ju se om  Dorothy Canfield Fishers bok ”The Squirrel-Cage”, verkar mer attraktiv. Det är en vardagshistoria om familjen Emery.