fredag 13 november 2020

Grattis Ola!

Morgonuppbrott

Rundt kring mig sofver en villastad
med fällda rullgardiner.
Bak järnstaket, bland gröna blad
af hvita hus det skiner.
Alléen sträcker sig
tom och död.
I morgonrodnaden
gyllenröd
långt borta i staden med köldgul glöd
en rad af rutor skiner.

Och som jag går och alléen tar slut,
stiger solen upp bland skyar
af morgontöcken. Jag vandrar ut
i sädesfält och byar: –
glimmande dagg
på ax och strå,
hängande lärkor
högt i det blå,
och spelande in i minsta vrå
ett morgondoft som förnyar.

Och nejden vaknar. Portar slås opp
i byn, som bland almar och pilar
med skorstensrök och i daggstarkt dropp
i morgonstillheten hvilar.
Ett hufvud skymtar
i köksdörrn re’n.
Träskor klappra
mot gårdsbrons sten.
En kraxande råkflock från näste och gren
ut öfver bygden ilar.

Bland täppans förkrympta plommonträd,
potatisen och kålen,
till hälften gömda i vångens säd,
den mossgröna hufvudsvålen
en stuga höjer.
Dess vägg är bräckt
och bukig, på gafveln
med långhalm täckt;
dess enda sneda fönster spräckt,
med bunkade klutar i hålen.
 
På stugans trappsten en flicka står
bland hönsens och dufvornas skara –
i blaggarnskjortel hvit och blå
och med fötterna bruna och bara.
Ett barnaanlet,
en barnakropp, –
en nästan bristande
kvinnoknopp, –
två ögon som sol på morgondropp,
tindrande ljusblått klara

De tindra som himlen bak månlyst sky
ur pannhårets strålglänsta imma;
i ramen af solbrynt anletshy
de fulla af lifsljus glimma.
Rank och ung,
på tröskelen
hon står som den
lefvande morgonen
med sol som är uppe, med dagg som än
ligger tät och med solglänst dimma.

Och liksom då dagningen nattdunklets damm 
sopar med kvastar rappa 
och taflan träder i dagen fram 
som ett minne, man hunnit tappa, – 
så gammal och dock 
på samma gång
så ny, likt klangen 
utaf en sång, 
som fordom man gnolat på dagen lång, – 
hon står där på stugans trappa.
                               Ola Hansson


12 november 1860 - 26 september 1925

I dag påminde SAOB mig om att det är Ola Hanssons födelsedag. Jag kan inte låta bli att undra hur hans liv skulle ha tett sig om hans första böcker fått ett bättre mottagande. Hans första diktsamling "Notturno" ansågs chockerande eftersom formen och språket var nytt för läsarna. När han några år senare gav ut sitt första prosaverk "Sensitiva amorosa" fortsatte den hårda kritiken eftersom boken ansågs omoralisk. Så småningom fick den oförstående kritiken honom att lämna Sverige, och han kom att tillbringa större delen av sitt återstående liv utomlands. Ett svårt liv tycks det mig, med alkoholism och psykoser.
Nu mer än hundra år senare, kan jag inte finna något stötande i hans verk — tvärtom, jag njuter av hans språk och hans vackra beskrivningar av det skånska landskapet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar