torsdag 25 december 2014

Boklotteriet

Minns ni boklotteriet? Det tillkom 1948 på initiativ av Carl-Emil Englund, dåvarande föreståndare för Konsum. Då stod folkbildningen fortfarande högt i kurs, och tanken var att lotteriets överskott skulle gå till en stipendiefond för skönlitterära författare.
Förutom högvinsterna (bilar, TV-apparater, resor och konst), som aldrig drabbade vår familj, bestod vinsterna av böcker. Köpte man tio lotter var man garanterad en bokvinst.


För inte så länge sedan stötte jag på ett par av bokvinsterna, och mindes den heta dagen mor och jag vandrade någonstans i utkanten av Vasastan för att komma till ett av lotteriets utlämningsställen.
Jag skulle tro att jag var tio eller elva år och valde "Baron Münchausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten", med illustrationer av Gustave Doré. En bok som jag tog mig igenom, men jag minns att jag tyckte den var seg, och jag har aldrig läst om den. Nu när jag bläddrar i den kan jag tänka mig att det, förutom att äventyr aldrig intresserat mig, berodde på att det är en faksimilupplaga med gammalstavning.

 Den andra boken däremot har jag återkommit till många gånger. "Det levande hemmet, en handbok om heminredning och hemtrivsel av Lilly Arrhenius. En bok från 1951, illustrerad med enbart svart-vita fotografier, och kanske just därför mer fantasieggande än dagens tjusiga inredningstidskrifter med färgfoton.  
 Så väl jag minns känslan av förväntan, som infann sig varje år det blev dags att köpa lotter, för att inte tala om hur roligt det var att hämta ut sina böcker
Något, men jag är osäker på vad, har förändrats — det vaga begreppet tidsandan kanske — jag tror inte att folk skulle jubla över möjligheten att köpa lotter i ett liknande boklotteri i dag. Och stipendiefonder, skulle det funka, eller skulle det bli ändlösa debatter om stipendiaternas böcker och privatliv?
När Carl-Emil Englund dog 1964, ombildades Boklotteriet till Litteraturfrämjandet, vilket lades ned 1992 — varför?

4 kommentarer:

  1. Ja varför lade litteraturfrämjandet ner 1992? Jag började leta motivering, men hittade bara lakoniska skrivningar i propositioner från Carl Bildts regering att anslaget dras in. Ingenting om att det inte var till nytta, eller att det hade vanskötts eller så. Upphör bara.

    De där jheminredningsböckerna från 50- och tidigt 60-tal är fina. Hittade ett bra råd i en sådan: "När ni inreder ert nya hem, se då till att få med några äldre möbler också, annars risterar det att bli opersonligt. Kanske det finns en byrå eller skänk i boden hos någon släkting på landet som ni kan få. Men tänk i så fall på att den samlat fukt och bör få flytta in i lägenhetsvärmen gradvis. Dra ut eller ta ur lådorna så torkar den jämnare, annars kan lådorna slå sig och bli besvärliga att dra ut." Det har jag haft stor glädje och nytta av, ty många äro de skänkar och byråer som jag släpat hem från olika bodar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Visst undrar man, varför folkbildande insatser läggs ned - det var väl samma skäl som när man nu försökte dra in bidragen till kulturtdskrifter och institut och svenskundervsning utomlands. De som höll/håller i penningpåsen har råd att skaffa sig kultur utan bidrag.

      Det du talar om i gamla inredningsböcker, är egentligen samma slags spridande av kunskaper, till människor som inte fått det med sig från barnsben. Länge leve alla böcker som lär ut något!

      Jag har en kökslåda som inte går att dra ut, under delar av året - där hjälper ingen bok, skulle nog behöva en händig, med verktyg försedd person, för att fixa den lådan.
      Margaretha

      Radera
  2. Litteraturfrämjandet? Kastar ett öga i bokhyllan och ser genast Lars Ahlin / Kanelbiten. Det var väl inget fel på den. Tiderna förändras. Jo. Men ändå. Och varför blev inte Lars Ahlin invald i Svenska akademin? Det har jag i så fall större problem med än att Litteraturfrämjandet försvann. Böckerna och författarskapen finns ju ändå kvar.

    SvaraRadera
  3. Hjo.
    Allt och alla, som främjar läsandet och sprider kunskaper om böcker, tycker jag är värda allt tänkbart stöd - huruvida akademien gör det, vet jag inte. De har inte nått mig, i alla fall.
    Margaretha

    SvaraRadera