söndag 20 oktober 2013

Lex

 Tyvärr har jag inga bättre bilder på Lex, än de här. Han var redan pensionär, när jag lärde känna honom, så jag antar att vi var tämligen jämnåriga. Jag hade nyss börjat skolan, och Lex hade slutat sitt arbete som polishund och behövde ett nytt hem. På den tiden var schäfrarna större än de är i dag, och Lex var en bamse, med en tjusig stamtavla. Han var en hejare på att spåra, vi brukade gå ut i skogen och medan föräldrarna höll i Lex, sprang jag före och gömde mig. Det spelade ingen roll hur långt i förväg jag gått, eller hur fiffigt, jag tyckte att jag gömt mig — Lex hittade mig alltid på nolltid. 
 En gång lade jag mig på golvet, totalt avslappnad, Lex puttade på mig, när jag inte rörde mig, lyfte han försiktigt min hand, som jag lät falla till golvet, så snart han släppte den. Då blev han orolig, rusade ut i köket, och gav sig inte förrän han fick mor med sig till mig.
Alla dessa lexminnen ramlade över mig, när jag hörde ett radioinslag, där man diskuterade huruvida det var bra eller ej att ha hunden (eller andra husdjur) med sig till jobbet. Debatten förs även i U.S.A., men den har, intressant nog, gett mig helt andra inre bilder, än när jag hörde den på svenska.
Mor hade nämligen med sig Lex till skolan, där han snällt låg bredvid katedern, hela skoldagen. I klassen fanns en gosse som kom för sent, var eviga dag — och mor hade gett upp om att få se honom i tid. Första dagen Lex gick i skolan, kom grabben, som vanligt för sent, och Lex gick morrande fram till dörren. Killen blev livrädd, ställde sig bakom dörren och sade, "jag ska aldrig mer komma för sent, bara fröken tar bort hunden". Det löftet höll han, även sedan Lex slutat i klassen.
För tyvärr, kunde vi inte ha honom kvar. Skyddsdresserad som han var, bet han min kompis Peter, när han gav mig fart i gungan. Något som Lex uppfattade som våld mot mig. Mor som höll i kopplet, for som en vante efter Lex.

6 kommentarer:

  1. Fina (och sorgliga) Lexminnen! Men VAR schäfrar större förr, eller var det du som var mindre?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Jo, de var faktiskt större. Jag frågade en hundexpert en gång, och han sa att när schäfern blev populär som sällskapshund på 60-talet(?), så avlade man fram mindre och slankare "lägenhetshundar".
      Margaretha

      Radera
    2. "Lägehetsschäfer..." Låter som en självmotsägelse, på något sätt!

      Radera
    3. Karin, När du säger det minns jag plötsligt något en kvinna sa när jag var liten: "bor man trångt, ska man ha en stor hund, så att man inte trampar på den". Kanske en lägenhetsschäfer är lösningen.
      Margaretha

      Radera
  2. Min pappa jobbade på SAAB i Linköping. En gång importerade företaget en skyddshund från Tyskland som skulle vakta hangarerna. Min pappa hämtade honom på järnvägsstationen, men skulle inte lämna honom till vakten förrän dagen efter. Det gick fint att ta honom ur "lådan" och promenera hem med schäfern. Han lämnade den hemma med min mamma medan han for iväg på något ärende. Det uppfattade hunden som ett uppdrag att vakta min mamma. Hon läts inte lämna köket av den morrande bjässen. Det var tur att hon var så lugn. Först när pappa kom tillbaka slappnade hunden av. De var mycket lättade när de fick lämna honom ifrån sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. FOX-Karin,
      Det hade nog inte slutat lika bra, med en ängslig person. Skyddsdresserade hundar är fantastiska, men det är en klar fördel att veta hur man ska hantera dem - det är inte som att ta över en hamster, utan bruksanvisning.
      Undrar om våra pappor kände varandra - min far kände de flesta i bilsverige.
      Margaretha

      Radera