tisdag 15 oktober 2013

Den nya öppenheten

Barn på väg till kollo, på 40-talet

Det är ett bra tag sedan jag bestämde mig för att sluta tjata om faran med att vara för öppenhjärtlig på nätet. Mest av den anledningen att jag har insett att vi har gått in i en ny era, där man ska berätta om kärleksaffärer, kroppsvätskors färg och odör, barnets första tand, förkylningens förlopp och naturligtvis vad vi äter till frukost. Om det är sant eller inte, tror jag inte spelar någon roll. Det som är väsentligt är att vi syns.
Så jag brydde mig inte om att vidarebefordra en länk till det stället där man kan skriva på en petition för att Google ska sluta läsa vår e-post, eller när jag läser i tidningen att en kvinna hittar bilder på sin familj på diverse olika ställen på nätet — och att det tycks omöjligt att ta bort dem. När en kompis berättar att en kompis blivit utsatt för något liknande var jag frestad att skriva om det. Denna kompis hittade nämligen en blogg i sitt namn, med bilder från sitt liv, men med helt nya historier  och vilka historier!
Jag tänker i mitt stilla sinne, att det är väl folks ensak vad de skriver och visar, men visst blir jag upprörd när jag hör att det drabbar oskyldiga personer — personer som inte har en aning om att deras konterfej finns till allmänt beskådande, ofta med förklarande text.
I morse, när ekot berättar om hur information från e-post och diverse privata konton samlats in, kom jag att tänka på Siv. Vi var klasskamrater i småklasserna, och varje sommar åkte hon på kollo. Efter första sommaren där, visste hon att breven de skrev censurerades. Hon hade en gång uppgett att de fick korv till middag, en viss dag — men det var fel, det var dagen dessförinnan de serverats korv — så hon fick skriva om hela brevet! Så innan hon for de följande åren, kom hon och hennes mamma överens om diverse koder. Siv tecknade bra, så olika gubbar och figurer, som hon prydde sina brev med, hade olika innebörd. 
Kanske något för oss som skriver mycket e-post, att ta efter. Fast allt det andra, gatuadresser, telefonnummer, kontonummer, koder och inte minst foton, det får vi nog sluta att ha i våra datorer. Om vi någonsin haft dem där — själv är jag glad att jag misstrott nätet från början, det finns inte så mycket att hämta hos mig.

12 kommentarer:

  1. Första gången jag fann en av mina bloggbilder i Googles bildsök blev jag paff men nu är jag härdad. Dock har jag alltid varit hyfsat restriktiv med vad jag lägger ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Med vetskap om att bilderna, mer eller mindre, tillfaller den man visar den hos, gäller det att tänka sig för innan man publicerar bilder. I synnerhet om det gäller egna konstverk som du har rätt till visningsersättning för. För den ersättningen kan du känna dig blåst på från fb, google och liknade platser.
      Margaretha

      Radera
  2. Jag har hittat mina bilder i Googles bildsök ett flertal gånger. Men jag står ut med det så länge det inte handlar om direkt privata bilder och dem försöker jag vara restriktiv med. Vilken märkunderlig värld vi lever i egentligen

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. PettasKarin,
      Att de finns i googles arkiv, får vi väl finna oss i - men om de börjar synas i bloggar och andra sammanhang där de gör sken av att vara tagna av den som skriver, då är det obehagligt.
      Margaretha

      Radera
    2. Jag har hittat mina bilder på både bloggar och facebook! Å andra sidan har jag lånat andras bilder och men då ngett att de är lånade från "nätet", inte att jag tagit dem själv.

      Radera
    3. Jag är ju aldrig på facebook eller andra liknande ställen - och läser bara en handfull bloggar, så jag kanske har missat många av mina egna bilder.
      margaretha

      Radera
  3. Numera måste man vara väldigt försiktig med vad man har i sin dator. Tydligen kan de som vill ta sig in till och med i enskilda datorer - inte bara via epost osv. Myndigheten i USA med tre bokstäver har slagit alla rekord tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,
      Ja, det är illa - i synnerhet som det verkar som Sverige varit U.S.A. behjälplig med att snoka rätt på information!
      Margaretha

      Radera
  4. Visst är det märkligt! När "överheter" av olika slag, myndigheter, kolloföreståndare och andra, äntligen lärt sig att någorlunda respektera individers integritet, då hamnar vi i ett system där all integritet fullständigt sopas bort! Och, som någon sade i en debatt på radion i går, man kan inte slå sig till ro med tanken att det inte spelar någon roll. Man kan tänka sig en "ond" Snowden, i stället för en med goda avsikter. Och man kan tänka sig mycket värre. Man kan tänka sig 70 år tillbaka i tiden och fundera på hur ett tyskt NSA hade hanterat alla uppgifter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Nog är det märkligt - minst sagt!
      Jag hörde också radioprogrammet i går, och gjorde reflektionen att det förmodligen finns gott om "onda Snowdens".
      Tyvärr blir vi avtrubbade, det går väl an att vara indignerad, men att ge avkall på datorns möjligheter är en annan femma.
      Margaretha

      Radera
  5. Men var förvarar du digitala foton om inte i datorn? På en separat hårddisk?? Hoppas ingen påstår att livet är enklare i denna internetvärld.

    Med den nya datorn kopplas jag upp direkt mot nätet utan att göra en enda viljeyttring. I de tidigare har jag varit tvungen att säga till maskinen att koppla upp sig. Ta det med ro säger maken men det gör jag inte alls!

    SvaraRadera
  6. Viola,
    Externa hårddiskar är väl det bästa, för det mesta av det man vill spara. Fast jag har dålig erfarenhet, eftersom två sådana, lagt av - och svalt massor med bilder!
    Nej, inte är det enklare nuförtiden - många beslut att fatta, mycket som jag inte förstår av tekniken och så gäller det att ha ett system i sparandet, så att det går att hitta vid behov.

    Kanske var det bättre, då när man bara kopplade upp sig, när man behövde vara ute på nätet...
    Margaretha
    som försöker
    ta det med ro

    SvaraRadera