Ulimaroa

 

Var det namn den svenske kartografen  Daniel Djurberg gav Australien 1776 i sin skrift Geografi, Sammandragen utur de Nyste och Tilförliteligaste Auctorer, han menade att det var det maoriska namnet på Australien, efter en berättelse från James Cooks resor till Nya Zeeland. Efter detta kom namnet Ulimaroa att användas som namn på Australien på flera kartor publicerade i Sverige, Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien fram till år 1819.

Det är alltså Australien som är veckans tisdagstema — titta in hos Ugglanoboken för att få veta mer, och se vilka som bloggar om Australien i dag.

Australien, ja, ja, jag får väl komma dragande med några gamla favoriter, tänkte jag, när jag först läste veckans tema.

Som M.E. Patchetts böcker om sin uppväxt med dingo hunden Ajax, Ethel Turners flickböcker, eller en drös gamla flickböcker, för det är gott om barn- och ungdomsböcker från Australien.

Och tänkte att i värsta fall kan jag ju alltid ta till Kathleen Mansfield (om jag helt fräckt räknar Nya Zeeland till Australien).

Men inga nödfallsåtgärder behövdes för snart hittade jag Arthur W. Upfield, en deckarförfattare var husdeckare kallas Bony ”…the detective Napoleon Bonaparte, a part-Aborigine who had graduated from the University of Queensland. Upfield claimed that 'Bony' was based upon the part-Aborigine Leon Wood, a wise man, a skilled tracker and a good friend.”

”The Mountains Have a Secret”

Jag har inte läst ut den — inte än — kanske är jag mer fascinerad av språket än av handlingen. Australiensisk engelska har jag ingen som helst erfarenhet av, här får jag mig några nya ord till livs, förutom vad jag antar är några idiomatiska uttryck typiska för landet. Spårar ur totalt när jag läser på om språket.

Sliter mig från de böckerna för att fortsätta leta böcker, hittar Jessie Urquhart, en journalist och författare som det inte finns mycket att läsa om — eller av. En enda bok av henne hittar jag på nätet: ”Wayside” som förmodligen ger en tidstypisk bild av hur det var för en ung kvinna att hamna i den australienska obygden. Den har inslag av vad som på nysvenska kallas romäns.

Och slutligen en favoritförfattare, Nevil Shute, 

som var engelsman, men vistades mycket i Australien och förlade handlingen där, i många av sina böcker — som i ”The Far Country”, som utspelar sig både i England och Australien.

Den här boken skiljer sig inte från Shutes andra böcker, i så måtto att jag har svårt att lägga ifrån mig den. För trots den vardagliga handlingen är boken spännande, jag undrar hur det ska gå, för alla intressanta människor som Shute presenterar.

Alla orter och gator, både i England och Australien, som nämns i boken kan du hitta om du gitter plocka fram en atlas.

Boken finns att köpa hos adlibris.

Letar du efter fler böcker från, eller om, Australien, kan jag berätta att Project Gutenberg Australia, har mycket att erbjuda.

De tre böcker som jag konsulterade angående australiensk engelska är 

”The Cambridge Encyclopedia of The English Language” av David Crystal.

”The Language Instinct” av Steven Pinker.

”Engelska — öspråk, världsspråk, trendspråk” av Jan Svartvik.

Grattis Nevil!

Nevil Shute Norway 

 17 januari 1899 - 12 januari 1960

Ännu en tämligen bortglömd författare, som fortfarande förtjänar att läsas. Tjugo av hans böcker finns att läsa hos fadedpage, och de räcker nog en bra stund, till att börja med. Vill du hellre äga böckerna så har både adlibris och bokus en hel del av dem. Jag vet att "Pied Piper" finns översatt till svenska ("Mannen med sälgpiporna"), men hur det är man hans övriga produktion vet jag inte. Då, för länge sedan, när jag läste den tyckte jag mycket om den, liksom jag tyckte mycket om "Trustee from the Toolroom".

Råttfångaren från Hameln

Den äldsta bilden av råttfångaren från Hameln,

målad 1592 av Friherre Augustin von Moersperg,

efter ett kyrkfönster som fanns i Marktkirche i Hameln.

Kyrkan förstördes 1660, så målningen är utförd efter

de beskrivningar som sv fönstret, som finns bevarade.

.

Sagan om råttfångaren känner nog de flesta till — de flesta i min generation och äldre — men den gamla legenden som sagan bygger på är kanske inte lika välkänd. Dessutom är den som gamla legender plägar vara, rätt luddig. Den bygger på en faktisk händelse, men vad som egentligen tilldrog sig sommaren 1284 är inte lätt att veta.
Några råttor fanns tydligen inte med från början. Vad som hände var tydligen att 130 barn lämnade Hameln den 26 juni — det finns många teorier om varför, den troligaste tycks vara att de bildade ett barnkorståg.
Datumet den 22 juli figurerar också i berättelsen, men det tycks ha varit 1376, då man hade en rått-invasion. Och så har berättelserna flätats ihop och blivit underlag till ett antal olika sagor och dikter.
Wikipedia har en lång artikel (förhoppningsvis tillförlitlig) om händelsen och de olika teorierna — den är väl värd att läsas för den som vill veta mer.

'

pied adj.
Patchy in color; splotched or piebald.

(Life Sciences & Allied Applications / Zoology) having markings of two or more colours
[from pie an allusion to the magpie's black-and-white colouring]

Råttfångarmotivet är väl representerat i konsten, några av illustrationerna hade jag med i mitt mus-tema för några år se'n. Skriver du in "musmys" i sökrutan här ovanför så kommer alla 47 inslagen upp. (Så många gulliga möss och råttor det finns i konstens värld). Vill du bara se de två inslagen om råttfångaren finns de här och här.

Jag kommer att tänka på Nevil Shutes bok "Pied Piper" från 1942, den kom på svensk 1943 med titeln "Mannen med sälgpiporna". Jag har inte läst den se'n jag var i tonåren, men minns jag rätt handlar det om en man som hjälper barn att fly från Frankrike till England, under kriget.
Nevil Shute är oförtjänt bortglömd i dag, några har kanske sett de filmer som baserades på hans böcker, men jag tror inte att han läses ofta nu för tiden.

Här sätts inte P för läsning

 Dagens, av Ugglanoboken valda tema, är boktitlar som börjar på P.

 In The Garden, 1902 

William Bruce Ellis Ranken

No book is really worth reading at the age of ten which is not equally – and often far more – worth reading at the age of fifty and beyond.

                     C.S. Lewis

Ja, jag vet att jag skrivit om Nevil Shute här, lite då och då — och nu gör jag det igen, därför att jag tycker hans ”Pied Piper” (”Mannen med sälgpiporna”) är så bra. Krig, barn och flykt, tycks vara ett ständigt aktuellt ämne, och för några år sedan skrev jag om boken.

”Pojken som kallades Det”, ett barns kamp för att överleva, (”A Child called It”), är en självbiografisk bok av Dave Pelzer.

Berättelsen om ett oönskat barn är en förfärlig historia — visserligen har det höjts röster som hävdar att boken överdriver en hel del. Hur det är med den saken vet jag inte, att barn överhuvudtaget försummas är upprörande nog.

En annan bok jag skrivit om tidigare är den charmiga barnboken ”Pie” av Sarah Weeks.

I varje kapitel presenteras ett pajrecept, nu när det nog snart är persikosäsong kanske det är lämpligt med ett recept för en persikopaj.

Framtidsskildringar

 Den här tisdagen ska vi tala om framtidsskildringar. Hos Ugglan & boken kan du läsa vad andra bloggare har kommit fram till.

Portrait d'une jeune fille lisant

 Valentine Reyre

Jag har redan skrivit en hel del om den här sortens böcker, senast i januari, så alla självklara böcker går omedelbart bort (som Boye, Morris, Martinsson, Wells & Bellamy). Nu blev det till att rota fram gamla, och delvis bortglömda, läslistor.

Framtiden tycks ha intresserat människor i alla tider, för även om Tomas Moores bok ”Utopia” från 1516 räknas som den första framtidsromanen, hade många andra redan tagit sig an ämnet. Platon, och flera andra samtida greker, skrev om framtiden — men jag kan inte berätta vad, eftersom jag bara läst om deras böcker.

Inte heller har jag läst, eller kommer att läsa Christine de Pizans ”The Book of the City of Ladies från 1404. Kanske förstår ni varför när ni tagit er igenom titeln på hennes bok: 

Here begynneth the boke of the cyte of ladyes the whiche boke is deuyded into. iij. partes. The fyrst parte telleth howe and by whom the walle and the cloystre about the cyte was made. The second parte telleth howe and by whom the cyte was buylded within and peopled.  The thyrde parte telleth howe and by whom the hyghe battylmentes of the towres were parfytely made, and what noble ladyes were ordeyned to dwell in ye hyghe palayces and hyghe dongeons. And ye fyrst chapyter telleth howe and by whom and by what mouynge the sayd cyte was made.

Muntergök — sagor av Elsa Beskow

Elsa Beskow är väl inte den första man kommer att tänka på när det kommer till utopiska skildringar — men det är just vad hennes ”Doktor Klokamundus uppfinning” från 1919 är.

Doktor Klokamundus som bor i Kringelikrokien har en lat och ohängd son. Så doktorn beslutar sig för att konstruera en uppfostringsmaskin. I den finns ett antal små rum, där blir sonen, och några andra busfrön instängda på sitt sommarlov. Mat levereras automatiskt genom en lucka i väggen, lektioner i ett antal ämnen, ges via ett högtalarsystem.

I augusti visar det sig att gossarna har dragit det längsta strået — något jag storligen uppskattade. Det var vår lärare i småskolan som läste sagan för oss, och jag minns fortfarande hur jag gick hem och återberättade den.

”Syskonlif” från 1848 av Fredrika Bremer är en otroligt fascinerande bok — lite annorlunda, än andra framtidsvisioner kanske, i det att inga årtal nämns — den kallas för en socialistisk utopi.

 I know not how many hours that summer dawn while the sun came over the hills and coloured the beautiful roses in my mother's garden. As I lay drowsily gazing through the window, I thought I had never known a morning so sultry, and yet so pleasant. Outside not a leaf stirred; yet the air was fresh, and the madrigal notes of the birds came to me with a peculiar intensity and clearness. I listened intently to the curious sound of trilling, which drew nearer and nearer, until it seemed to merge into a whirring noise that filled the room and crowded at my

 studio ears. At first I could see nothing, and lay in deadly fear of the unknown; but soon I thought I saw rims and sparks of spectral fire floating through the pane. Then I heard some one say, "I am the Wind." But the voice was so like that of an old friend whom one sees again after many years that my terror departed, and I asked simply why the Wind had come.”

Så inleds ”The Last Generation, A Story of the Future” av James Elroy Flecker som tillslut blev mitt sista val — därför att den är något så ovanligt som en poetisk framtidsvision. Sf hör inte till min favoritlektyr, men jag får erkänna att det finns en hel del böcker i den genren som lockar mig, nu när jag börjar titta närmare på utopiska böcker. Så jag får nog anledning att återkomma till några sådana.

Men åter till James Elroy Flecker som först och främst var poet, även om han skrev några romaner.

Hans liv blev kort, bara 30 år gammal dog han i tbc, och det sades då att hans död utan tvekan var ”the greatest premature loss that English literature has suffered since the death of Keats — vilken han ofta jämfördes med.

Många författare nämner eller citerar honom i sina böcker, Agatha Christie gör det ofta, och Saki gör det i en novell, liksom Nevil Shute, som citerar honom i sin första roman.

Själv blir jag lite förvånad över att lära mig att en av Fleckers mest kända verk heter ”Hassan: The Story of Hassan of Baghdad and How he Came to Make the Golden Journey to Samarkand”. 

Den kom ut 1922, alltså före Jascha Golowanjuks debutroman ”Min gyllene väg från Samarkand”. som kom ut först 1937. En titel som knappast kan vara en slump.