Böcker som handlar om krig och elände, läser jag inte så ofta nu för tiden — kanske fick jag nog av det i yngre tonåren när jag upptäckte alla berättelser om andra världskriget och koncentrationslägren. Lite senare upptäckte jag en del böcker om efterkrigstiden och insåg att bara för att ett krig är slut, så är inte allt frid och fröjd. Där betydde Margaret Bennary Isberts ungdomsböcker mycket för mig. Naturligtvis slinker det fortfarande med en och annan bok i ämnet, men inte så ofta — men för en tid sedan slumpade det sig så att jag kom att läsa ett antal böcker av det slaget, på raken.
Av personlig skäl berörde de mig djupt, och de senaste månaderna har jag gång på gång återkommit till vad jag läst.
Det finns inte mycket att läsa om Margaret Sherwood ( 1883-1956), allt jag kunnat läsa mig till är att hon var feminist och under 41 år undervisade i litteratur vid Wellesley College i Massachusetts. Hon har skrivit både romaner och noveller varav några går att läsa hos Gutenberg och InternetArchive.
Det är nog snart ett år sedan jag läste hennes The Worn Doorstep, den bok som fortfarande lever kvar i mina tankar. Den börjar i augusti 1914 och det tar en stund innan jag förstår om det är brev eller en dagbok personens jag skriver — så småningom förstår jag att det är en kombination, hon skriver till sin stupade fästman — en slags sorgebearbetning. Hon skriver om vardagen under krigsåren i England, om sina tankar, om grannar och naturligtvis kriget.
Inte långt efteråt kom jag att läsa om Nevil Shutes "The Pied Piper" (Mannen med sälgpiporna), en bok sedan jag inte läst sedan skoltiden — då tyckte jag den var bra — nu förstår jag den. Den handlar om andra världskriget, och om hur en engelsman blir fast i Schweiz och hur han på sin väg, mestadels till fots, till England får med sig en skara barn som han ska föra till släkt och vänner i England.
Jag har inte mycket mer än läst ut boken så behöver jag en "väntrumsbok" och vid en tur till bokhyllan finner en lagom stor bok, som jag inte läst på länge: "A Wild Herb Soup, The Life of a French Countrywoman" av Emilie Carles. Det är en självbiografi och handlar om så mycket mer än de båda krigen som hon upplevde.
Emilie Carles, 1900-1979, föddes och framlevde sitt liv i franska alperna - ett krävande liv utan några moderniteter, bland konservativa bönder. Hon gjorde uppror mot trångsyntheten, samtidigt som hon visade stor förståelse för hur en isolerad trakt formats. På ett förunderligt sätt fick hon ihop alla sina roller som jordbrukare, lärare, mor och feminist.
Hon vågade berätta för sina skolelever att Napoleon Bonapart inte var en hjälte och att det fanns andra ideal än de som hyllades av staten — som anarkism och pacifism — och hon och hennes man var aktiva i en rörelse mot nazismen.
En frispråkighet som 1941 ledde till att hon förlorade sitt arbete som lärare.
