I det blå

 

En blomma skalden har:

Så skön och underbar

Är ingen annan blomma.

Hon blommar ej på grönan äng;

Hon står på ingen blomstersäng.

Ej vid källans rand:

Långt bort hon är i längtans blåa land.

I går var det min gammelfasters födelsedag (142 år), så jag plockade fram hennes "Fosterländskt födelsedagsalbum", som är så väl använt att det liknar mest ett lösbladssystem. Varje dag informerar mig om en handfull kända personer som har födelsedag just den dagen — det vill säga de flesta är okända för mig — och så har dagen fått en vers av författare, som jag tror de flesta på den tiden (för över hundra år sedan) kände till. I går fanns där en vers av C. A. Nicander, en författare vars namn jag känner till, men inte vet något om.

Det som fångade mig var slutraden "Långt bort hon är i längtans blåa land." och jag undrar vem som var först med den blå längtan. Efter lite letande hittar jag hela dikten "Skaldens blomma".

Sedan förlorar jag mig i den blå längtan, men inser att det finns annat att göra här i livet — och att den inte finns några möjligheter att hitta roten till all blå längtan, i alla fall inte i dag. Jag får lov att stanna 1889, då skriver Viktor Rydberg i "Det sköna och dess lagar. Fjorton föreläsningar ": "Om i det blå ligger längtan, så ligger där också tillfredsställandet af denna längtan. Ej underligt att romantiken talade om den blå blomman som sitt ideal." Han skriver mycket mer om den blå färgen, och alla andra färger. Det är intressant läsning som du hittar hos Litteraturbanken.

Intressant visar sig även Carl August Nicander vara, och jag hoppas kunna skriva mer om honom vid ett annat tillfälle.

Ett alldeles rosenrasande

bra ord.

 I Wanna Go 

Marco Palmieri 

Jag kan inte tänka mig att jag är ensam om att avbryta mig själv mitt i en mening, och fråga mig om man verkligen kan säga (eller skriva) så som jag just hörde mig säga.

Samma fenomen som inträffar när jag lyssnar till någon som talar, jag kan tappa tråden totalt och fundera över vilket ord personen borde ha använt istället för det som fick mig att börja grunna på dennes ordval.

Eller som i går kväll, precis när jag höll på att somna frågade jag mig varför i hela världen heter det rosenrasande — vilket höll mig vaken en bra stund.

Jag har bara använt ordet i betydelsen att vara riktig arg — topp tunnor rasande — men idag har jag lärt mig att det kan användas på många fler sätt. Som Ottilia Adelborg när hon i Dalritningar (1920) beskriver folket i Floda:

Floda är superbt! Jag kan inte finna ett bättre ord. Karlarna ha präktig hållning och buktiga ansikten med kroknäsor. Hästarna tävla med sina husbönder i välmåga. Kvinnorna äro flinka och högröstade, kullorna rosenrasande granna och barnen muntra som små kalvar.

 Eller som när Karl August Nicander i "Minnen från Södern" (1839) skriver:

Jag trippade omkring i nya silkesstrumpor och nya skor på de rosenrasande gobelins mattorna,  

Det är väl ett öde många av våra gamla mustiga ord går till mötes, de lever kvar i enda betydelse trots att ursprungligen användes betydligt mer. jag tänkte på det när jag här ovan läser hur Ottilia använder ordet präktig — ett ord som i dag oftast har en negativ klang. 

Jag lär mig att ordet rosen är allmänt förstärkande, man kan vara både rosenbefängd och rosenlöjlig. Rosenröd vet vi väl alla vad det är, men rosenvit har jag aldrig hört tidigare.

-RASANDE, äv. (emfatiskt), p. adj.

1) alldeles rasande, ursinnig, utom sig av vrede; jfr rasande 5. Han blir rosenrasande och gör henne arflös. Bremer FamH 2: 240 (1831). Myggorna började blifva rent rosenrasande. Adelsköld Dagsv. 2: 187 (1900); jfr 2. Martinson BakSvenskv. 124 (1944).

2) alldeles felaktig l. tokig, spritt galen, befängd, absurd; äv. ss. adv.: befängt, ”uppåt väggarna” o. d.; jfr rasande 7 (a o.) c. En ganska kuriös skrift, som ifrån början till slutet hörer till de ”rosenrasande”. AB 1841, nr 74, s. 2. Är fänriken rent rosenrasande befängd och galen? Braun Calle 134 (1843). Jag har väl aldrig hört så rosenrasande galet förr. Samzelius SkogJägarl. 110 (1894). En konstruktion, som anföres som ett kuriosum i det alldeles rosenrasande. LAHT 1908, s. 16. Ett mer rosenrasande system kan enligt min mening icke gärna tänkas. GHT 1946, nr 40

Ochså var det de där tunnorna:

TOPP top4, adv.

Ordformer

(topp 1827 osv. tupp- 1792 (:tupprasande))

Etymologi

[till TOPP, sbst.1, med bet.: det högsta o. d.; beträffande formen tupp- jfr ä. sv. o. sv. dial.]

ss. förstärkningsord: i högsta grad l. blixtrande (se BLIXTRA 5 a) o. d.; särsk. [jfr d. toprasande] i de adjektiviskt använda uttr. topp rasande (äv. sammanskrivet (med betoning på topp)) l. (o. numera bl.) topp tunnor rasande (jfr RASANDE 5), i högsta grad rasande, blixtrande arg l. vred o. d.; vansinnig; stundom äv. i adverbiell anv. liktydigt med första ledet: i högsta grad. All werlden är upnerwänd och mer än tupprasande. VDAkt. 1792, nr 475. Då han fick se hennes fint bildade, blomstrande och själfulla anlete .. blef (han) .. så topprasande befängd, att (osv.). Snellman Tyskl. 371 (1842). Aminoff var topp rasande på mig. 2MoB 1: 14 (c. 1850). Nu blef jag topp tunnor rasande, och det blef ett satans spektakel. Backman Reuter Bræsig 46 (1872). Figge George var .. topprasande ursinnig. Högberg Utböl. 1: 180 (1912). Hon är topp tunnor rasande över alla dem som inte håller reda på sina katter. DN 21 ⁄ 12 1994, s. D4.