Ordet ljus har hängt med sedan runspråklig tid.
For för en tid se’n på slingriga byvägar en mörk kväll, och kunde notera att det fanns en belyst gran utanför nästan varje hus. Och var det inte en belyst gran, så nog hade man fått upp ljusslingor i sina fruktträd eller till och med införskaffat en hiskelig tomte med renar och allt. Men på den sju mil långa färden såg jag bara två granar med kulört belysning. Det må vara hur smaklöst som helst, men kulörta lampor i granarna väcker massor med glada minnen hos mig.
Vi använde vår urgamla amerikanska julgransbelysning ända tills den dog, ungefär samtidigt som jag började skolan. Och som det plägar vara med barndomsminnen, så blir de lätt normgivande för återstoden av livet.
Hur det är nu, vet jag inte, men i min barndom tycktes det vara så att kulört belysning användes bara norrut i landet. Vi åkte ju till Härjedalen varje jul, och någonstans norr om Rättvik började de kulörta lamporna dyka upp — och norr om Orsa, fanns det så gott som inga andra.
Att resa på kvällen, när det lyser i var och varannan stuga, ger en bedräglig känsla av hemtrevnad och frid. Jag har ofta undrat i hur många av alla upplysta hem, som det är lika trevligt som man frestas att tro när när man far förbi i vintermörkret.
Spirit of Christmas
Thomas Kinkade, älskad och hatad konstnär, har insett att det välkomnande ljuset är kommersiellt gångbart. Han marknadsför sig som “Thomas Kinkade, Painter of Light”. Mellan 1997 och 2005, lär han ha dragit in 53 millioner dollar på sina insmickrande målningar.
