Högläsning

 Högläsning hos familjen Georg Pauli

 Hanna Hirsch-Pauli 

jag är så fascinerad av olikheterna mellan den
här målningen av Hanna Hirsch-Pauli 

och hennes mer kända "Vännerna"

Ja, jag vet, högläsning är omodernt – och kan vara olidligt om den som läser inte gör det bra. Men varför inte samla en liten grupp kring brasan och och varva bokprat med lite högläsning. Det behöver ju inte vara hela böcker man läser, utan bara smakprov på vad någon eller några i gruppen tycker om.

Och behöver man något att diskutera så ger Ellen Keys 12-sidiga häfte "Om läsning", mycket att tala om.

 Ju mer läskunnigheten har ökats och billiga böcker samt tidningar  erbjuda lätta tillfällen till läsning, dess mer har nämligen förmågan aftagit att med värklig behållning fördjupa sig i en bok. Och dock är  förmågan att läsa  den allra viktigaste för vår bildning. 

 Frågan om hvad vi läsa och huru vi läsa är en  lika viktig fråga för vår själ, som frågan hvad vi äta  och huru vi äta är för vår kropp! Hvarje människa vet nu att, om hon vill bevara  sin hälsa och sin arbetskraft, då måste hon erhålla  kraftig hvila, en efter sin smak lämpad och omväxlande  samt riklig föda. Hon vet äfven, att hon bör äta den  långsamt. Hon inser också, att hon icke har råd att  bruka stora mängder af födoämnen med ringa näringsvärde. Och hon undviker de rätter, som hon funnit icke  passa henne, liksom hon aktar sig för en allt för stor  enformighet, hvilken borttager matlusten. Slutligen vet hon att det är lika farligt att föräta  sig som att svälta och att en måttfull, men riklig njutning af födan är det för hennes välbefinnande bästa!

Man får  endast akta sig för den slutsatsen, att boken i sig själf  skulle vara ledsam, emedan man själf finner den så,  eller att man själf alltid skall finna den ledsam! Vi äta  som vuxna med god smak många rätter, hvilka vi som  barn icke kunde svälja ned. Och så kan det äfven gå  oss med en bok!

Mycket av det hon säger i den här skriften, är sådant som brukar komma upp i samtal bokvänner emellan – som den eviga frågan om man ska tvinga sig att läsa ut en bok man inte tycker om

Men det är alldeles visst en dum tidspillan att  hålla på med en bok, som, i vårt nuvarande utvecklingsskede, icke ger oss  någon slags njutning eller nytta.

Nutidsmänniskornas allra största fel är att de  läsa sina böcker för fort.  Visserligen har Bacon rätt att somliga böcker endast  böra slukas! Men numera slukas nästan alla böcker och  det är just på det sättet, man föräter sig på böcker, dem  man alls icke hinner att smälta och tillgodogöra sig för sin  andliga näring. Man läser sida efter sida, äfven i en  lättfattlig roman, utan att man för sina ögon ser hvad  man läser; boken ger oss inga taflor, med färg och lif.  Och är detta redan fallet med romanen, så är det än  mer fallet med den svårlästare boken. Där glider man  tanklöst förbi de krångligare satserna och bryr sig icke  om att stanna och begrunda dem. Man är nöjd med  en svag aning om det lästa och man skulle icke kunna  göra reda för en sida i den bok, man nyss lagt ifrån  sig! Sålunda vänjer man sig vid det flyktiga, sväfvande,  halfklara, ytliga läsandet, som roar för stunden, men lika  litet ger själen någon värklig mättnad, näring eller växtkraft, som kroppen blir mätt endast af de doftande ångorna från aldrig så många fat med läckra rätter!

Hon avslutar sitt bokprat med ett par sunda regler för läsning – men dem får du själv leta rätt på.

Divaner, draperier & kuddar

"Svårast är det för dem, hvilka hafva håg för det vackra, men ej mycket råd att tillfredsställa denna håg, att erhålla någorlunda stilfulla möbler. Ty de äldre, stilfulla och bekväma möblerna äro dyra. De äldre, stillösa, från 1840–1870-talet, med sina lösa, svängda former, sina meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom bekväma men afskyvärdt fula. De helt modärna, jämförelsevis billiga möblerna – järnsängen, inventionssoffan, lavoiren, matbordet – äro bekväma, men ofta lika fula. Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas turkisk divan, en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten; den fulaste klumpighet – i synnerhet med den vanliga klädseln af dåligt, mörkfasonerat möbeltyg –  hvilken kan vanpryda ett rum!

Men med litet omtanke, litet möda kan man dock lyckas erhålla ganska vackra möbler för billigt pris. Sålunda har man i de flästa hem några reservmadrasser och kuddar för gäster. Om man af omålat trä gör en ställning t. ex. 2 meter lång, 80 centimeter bred och 35 centimeter hög; spikar en sadelgjordsbotten ofvanpå denna, därpå lägger sina öfverloppsmadrasser och kuddar, öfver alltsamman breder ett skynke af boj, fris, eller hemmaväft tyg samt ställer det hela med ena sidan mot en vägg, utmed hvilken man staplar kuddar – då har man en vacker “divan“, bekväm att sitta i, härlig att hvila på om dagen och i en handvändning förvandlad till bädd för någon familjemedlem eller gäst. Ett målat öppet bord – på hvilket står ett stort handfat och dito kanna – är den bästa och renligaste lavoar."

Ur Ellen Keys "Skönhet för alla"

Ellen Key borde ha haft en heminredningsblogg!

Jag kom osökt att tänka på Ellen, när jag häromdagen gjorde ett tappert, men inte särskilt framgångsrikt, försök att sortera textilier. Visst är det en aning överväldigande, med alla de tusentals timmar kvinnokraft som ligger dolda i mina skåp, lådor och väskor — men mest fyller det mig med glädje, och vördnad inför mina föregångares kunskaper. Kunskap som på ett självklart vis överfördes från generation till generation. 

Problemet är att jag skulle behöva en större herrgård om jag ville nyttja allt som ligger nedpackat — men några planer på att skaffa en herrgård har jag inte, däremot vill jag gärna använda en del av textilierna, men hur? Jo, det kvadratiska broderade stycket är inte svårt att sy en kudde av, bara jag väver ett bakstycke till det först. 

 Men de andra två, är jag lite osäker på vad jag ska göra med, eftersom jag inte vet vad de var avsedda för. Den långa gröna remsan med en stiliserad bladranka, har kanske varit del av ett draperi — och draperier är utmärkta i dragiga gamla hus — men då behöver jag väva resten av det draperiet. 

Innan jag såg att de två remsorna med rosor på, var två stycken, trodde jag att det var ett spjällband, vilket man inte har så stor användning av, om man inte har en kakelugn — och dessutom redan har några sådana band. 

Goda råd mottages tacksamt!

Framtidens skola

Den nuvarande skolans resultat — hvilka äro de? 

Utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad 
originalitet;slappadt initiativ, förslöad blick på 

de omgifvande verkligheterna; kväfd idealitet, 

under den feberaktiga ifvern att nå fram till 

en »tjänst», för hvilken skolgossarna räkna
 »turen» i statskalendern, och flickorna sin 

möjlighet att snarast få pension —: en hetsjakt 

under hvilken föräldrar som barn anse förlusten
af ett år som en stor olycka! När examen är färdig,
när en del år gått, då vaknar, i bästa fall, behofvet 

att på nästan hvar punkt göra om sina studier på 

ett lefvande sätt! För flertalet är resultatet nu att 

de ej ens med verklig behållning kunna läsa en 

tidning, och de, hvilka fullt förstå en bok på
det utländska språk — åt hvilket otaliga timmar 

offrats — äro sällsynta undantag, ifall ej 

hemmet understödt skolans språkundervisning. 

Oförmågan att själf iakttaga, utreda och genom
reflexioner sammanbinda företeelserna blir 

genom skolans preparationssystem — ytterligare
understödt af moderns läxförhör i hemmen — 

alltmer påfallande. Redan Axel Key har, från 

sin erfarenhet som lärare vid Karolinska 

institutet, framhållit huru lärjungarna redan
i skolan blifvit oförmögna att se, att tänka, 

att arbeta. Från ett ämbetsverk i Stockholm 

har jag nyligen hört alldeles samma iakttagelse
om de unga herrarnas redlöshet inför de 

praktiska uppgifter, där de skulle bruka sina 

i en »vacker examen» ådagalagda kunskaper.
Systemet tjänar således icke ens sitt eget

sekundära ändamål, medan det motverkar alla 
högre ändamål med en människas tillvaro.

Denna erfarenhet skall slutligen medföra dess 

undergång — om några hundra år? 

på det här fotot har visserligen någon 

skrivit "Clary Karlström" (J. O. Karlstöms

yngsta dotter), men vilken av flickorna

som är Clary, kan jag bara gissa.

Om några hundra år! Det låter som om vi har minst hundra år kvar innan vi får se Ellen Keys drömskola.

Det är lätt att småle åt Ellen Keys idealism, nu när vi vet hur det ser ut 114 år efter det att hon skrev "Barnens århundrade". Den politiker finns nog inte, som skulle komma på tanken att framför hennes tankar i skoldebatten. 

I dag när målet är att pumpa ut unga akademiker, så snabbt som möjligt på arbetsmarknaden, känns boken mer aktuell än någonsin. Läs den! Den finns på Projekt Runeberg, men är inte korrekturläst, så jag rekommenderar dig att låna den på biblioteket, om du inte råkar ha den i din egen bokhylla. Jag kan garantera att du kommer att bli allmänbildad på kuppen, för Ellen var en synnerligen beläst kvinna, och om du liksom jag känner dig tvungen att ideligen slå upp alla personer hon nämner, då har du hela hösten räddad.

I framtidens skola skall nutidens ängsliga 
oro »att bli något», vara alldeles försvunnen. 
Skolans stilla, stora stämning kommer 
att hos de unga grundlägga vissheten 
att det yppersta hos en människa icke är

verkningarna utan väsendet. Om det också är 
ett hårdtord detta, att gemeine Naturen zahlen 
mit dem was sie tan, edle mit dem was sie sind, 
så innebär det dock en djup sanning, hvilken i
 verksamhetens och kvinnans århundrade 
varit glömd, men som åter torde bli ihågkommen 
i konternplationens och barnets århundrade!

Då kommer man kanske äfven på det praktiska
arbetets område därhän att — medan maskiner 
och elektricitet förrätta de arbeten, i hvilka 
ingen skapandets glädje ingår — hantverket åter 
blir en del af människans lycka. Man skall 
då upplefva en andra renässans: förnyelsen 
af den personliga glädje, som äldre tiders 
människa erfor när det konstfulla beslaget, 
den färgrika väfven, det vackra snideriet utgick
ur hennes hand. Äfven i detta fall leder skolans
nuvarande system till dussinfabrikation af 
onödigheter,icke till en äkta kärlek för och 
insikt i något visst yrke, den kärlek och insikt 
ur hvilka, under konstens största tider, 
konstnärskapet organiskt framväxte. 

Ellens tankar om tystnad

Icke heller blir här tal om det umgänge som är en ödets nåd, vänskapens eller kärlekens fullkomliga utbyte, då man bäst talar utan ord. Många ord behövas endast för de människor, man ej kan tiga samman med. Maeterlinck torde ha rätt att, har man något stort att säga varandra, då måste detta ske genom tystnaden, som sålunda blir vänskapens och kärlekens finaste prov; ja, att ha tegat samman kan för alltid förena människor, medan de, "som ingen tystnad äga, som döda tystnaden omkring sig, äro de enda, som gå oss obemärkta förbi..."

Det finns en annan slags tystnad, den man har samman med sitt arbete, under de tider då "silence and secrecy" äro kraftens källor.

Men jämte tystnaden finnas samtalen mellan två, de samtal, då den ena varligt tar orden från den andras läppar eller ömt bär den andras tanke, dit den ej ensam skulle nått, eller vördnadsfullt lyfter den andras känsla som ett altarljus, till en höjd, den ej själv tilltrott sig!

                             ur Livslinjer III, Lyckan och skönheten

                                                     av Ellen Key

Grattis Ellen!

Ellen Key
11 december 1849 - 25 aapril 1926

Hur mycket behöver vi veta?

Kikar på nyutkomna böcker – Anneli Jordahl har skrivit en bok om Ellen Key och Urban von Felilitzen, "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Så här står det om boken:
"Ellen Key lät bränna alla de brev hon skrev till Urban von Feilitzen. Men hans brev finns kvar och utifrån dem har Anneli Jordahl återskapat deras relation. Resultatet är en kärleksroman utöver det vanliga."

Så kommer vi att tala om hur mycket hänsyn man ska ta' till en avliden persons önskningar. Ellen Key ville uppenbarligen inte att deras relation skulle bli offentlig – med vilken rätt motsätter man sig hennes vilja?
Jag har inte läst boken, jag kan inte uttala mig om den, för mig är det en principfråga. I synnerhet som hela sanningen rimligtvis inte kan finnas där, med bara ena partens brev.




Selma Lagerlöf är ett annat exempel – och då tänker jag inte på hennes sexuella läggning utan på en målning av henne som visas på Mårbacka. Hon tyckte inte om den och ville inte att den skulle visas – ändå är det precis vad som görs.

Hur mycket viktigare är det att eftervärlden får en glimt av kända mäns och kvinnors privatliv än att deras önskningar tillgodoses?

För många år se'n såg jag en utställning om underkläder genom tiderna – mest kvinnors underkläder – där fanns bland annat väl begagnade korsetter, underbyxor och bysthållare. En del var väl, mycket väl, begagnade, man kunde ana blodfläckar efter rikliga menstruationer, andra var lappade och lagade.
Förmodligen skulle dessa kvinnor ha blivit ytterst förödmjukade om de vetat att deras underkläder skulle komma att visas på ett stort museum – och att de skulle beses av både män och kvinnor.
Nu minns jag faktiskt inte om ägarnas namn var utsatta – och jag tycker kanske inte att det går att jämföra den utställningen med snokande i känt folks privatliv, men minnet av de fläckiga underkläderna dök upp när vi började diskutera hänsynen till de avlidna.