Om utflykter i det gröna (eller vita), och eventuell förtäring

 Whether you get away, or whether you don't; whether you arrive at your destination or whether you reach somewhere else, or whether you never get anywhere at all, you're always busy, and you never do anything in particular; and when you've done it there's always something else to do, and you can do it if you like, but you'd much better not. Look here! If you've really nothing else on hand this morning, supposing we drop down the river together, and have a long day of it?"

The Mole waggled his toes from sheer happiness, spread his chest with a sigh of full contentment, and leant back blissfully into the soft cushions. "What a day I'm having!" he said. "Let us start at once!"

"Hold hard a minute, then!" said the Rat. He looped the painter through a ring in his landing-stage, climbed up into his hole above, and after a short interval reappeared staggering under a fat wicker luncheon-basket.

"Shove that under your feet," he observed to the Mole, as he passed it down into the boat. Then he untied the painter and took the sculls again.

"What's inside it?" asked the Mole, wriggling with curiosity.

"There's cold chicken inside it," replied the Rat briefly: "coldtonguecoldhamcoldbeefpickledgherkinssaladfrenchrolls–cresssandwichespottedmeatgingerbeerlemonadesodawater—"

"O stop, stop!" cried the Mole in ecstasies. "This is too much!"

Dick Cuffari

Mitt osaliga och tyckmyckna tillstånd fortsätter när det gäller bokval, men än en gång räddar slumpen mig — jag råkar på en gammal favorit "The Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. 

Ovanstående stycke kommer från första kapitlet när "the Mole" och "the Water Rat", lär känna varandra, och omgående beger sig ut på floden med sin picknickkorg. Jag vet inte om jag tycker att "alla människors möte borde vara så", jag är ju lite mer för att "byta ett ord eller två" — men jag tycker ändå att vi har något att lära där. För visst är det något alldeles särskilt med de där mötena med nya vänner när det känns som om man vuxit upp i samma sandlåda.

Jag vet inte i hur många upplagor boken kommit ut, men det tycks finnas över femtio olika illustrerade utgåvor.

Eftersom jag nuddade vid picknicktemat i går, så fortsätter jag att fundera över både ordet och företeelsen. Att tala om utflykt med matsäck är väl lite väl tungrott — även för en purist (ett ord som använts sedan 1763, så med en viss tvekan nyttjar jag det här). 

När jag börjar läsa om ordet picknick lär jag mig att det förr i tiden även används om tillställningar i största allmänhet. 

I "Svenska memoarer och bref VII" (1903), skriver Erik Gustaf Geijer:

Silfverstolpe skaffade mig äfven förra gången det nöjet att bevista en musikalisk picknick i Nytta och nöje; men Möller var för artig, så att vi fingo nästan mycket klaverduetter till lifs, spelta af en fröken Ehrengranat och grefvinnan Cronstedt. En kvartett, som vi fingo höra till slut af Mozart, ersatte allt. Den var gudomlig och gudomligt spelad. Möller spelar som en ängel. På konserten exekverade han en stor violkonsert af Geminiani, en af de gamla stora författarna den var snarare en symfoni, där första stämman kallar de andra till konversation, och otroligt vacker. Till slut gafs en himmelsk kör ur Händels Messias.

Inte ord ord om någon mer substantiell förtäring.

picnic (v.) 

"go on a picnic," 1842, from picnic (n.). Related: Picnicked; picnicking. The -k- is inserted to preserve the "k" sound of -c- before a suffix beginning in -i-, -y-, or -e- (compare traffic/trafficking, panic/panicky, shellac/shellacked).

picnic (n.) 

1748 (in Chesterfield's "Letters"), but rare before c. 1800 as an English institution; originally a fashionable pot-luck social affair, not necessarily out of doors; from French piquenique (1690s), perhaps a reduplication of piquer "to pick, peck," from Old French (see pike (n.2)), or the second element may be nique "worthless thing," from a Germanic source. Figurative sense of "something easy" is from 1886. Picnic table recorded from 1926, originally a folding table.

The word picnic comes from the French word piquenique.   Originally at these piqueniques, everyone would bring food to the event in a way similar to what we call potlucks today, and they were indoors.  After the French Revolution, royal parks were opened to the public and ‘picnicking’ became a popular activity.

pick´nick subst. ~en ~ar 
ORDLED: pick-nick-en
• utflykt med måltid i naturen: picknickkorg; picknicksällskap; åka på ~
BET.NYANS: om enbart måltiden: de åt sin ~ under en stor ek
KONSTR.: (på) ~, (på el. under el. vid) ~en
HIST.: sedan 1853; av eng. picnic; av fra. pique-nique med samma bet., trol. till piquer '(att) sticka' och nique i en äldre bet. 'liten, värdelös sak'

I konsten finns en hel del avbildade picknickar, och jag har en känsla av att även litteraturen rätt ofta bjuder på utflykter — fast just nu kan jag bara komma på en handfull. Det får jag kanske återkomma till. Berätta om du kan dra dig till minnes några!

Och var går gränsen mellan picknick, och att förtära något på en sten utanför den egna stugan? Utflykter med häst och vagn, tjänstefolk och silverkarotter — är (var) det en picknick? Att äta en medhavd apelsin på en skidtur på fjället — är det en picknick?

Frågorna hopar sig — men inte svaren!

I "Hemmen i den nya verlden III" (1854) berättar Fredrika Bremer om en utflykt där jag känner igen mig i hennes beskrivning av "medpicknickarna".

I går voro vi på en » pleasure-party » öfver den vackra insjön , till Aderondacks-bergen på Newlorks strand. Dagen var skön, farten äfvenså, naturskådespelen längs med den lilla strida, men grunda floden » Au Sable », der naturen af bergen byggt regelmässiga, oöfverstigliga fästningsvallar, högst märkvärdiga; och jag skulle ha njutit den mera, om jag fått mindre många tanklösa frågor att svara på.  Det var isynnerhet ett fruntimmer med en hvass, pipig röst, som plågade mig med examina lik denna: » Hvart ämnar ni er härifrån? — Hvar ifrån kommer ni hit? — Hvarifrån kom ni dit? — Hos hvem bodde ni der? — Hvem såg ni i deras hus ? » o.s.v. Ack! att menniskor dock vore litet mera lika naturföremålen; att de nalkades hvarandra med ett positift innehåll, och nöjde sig att verka på hvarandra genom stilla meddelande af detta, — huru mycket

mera skulle de ej locka ur oss, huru mycket mera få veta om oss än genom dessa tanklösa, ytliga frågor — dem i öfrigt de tänkande här i landet ogilla och göra sig lustiga öfver, lika mycket som någonsin utländningar . Ej heller felades vid denna » picknick » personer sådana jag nyss önskade dem . Der var isynnerhet en älsklig ung fru, själfull och frisk som den sjungande strömmen, det hviftande trädet . Att sitta mod henne, se på henne, lyssna till hennes själfulla meddelanden, var mig en ljuflig vederqvickelse. Men knappt voro vi rätt inne i vår téte a téte, så kom den frågande damen med den sylhvassa rösten, satte sig framför oss och begynte sina examina.

Yvs ej av fädrens ära

The Blue Sower, 1911

Wilhelm Morgner

1891-1917

.

Med anledning av föregående inlägg, och de kommentarer det fick, kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijers Odalbonden. Så läser jag vad Wikipedia har att säga om dikten: "Odalbonden, dikt av Erik Gustaf Geijer, skriven i april 1811. Dikten förhärligar bondens roll genom historien, men trots att författaren är historieprofessor speglas knappast den gamla ätte- och byagemenskapen i dikten, utan snarare storskiftets mera ensamma jordbrukare."

Det slår mig att vi människor, kanske inte alltid, men ofta, har en önskan att förhärliga. Vi låter inte saker vara vad de är, utan vill lägga in något i det utifrån våra egna värderingar och erfarenheter.
Har man inga talanger eller utmärkelser att komma dragande med, kan man ju alltid skryta med hur dålig och oansenlig man är.

Jag tänker inte gå in på min associationskedja — den är tämligen långsökt — men för de som inte har läst Odalsboden se'n skoltiden, så kommer den här — alla tjugo verser.

.

Odalbonden

Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt öfver skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

Må hvem som vill gå kring verldens rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Mig låckar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i rycktets famn.
Jag skär den lugn hvar höst.

Den jorden beherrskar har tusende ben
Och väl tusende armar dertill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
Att föra ut hvad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fästa jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.

Hon närer sin son ur sin hulda barm
Den tid honom ödet gaf.
Hon fattar den säkert, hon håller den varm,
Då han dör, uti djupan graf.

Ej buller älskar jag och bång.
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, se’n den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke dess dar.
Och tyst flyter böljan i hafvets grund;
Fast regn-bäcken skrålande far.

Så går jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Hvar en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Af oss har det hälsa, af oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Hvar plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Derför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Så byar och riken omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung;
Jag vet blott, vad är mitt.
Hvad rätt är ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att utröna hvars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värft med sin svett
Och som man försvart med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig hogen varm.
Jag vandrar upp till Svea Ting,
Med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej
Under Vapnens skallande brak.

Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Svea Konungar känna oss.

Så sjunger gladt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-qväll,
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders staf.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Bondens minne det sänks uti graf,
Men hans verk varar tiden ut.

.

o`dal [långt a] subst. ~en el. ~et
ORDLED: odal-en
• full äganderätt särsk. till jordegendom ⟨åld.⟩: odalbonde; odaljord
BET.NYANS: konkret om jordegendomen ⟨åld.⟩: få ett ~
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. oþal 'äganderätt; odaljord'; gemens. germ. ord, besl. med adel