onsdag 13 juni 2018

Hur petig ska man vara?

Language Flow
 Steven McDade

Min polska väninna och jag läser fortfarande böcker och tidningar på svenska tillsammans. Engelska är bannlyst och polska inget alternativ, så när mina synonymer tar slut är det teckenspråk, eller teckningar, som gäller. Det är nyttigt även för mig, efter nästan varje träff går jag hem och slår upp ord och uttryck för att kunna förklara varför något heter vad det heter.
Så länge vi höll oss till Selma Lagerlöf, Per-Anders Fogelström och Astrid Lindgren var ju svenskan god, om än ålderdomlig — men sedan vi gått över till tidskrifter förfäras jag över dålig svenska och märkliga uttryck, och funderar över hur petig jag egentligen ska vara. Att "sticka under stolen" är ju lika begripligt som om man håller sig till det korrekta stol — men när uttrycket blir obegripligt som i "allt vad tygen håller", då känner jag att en rättelse är på plats, och genast förstod väninnan, som rider, varför det heter så.
I en text "aspirerar en kvinna som författare", och att "inte ropa hej förrän man är över bron" kan ju förefalla lite märkligt om det inte är en primitiv hängbro man talar om.
När det kommer till innan och före, själv och ensam, och att vara obekväm har jag ju insett slaget är förlorat för länge sedan, men när det handlar om fasta uttryck blir jag betänksam.  Spelar det någon roll om någon tycker att "en fråga är svår att sia om", "att det osar allvar i luften", "att Bach gör mig så mysig", "att det händer evenemang", "att livet är tufft emot mig" eller att någon "tar paus på obestämd framtid"? 
Och flytet  det saknas i många av artiklarna, trots det enkla språket är det ofta svårt att förstå vad som sägs vid den första läsningen, jag får stanna upp, och läsa om för att få något sammanhang i texten.

Lite förvånande tycker jag nog att det är, att så många journalister, som i övrigt har ett gott språk, säger saker som "hur långt är Nord Korea beredda att gå" eller "man är berättigade".

Det här är bara ett axplock, svengelskan lämnar jag därhän — för den här gången.


5 kommentarer:

  1. Även jag har, om inte helt resignerat, men nästan. Jag är fortfarande obstinat när det gäller ensam och själv, dem istället för de osv. Men det bryr sig förstås ingen om. Det är bara jag, den gamla dinosaurien som våndas över ovårdat språk. Journalisterna var förr språkligt korrekta och hade också någon som korrekturläste deras artiklar innan den trycktes men sen gick det utför. Nu tycks inte ens en yrkesheder finnas. Som tidigare språkpolis i de åländska massmedierna fick jag ofta veta att språket utvecklas...
    Ack ja. Nu ska jag gå till Måssan och hennes stora släkt. De kom på besök tydligen för det skränas bara värre på utsidan köksdörren. Djuren har det tufft nu, allt är torrt och vatten går åt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja, man får välja sina strider med omsorg - ingen idé att stånga sin panna blodig, om det inte leder till en förbättring. Vilket naturligtvis inte innebär att jag sänker mig till den nya vedertagna nivån!
      Margaretha
      som fick lite
      regn på sina
      pioner i går.

      Radera
  2. :) Jag skulle själv behövt en korrekturläsare nu, ser jag. Ack ja.

    SvaraRadera
  3. Det är tydligen inte bara invandrarna som har problem med svenskan.
    kram från Mette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mette,
      Nej, det är nog ett universellt problem - jag bara önskar att man kunde fördröja dess framfart.
      Margaretha

      Radera