Slädnät

 Det är inte lätt att hitta varken bilder, eller beskrivningar, av slädnät. Tydligen var dess enda funktion att försköna ekipaget. På min barndoms slädpartier kan jag inte minnas några slädnät på hästarna. De härjedalska arbetshästarna fick nöja sig med enbart bjällror, och vi satt nedbäddade i fororna under skinnfällar med facklor i händerna. 

Digitalt Museum har några bilder på slädnät, men ytterst knapphändig information om dem.

Slädnätet har tillhört keramikern Mimmi 

Obbarius, 1870-1953, som bodde och hade 

sin verkstad på Floragatan 3 i Uppsala. 

Slädnät av vitt bomullsgarn. Knutet med 

nätmaskor, utmed långsidorna tofsar. 

Längs mitten bård av större knutar.

Ett enda omnämnande av slädnät hittar jag hos Filipstads Gille, där läser jag:

_ _ _ I motsats till detta fanns också sällskapsresor till häst som kunde få ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker då på forna tiders slädpartier. Inte ovanligt med 15 till 20 slädar. De flesta hästar hade så kallade slädnät på sig, vilket förhöjde stämningen avsevärt. Även bloss kunde ibland förekomma. Ibland fick hästarna pusta ut på något lämpligt ställe och det dracks glögg i slädarna. Resans mål var ju ibland någon herrgård, stadshotellet eller bondgård med större utrymme för en svängom."

ur "Vår Stad" från 1948 skrivet av Bror Andersson.

Vadan detta plötsliga intresse för slädnät undrar säkert någon. Jo, det kommer sig av att jag läser ett utdrag ur en text* från 1934, där Mia Leche Löfgren (1878-1966) ger en beskrivning av Stockholms läsesalong, där har slädnät fått en annan användning:

en hemtrevlig tillflyktsort, en glädjekälla, ett stycke av det Stockholm som gått och som jag verkligen saknar [...] Jag hade en känsla av att världen var min, när jag, bevakad av en ljudlös, skugglik gammal tjänarinna, som var lokalens Cerberus, lagt 20 öre i plåtbössan på väggen. De 20 örena beredde mig tillträde till svenska och utländska tidskrifter [...] Och så böckerna. Dem fick man leta rätt på själv i denna böckernas tysta stad, vars smala gränder av höga hyllor här och var vidgade sig till små öppna platser med emmastolar och ett valnötsbord med slädnät på.

Var det ett enkelt och billigt sätt att få dukar till borden? Hade kanske slädnäten kommit ur modet i början av 1900-talet, det var väl för övrigt en säsongsprodukt, som kanske inte användes så ofta längre?

*Citatet hittar jag i en mycket läsvärd bok: "Rätten till ordet, en kollektivbiografi över skrivande stockholmskvinnor 1880-1920", av Boel Englund och Lena Kåreland. Läs den!