torsdag 29 september 2011

Mer om väntrum

Innan jag somnade låg jag och grunnade över, var de flesta spontana samtal äger rum. Det förefaller som de flesta tycker att i väntrum är det fritt fram att tilltala främlingar. Kanske beror det lite på vilket sorts väntrum det är — jag kan inte dra' mig till minnes att någon någonsin gick utanför sig själv i väntan på strålbehandling. Om det var en slump eller om arten av sjukdom påverkade de väntande, vet jag inte.
På bussar, tåg och flyg tycks det också vara tillåtet, liksom i olika köer. Däremot stör man ogärna varandra på serveringar av olika slag. Fast ingen regel utan undantag — första gången jag minns att någon lättade sitt hjärta för mig var på en liten cafeteria i källarplanet på PUB:s bohagshus. Jag var i trettonårsåldern, när en av varuhusets demonstratriser slog sig ned vid mitt bord. Hon inledde med att hon hade en dotter i min ålder, se'n forsade problemen ur henne, om hur svårt det var att vara ensamstående mamma med dålig ekonomi. Jag var lätt ställd och hade ingen aning om vad jag skulle svara, men tack och lov, behövde hon bara lätta på trycket, och förväntade sig inga svar.

Av alla dessa platser så befinner jag mig oftast i väntrum nu för tiden, så mina flesta exempel kommer från dylika platser.

Det satt bara en man i väntrummet när jag kom in, och han blev helt uppenbart själaglad över att få lägga ifrån sig sin tidning för att få imponera på en medmänniska. Dessutom kom det snart flera personer i rask takt, och för varje person som slog sig ned sken mannen upp — det här var en man som gillade att ha en stor publik.
Exakt vad mannen läste vet jag inte, men jag tolkade det som att det var en artikel om Mensa. För han började genast tala om föreningen och hur intressant den föreföll. Så höjer han den redan dånande stämman, när han berättar att han varit inne på deras hemsida och gjort testet — och minsann hade han inte kommit upp i 133 (undre gränsen för ett medlemskap, fast det sa' han inte), men han framhöll att han hade varit trött efter en jobbig dag, och skulle nog göra om testet. Jag lyckades hålla tand för tunga, och sa' inte vad jag tycker om föreningen. Mannen föreföll en aning besviken över att ingen uttryckte sin förvåning och beundran inför hans fantastiska kapacitet, så han började redogöra för testet. Och där kopplade jag av honom, försökte bara se vänligt intresserad ut, plötsligt vaknar jag av att han frågar "har du det"? Jag anade att han frågade om jag gjort testet, så jag chansade på att säga nej. "Du ser skärpt ut, det borde du göra", fortsätter han, "det är roligt att veta vad man har för poäng, du kanske också kan gå med" säger han. Tack och lov blir han uppropad just då, så jag slipper fråga vad som är så roligt med det. Personligen har jag aldrig haft någon glädje av att veta vad jag har för IQ, men somliga är väl mer lättroade än andra.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!

8 kommentarer:

  1. Har varit inne på Mensas sida och jag kan meddela att jag är fullständig idiot!

    SvaraRadera
  2. Föreningen kommer mig att tänka på en ytlig bekant som en gång refererade till i relation till honom politiskt oliktänkande som "hjärndöda" - omedveten om att han då inkluderade mig bland dem. Kunde bara konstatera att hans hörsel måtte fallerat många gånger, eller någon annan förmåga, kanske. Tror dock inte han var medlem i Mensa...

    SvaraRadera
  3. En fullständigt idiotisk förening...fastän det handlar om medlemmarnas höga IQ. Man kan ju vara galen på många sätt ändå.

    Karin

    SvaraRadera
  4. Renée,
    Jag har kikat på deras (tråkiga) hemsida, men inte ens kommit på tanken att titta på testet. Är ingen anhängare av att sortera in mänskligheten i olika fack. Dessutom tror jag inte att det är möjligt att mäta intelligens. Och jag vet inte heller vad det ska vara bra för.

    Olgakatt,
    Det är nog mycket vanligt att man inte lyssnar på sina medmänniskor. I synnerhet de som betraktar sig självasom normgivande, har nog svårt att uppfatta vad andra människor egentligen tycker - och varför.

    Karin,
    "Man äger ej snille för det man är galen" - frågan är bara om det håller streck åt andra hållet?
    Det vore kanske bättre med en Mänsklig förening..

    Margaretha

    SvaraRadera
  5. ..... Dessutom är ju gränsen mellan geni och galenskap väldigt tunn ;)
    Tackolov att jag inte satt i samma väntrum. Jag tror inte att jag hade lyckats hålla tand för tunga.
    Men det var kul att ta del av dina funderingar om var folk lättar på tungans band, och det stämmer bra med vad jag har upplevt , men jag har kanske aldrig analyserat det så.

    SvaraRadera
  6. Lisette,
    och vem bestämmer vad som är friskt, sjukt, klokt eller alldeles åt skogen?
    Jg har med åren blivit bättre på att hålla käft - och försöker lära mig att inte skriva ilskna brev när något inte passar mig.
    Det märkligaste ställe någon inlett ett samtal var på en offentlig toalett, när damen i båset bredvid började konversera.
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Jag tycker Mensa är lika trist som när de listar de intelligentaste och dummaste hundarna (oftast en gång om året i media), utan att bry sig om hur raserna fungerar. Det går knappast att jämföra en bordercollie och en vinthund.
    Annars tycker jag mycket om när folk språkar med varandra på offentliga platser, även knäppskallar ;-)

    SvaraRadera
  8. Chris,
    Jag visste inte ens att man rangordnar hundar efter intelligens - så korkat! Hundar har ju den intelligens de behöver efter de förutsättningar de är avsedda att leva under. Se'n är det ju skillnad mellan individerna - precis som bland oss människor.
    Jag blir direkt upprymnd av alla dessa spontana pratstunder - i synnerhet av de med udda människor.
    Margaretha

    SvaraRadera