måndag 12 september 2011

Att ge beröm

Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.

11 kommentarer:

  1. Just det! Vi är duktiga var och en efter förmåga...varken mera eller mindre.

    Karin i regnet

    SvaraRadera
  2. Äsch, nu glömde jag det jag skulle skriva. Vi säger alltför lättvindigt åt ett barn att det är duktigt...när det har lärt sig att gå, att äta själv osv...det i sin tur gör att barnet behöver få den bekräftelsen hela tiden på något sätt. Det är en självklar sak(för det mesta) att vi lär oss gå, prata, leva....vi måste inte veta att vi är duktiga för det.
    Det är bra att vi kan det men vi är inte duktiga för den skull...

    Karin fortfarande i regnet

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Exaktemang!
    Men vi tycks ha tappat sinne för nyanser och innehåll, och reagerar inte över att det är självklarheter vi berömmer.
    Kanske talar man om för någon att de skriver fint, tänker fint (fint är ett fint adjektiv som även det förlorat sin innebörd) och är duktig - i hopp om att ryggkliandet ska återgäldas.
    Och kanske är det enklare att berömma en unge än att stimulera den till att utvecklas ännu mer.
    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Jag både håller med och inte...

    Uppskattning är viktigt för de flesta, men sådan ska inte vara slentrianmässig utan ges när någon förtjänar det, det ska komma från hjärtat. Många sporras av det.

    Hade ingen exempelvis skrivit kommentarer på min blogg, så hade jag nog slutat. Givetvis blir jag glad över positiva kommentarer, men stimuleras även av dem som ifrågasätter mig. Det viktigaste är nog att vara "sedd", så känner jag det.

    SvaraRadera
  5. Olgakatt,
    Jag har också funderat över om vi påverkats av amerikanarna och deras slentrianmässiga sätt att dela ut oförtjänta komplimanger.
    Det är ju när de återhållsamma säger något positivt som man verkligen blir glad!

    Ja, muffar är bara bra när man finpromenerar.

    Aila,
    Klart att man ska uppmuntra varandra! Det är de innehållslösa berömmet jag vänder mig emot.
    Fick jag inga kommentarer, skulle det kännas trist - men det är ju inte beröm jag vill ha. Det som är uppmuntrande är ju att flera människor tycker att det är värt att återkomma till bloggen.

    Margaretha
    i regnet

    SvaraRadera
  6. Jag har blivit mycket mer återhållsam med "vad duktig du är!" berömmet sedan Mirren framhållit att man inte ska använda det för att kommentera allt vad barnen gör som bör vara en naturlig utveckling. Som t.ex. att äta själv, hålla balansen, sjunga etc.etc.

    Själv är jag immun mot beröm när det gäller min musikaliska utövning. Där vet jag ju själv precis om jag spelar bra eller dåligt!

    Däremot kan jag bli väldigt glad om någon tycker att jag skrivit ett intressant eller roligt inlägg på bloggen.

    Jag påpekar gärna för min tandläkare att jag tycker att hon har gjort ett fint jobb och eller för prästen att denna höll en bra predikan, som jag t.o.m. kommer att komma ihåg en stund.(Om han/hon nu gjorde det.)

    Det är tydligen inte särskilt vanligt att folk gör det, som du skriver. Det brukar i alla fall uppskattas.

    SvaraRadera
  7. Ingrid,
    Mirren tycks vara en klok mor!

    Att tala om när man är nöjd med ett utfört arbete ycker jag är självklart. Men jag vänder mig emot att många tycker att det är underligt att konstärer av olika slag kan göra bra ifrån sig. Vi tycker ju att det är helt naturligt att tandläkaren kan borra och att vi vaknar efter narkosen - du säger ju inte till kirurgen att han var duktig som hittade din blindtarm. Varför ska då inte en konstnär, med lika lång utbildning som läkaren, kunna blanda färger?
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Ganska nyligen fick jag just frågan av några, om jag var en bra tecknare (det var inte i ett jobbsammanhang). Jag svarade ”tillräckligt bra” men funderade sedan länge på varför just jag fick den frågan. Jag hade förstås inte en tanke på att fråga om de var bra i sina yrkesutövningar.
    Bra du tar upp det här! Tack.

    SvaraRadera
  9. Jessica,
    Det här är något som retar gallfeber på mig - jag har svårt att svara hövligt, också när det är en välment kommentar.
    Kanske är det för att våra arbeten inte betraktas som riktiga jobb av alla. I synnerhet inte om man råkar vara kvinna.
    Kom ihåg att fråga om de är duktiga lärare-ingenjörer-direktörer eller vad de nu sysslar med!
    En annan fråga, som jag tycker är direkt oförskämd är: "kan man leva på det?"

    Margaretha

    SvaraRadera
  10. Intressant. Jag tycker i och för sig vi är ganska dåliga på att genuint uppmuntra och stötta varandra. Det amerikaniserade ytliga klarar jag mig utan.
    Men i t ex omklädningsrummet på gym/badhus är folk livrädda att prata med varandra. Vet inte hur många konstiga blickar jag fått från "stumma" kvinnor när jag lett och pratat om ngt trivialt som att de har fina byxor, att det var ovanligt jobbigt träningspass eller vad det nu kan vara. Eller som en så simpel sak som att le och hälsa till personen man nu sett på samma pass, varje vecka i snart ett år men som fortfarande tittar på en som att jag var från yttre rymden. Jag tycker inte det handlar om am. ytlighet utan mer hyfs och vett och mer om att vara social än att berömma och tycka folk är duktiga till höger och vänster.

    Men visst är det så, att vi beter oss som något mini-usa. På så många plan. Allt fler anammar och personifierar den amerikanska positivismen (som f ö kommer dra oss ner i fördärvet...)

    En grej till bara, det omvända kan också gälla. Att ingenting man gör duger. Att man inte ens är värd att tala med, att umgås med eller ens heja på längre - trots tidigare yrkeserfarenhet, världsvana, relationer, 6 års akademiska studier men för en som är arbetslös, barnlös, ekonomilös, manlös, kärlekslös, djurlös och allt löst man nu kan leva utan och dessutom närmare 40 än 30, så degraderas man till en infantil, okompetent, oansvarlig, oerfaren 14-åring.

    SvaraRadera
  11. Åsa,
    Visst hör det till vanligt hyfs att hälsa på varandra, och småprata lite - i synnerhet om man ses regelbundet.
    Nu har jag inte alls samma erfarenhet som du har, varken av ohövliga träningskompisar (kanske för att jag inte tränar?)eller att inte bli tagen på allvar - jag är visserligen inte arbetslös, men väl sjukpensionär (som det inte heter längre) och jag har ju katt, annars ser mitt privatliv ut ungefärsom ditt. Jag kan inte riktigt räkna ut varför, om det inte är som jag sa' i en annan kommentar att jag hade skaffat ovanligt bra och trogna vänner, redan innan jag blev sjuk.
    Margaretha

    SvaraRadera