söndag 4 september 2011

Jag har känt två personer vid namn Gullan, i mitt liv. Den ena var nog snudd på 1.90 lång och vägde över 100 kg. En dag i veckan kom hon hem och städade hos oss när jag var barn. I sanningens namn minns jag väl inte så värst mycket av henne, annat än att hon var rödlätt och drack pilsner till sin medhavda lunch. Vi kom utmärkt överens Gullan och jag, och hon blev rysligt besviken om jag inte kom hem på frukostrasten för att äta tillsammans med henne.
Gullan hade ett förflutet som sjukhusstäderska, damm och fläckar hukade i hörnen — de hade inte en chans att undkomma när Gullan var på rengöringsstigen. Det hände att hon tog en aning för hårt i saker, som inte tåldes att ta' hårt i — och en dag använde hon en relativt ny fåtölj som trappstege. Tyvärr var den inte gjord för damer i hundrakilos klassen att stiga på, och ett ben gick av. Gullan var förtvivlad, men resolut — hon tejpade ihop benet! Senare, när mor kom hem, limmade de ihop det avbrutna benet — och stolen hänger fortfarande med, med originalklädsel. Benet har aldrig visat tecken på svaghet eller reumatisk värk.

Väntar du på mejl från mig, så håll ut. Jag har problem med att koppla upp mig, och jag kommer inte åt mitt teliakonto. Förhoppningsvis kan jag få hjälp i kväll.

7 kommentarer:

  1. Det är det jag alltid har sagt, att det är inte det perfekta som är det man minns, utan det där lilla extra med en historia bakom.
    På det sättet får saker/möbler sina speciella värden.

    Karin i solen

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Det är den här sortens minnen, som gör mig varm om hjärtat, och kryddar tillvaron.
    Margaretha
    utan sol

    SvaraRadera
  3. Jag kan också påminna mig två st Gullan. Den ena var makens faster och den andra en ovanligt sur fjordingsmärr. Hon ville alltid bitas när man drog sadelgjorden (märren, inte fastern) så det gällde att sätta sig i respekt första gången. Efter en lagom hård smocka försökte hon inte mer med mig...
    Din städ-Gullan låter rekorderlig! Och limmet tycks vara en bra sort, det med.

    SvaraRadera
  4. Olgakatt,
    Rekorderlig är nog en perfekt beskrivning av Gullan.
    Så lagom gulligt med bitska hästar!

    Jag har många gånger förundrats över att stolsbenet aldrig visat tecken på svaghet.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. It's sad to think of a chair with rheumatic pain - he heh he. But the taped leg has not lessened its beauty.

    SvaraRadera
  6. Jag förstår att du fortfarande tänker på Gullan när du ser det tejpade benet.

    Jag kommer ihåg syster Gullan när vi bodde på Norrköpings lasarett. Hon hade lockigt och mycket blont hår och var underbart vacker tyckte jag, och hon var alltid jätterar mot mig och kramades när jag kom och ville titta mig omkring på labbet där hon jobbade. En gång köpte hon alla majblommor av mig som jag sålde!

    Mycket senare när jag var vuxen talade min mamma om för mig att hon hade fått sparken för att hon hade snott läkemedel och pengar. Men i mitt minne lever hon för alltid kvar som en blond ängel.

    SvaraRadera
  7. Jodi,
    It's with chairs as with people - wrinkles and taped legs ads to the charm!

    Ingrid,
    Om du inte redan upptäckt det så svarade jag på den här kommentaren under det effektiva inlägget.

    Margaretha
    som inte är det
    minsta effektiv
    så här dags

    SvaraRadera