onsdag 23 juni 2010

En skalp i bältet


Visst har jag träffat på en del människor som samlat på människor. De själva kallar det inte att samla på människor — de säger att de har många vänner — i själva verket har det inget med vänskap att göra utan det gäller bara att känna så många människor som möjligt. Att titlar och pengar ger extra poäng, be-höver jag väl inte påpeka.
Men inte förrän häromdagen insåg jag att det är så även i bloggoversum. Min väninna Anne berättade en rätt lång och invecklad historia om hur hon stött på det. Anne har både titel och pengar, men det framgår inte av hennes blogg där hon håller en låg profil och talar om sådant hon tycker är väsentligt i livet — vilket inte är kungligheter, barnbarnens första tän-der, sin migrän eller vad hon åt till middag i går. Naturligtvis har hon inte någon stor läsekrets. Men hon läser rätt många bloggar och kommenterar ibland. Efter ett tag förstod hon att hon visste vem Doreen, en av bloggarna var, men gav sig inte till känna, eftersom hon är måttligt intresserad av att umgås med personen i fråga. Men hon kastade sig in i en av Doreens debatter och blev bryskt avsnoppad ett par gånger, för att sedan ignoreras helt.
Mitt i denna debatt skriver Doreen ett inlägg där hon inte bara "droppar" namn, utan namn på fint folk bara forsar fram — däribland Anne med titel och ett foto från en välgörenhetstillställning.

Nu läser jag så få bloggar att jag inte mött det så ofta — men nog har jag sett den här tendensen på en del bloggar, som jag nu har slutat att läsa.

11 kommentarer:

  1. Ett intressant och angeläget inlägg!
    Det där påminner också om att ha många vänner på Facebook. Bara tanken är rysansvärd men det är antagligen så att ordet vän har tappat sin rätta betydelse. Det har gått inflation i ordet.
    Det vet var och en som har varit med ett tag, att vänner inte växer på träd precis, de finns alltid de som finns, men de är få.
    När det stormar i livet, brukar de flesta s.k. vänner flyga bort med vinden...kvar finns klipporna.
    Att vi alla är av samma skrot och korn tappar betydelse för många som gärna vill frottera sig i vad de tror är personifierat med lycka och framgång, höga titlar och vackra kläder, rikedom och allt som därtill hörer. Och det kan man väl ta, sortera bort, det handlar ju ändå till syvende och sist om människor som är rätt så små..som söker bekräftelse för sig själv i andra.
    Karin
    som kunde skriva hur mycket som helst om det här men ändå måste gå till den jordnära sysslan att grädda kokosmuffins( har inte hittat på något annat namn ännu)
    För den delen så räcker inte MurgrönaMargarethas spaljé längre till, hon plägar sträva uppåt i luften nu..

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Ja, jag skulle också kunna skriva mycket, mycket, mer i ämnet!
    Jag har länge undrat vad som finns kvar för riktiga vänner när man blir "kramis" med varenda kommentator. Kanske en följd av att det finns de som viker ut sig totalt på nätet, allt från menssmärtor och färgen på snoret till djupa depressioner och relationsproblem skriver man om. Det finns ingen privat sfär kvar - och det måste väl betyda att man betraktar alla som "nära vänner". Dessutom kan jag inte värja mig för känslan av att man lägger upp ett lager av människor som man kanske kan få nytta av längre fram i livet.
    Det är lätt att bli cynisk när det känns som begreppet vänskap urholkas.
    Margaretha
    som måste rusa om inte brödet ska bli mörkrostat

    SvaraRadera
  3. Så bra sagt!
    Jag blir faktiskt ledsen om jag kommenterar, och inte får ett svar när andra får det. Men det är rätt vanligt.
    Skrattar när jag läser om din beskrivning av vad man skriver om sig själv. Själv har jag lite svårt för alla beskrivningar om lillans första steg!
    Och jag tror absolut att man samlar på bloggare och facebokare för att man ska kunna få gratis husrum på semestern. Det är uppenbart att utlandssvenskar och de som bor vackert får mer "vänner".

    SvaraRadera
  4. Christie,
    Jag har lagt märke till att det varierar en del mellan bloggarn, när det kommer till kommentarerna. En del bloggare svarar inte alls - andra lite godtycklig, och då får jag en känsla av att de är de som alltid kommenterar som får svar. Och så finns förtåss de som alltid svarar.
    En del bloggar är nog avsedda främst för familjen - de läser jag inte, eftersom jag inte har en aning om vem man pratar om, och lillans första steg är tämligen ointressanta när man inte känner familjen.
    Jag småler också en aning när jag märker hur de som bor tjusigt blir smörade - men gläder mig åt att inte höra till den kategorin. Det är gott att veta att de som vill träffa mig, verkligen vill det, och inte sneglar på mitt bankkonto eller andra världsliga tillgångar. Jag hade faktiskt en kompis i tonåren som var ursnygg och jättepopulär, som en gång grät ut hemma hos oss, därför att hon insåg att det var hennes yttre som gjorde henne eftertraktad. Ingen var intresserad av att hon var en jäkel på matte, och ingen ville diskutera politik med henne, som hon var intresserad av. Det här var i slutskedet av Vietnamkriget, och det märkliga var att "vänsterfolket", dit hon egentligen ville höra, såg ned på henne för att hon var för snygg.
    Margaretha
    som varken är snygg, rik eller känd - tack och lov!

    SvaraRadera
  5. Margaretha,
    det där har jag också funderat över, själva kramandet men jag har accepterat att det kramas och kramar själv dem som vill kramas på bloggen. Däremot så tappar ordet betydelse när det går inflation i det, som i så mycket annat. Jag har insett att dem som jag har en mera givande och vänskapsbaserad bloggrelation till, inte alls kramas, kanske för att den riktiga vänskapskramen har så stor betydelse. Den vardagliga bloggkramen har fått en vänlig hälsningsbetydelse. Betydelsemässiga språkförändringar? Jag tror inte att man betraktar alla som nära vänner, jag tror däremot att folk är rätt så ensamma och att det därför blir så "uppsluppet" och till synes intimt.
    Det jag personligen kan känna en viss rädsla för ibland är att man kanske ger en bild av sig själv som inte överenstämmer alls med vad läsaren upplever det som. Ibland kan det kännas som om man blir satt på en piedestal som man vet att man inte alls befinner sig på. Men så är det troligtvis med allting, man gör sig en bild av någonting som man inte egentligen vet någonting om och så blir det förvecklingar om man inte är medveten om att det kanske inte alls är sanningen. Däremot tycker jag att det kan vara skönt med rakt på saker, även om de är obekväma att läsa, men de hör ju till livet för var och en på ett eller annat sätt. Varför är en del saker tabu medan andra inte är det? Är det så att de inte finns om man inte låtsas om dem? Nu kom jag ur spår:). En bit dikeskörning mot bageriet igen.
    Karin

    SvaraRadera
  6. Karin,
    Jag gillar dikeskörningar och urspårningar - det är sådant som för diskussionen vidare!
    En del avslutar till och med med puss och kram - något som känns väldigt familjärt. Jag är nog så stönig att jag resarverar kramarna för de "riktiga" vännerna, och då i privata brev och i levande livet. Men det är nog som du säger att kram blivit en vanlig avslutningsfras utan innehåll. Sorgligt - vad finns då kvar när man verkligen tycker om någon?
    Jag kan inte vara mer än mig själv - och både i livet utanför och på nätet, får jag nog acceptera att folk bildar sig en uppfattning om mig, som inte stämmer med min egen. Märker man att de uppstår direkta felaktigheter får man väl korrigera - men i övrigt spelar det ju inte så stor roll. Folk tror ofta vad de vill tro, både om sina medmänniskor och livet i stort.
    Sanningar är bra när de behövs - men man behöver ju inte komma dragandes med sanningar som skadar. I synnerhet inte offentligt.
    Margaretha
    som ska ägna sig åt sina falafel nu
    ska bli spännande att se om de hänger ihop
    eller bara blir en kladdig röra
    tabudebatten får fortsätta en annan gång

    SvaraRadera
  7. Vet inte om ni läser en blogg från en svenska i Puerto Plata, Dominikanska republiken. Om inte, så läs åtminstone detta inlägg om facebook:
    http://pocolococreativo.blogspot.com/2010/06/nostalgi.html

    Jag hade roligt länge.

    SvaraRadera
  8. Hon svarar ju inte på kommentarer!

    SvaraRadera
  9. Olgakatt,
    Ja, det var träffande!

    Anonym,
    Jag har samma erfarenhet.

    Margaretha

    SvaraRadera
  10. Håller helt med dig. Bra skrivet! Jag förstår inte hur vissa bloggar kan få 150 svar på ett inlägg när personen bara skrivit om vad hon/hon fikat. Vem bryr sig? Facebook är ett tydligt exempel på hur folk samlar på "vänner". Vissa har 500+ personer som sina vänner. Visst behöver bloggar kommentarer men de "stora" svenska bloggarna verkar ju ha folk som kommenterar bara för att kommentera. Och att svara på kommentarer tycker jag hör till A och O för en blogg.

    SvaraRadera
  11. Anne-Marie,
    Kan tänka mig att bloggarna speglar livet utanför nätet - men det blir så koncentrerat och tydligt i bloggoversum.
    Samtidigt är det ju enklare att välja sina vänner på nätet, om jag låter bli att läsa en blogg så vet ju (i regel) inte blogginnehavaren det, och behöver inte bli sårad.
    En del kommenterar nog mest för att synas, och kanske locka till sig läsare - och förmodligen är det av unefär samma anledning en del skriver om sitt fika, när de inte har något annant att skriva om. Det gäller att synas.
    Margaretha

    SvaraRadera