Läsvärd!

"Only a rib, forsooth! How do they know that woman was made out of nothing better than a man’s rib? We have only a man’s word for that, and I have proved the falsity of so many manly utterances that I would like some scientific proof as to the truth or falsity of the spare-rib argument before I give it implicit credence."

An allusion to the imprisonment of pro-suffrage activists 

Untitled Drawing 

  Helen Saunders

Trots att jag inte är någon anhängare av science fiction så är jag fascinerad av böcker om utopiska samhällen — av vilka det finns en hel del hos Gutenberg.

Förmodligen skulle man kunna ägna en stor del av sitt liv åt att studera alla dessa framtidsdrömmar, för de är många, de äldsta man känner till skrevs redan före vår tideräknings början. Dit har jag inte hunnit än.

För ögonblicket läser jag Elizabeth Burgoyne Corbetts bok "Amazonia: A Foretaste of the Future", en bok som kom ut 1889, men utspelar sig 2472. 

Boken skrevs i glödhet vrede över att en kollega, och därtill en kvinna, skrivit ett öppet brev som publicerades i en litterär tidskrift. Brevet med titeln "An Appeal Against Female Suffrage" var skrivet av den välkända författaren Mary Augusta Ward, och undertecknat av mer än hundra kvinnor. 

Om detta berättar Elizabeth utförligt i bokens förord, där hon bland annat skriver: "It is always noticeable that the less brains and claim for distinction a lady possesses herself, and the less actual cause she has for self-glorification, the higher and the more arrogantly does she hold her head above her fellows, and the more prone is she to despise and depreciate every woman who recognises a nobler aim in life than that of populating the world with offspring as imbecile as herself.

Il va sans dire that there are thousands of ladies to whom the last remark is scarcely applicable. Gentle in manners, and yielding in disposition, they are perfectly 3satisfied with the existing order of things, and quite believe the doctrine that man in his arrogance has laid down, that he is the God-ordained lord of creation, and that implicit obedience to his whims and fancies is the first duty of woman."

Så kom den futuristiska romanen "Amazonia" till — här beskrivs ett socialistiskt samhälle styrt av kvinnor. Män tillåts att leva där men får inte ha några politiska befattningar, skälet som anges är att "masculine government has always held openings for the free admission of corruption, injustice, immorality, and narrow-minded, self-glorifying bigotry." 

I det här samhället är alla vegetarianer och praktiserar eutanasi, de får sin energi från hundar (jag har inte hunnit så långt än, men jag har förstått att hundarna stryker med på kuppen) blir 2 meter långa och lever i hundratals år. 

Det är inte en lång bok, 146 sidor, men tycker du det verkar för mastigt, så läs åtminstone förordet!

Ännu en bortglömd kvinna

Här sitter jag med stora delar av all världens litteratur i knäet (länge leve tekniken!), vilket innebär att jag praktiskt taget dagligen gör nya fynd. För min personliga del är det givetvis roligt, men nog känns det vemodigt med alla dessa bortglömda författare* — som till stor del utgöres av kvinnor. Och det är kvinnorna som jag ägnar mest tid, för det är deras mod som imponerar på mig — ofta ensamstående kvinnor som trots penningbrist, depressioner och alla slags motgångar, orkar skriva och orkar kämpa för att få sina böcker utgivna.

Det är inte alltid stor litteratur (vad nu det är), men hur stor andel av dagens bokutgivning är det? Men jag slås av deras humor, och deras förmåga att trovärdigt kunna måla upp scener ur livet — en utmärkt källa om man är intresserad av att veta vad folk åt, hur de klädde sig och hur de talade.

Ofta finns en god portion moral inbakat, förmodligen var det svårt att få en bok utgiven om det inte fanns några pekpinnar om Gud och lydnad— men nästan lika ofta fanns det någon som ifrågasatte dessa pekpinnar.

 Den kanadensiska författaren Margaret Marshall Saunders (1861 - 1947) är min senaste upptäckt. Hennes bok "Beautiful Joe", är en sann berättelse om en misshandlad hund, som till slut får ett bra hem. Den kom 1893 och blev omedelbart en succé, den översattes till en mängd språk, och blev den första kanadensiska bok som såldes i över en million exemplar.

Margaret var en stor djurvän, många av hennes böcker handlade om djur och hon var engagerad i djurskyddsarbete, men även i annat ideellt arbete, som barns rättigheter, säkra lekplatser för stadsbarn, att bekämpa "baby farming", oönskade barn som togs om hand av icke-seriösa personer som skaffade sig inkomster genom att sälja barnen — eller, om inte det lät sig göras, låta dem dö.

Tillsammans med Lucy Maud Montgomery grundade hon Canadian Women's Press Club, hon var framgångsrik och välkänd, men med åren avtog intresset för hennes böcker, och hon drog sig fram genom att resa runt och hålla föredrag, samtidigt som hon led av en djup depression.

Illustrationerna i 'Tilda Jane är gjorda 

av Clifford Carleton 1867-1946

Sju år innan Anne på Grönkulla gjorde entré, kom Margarets bok "'Tilda Jane, An Orphan in Search of a Home". Liksom Anne är 'Tilda Jane, mager, ful och föräldralös, och liksom Anne växer hon upp på ett barnhem, där hon far illa. Man kan tycka att det finns lite väl många föräldralösa barn som far illa, i litteraturen — men tyvärr var det nog alltför vanligt, och det går nog inte att komma ifrån att den sortens snyftare sålde bra. Även i Sverige skrevs det om barnhemsbarn, en av de mer kända är väl Rasmus, i "Rasmus på luffen", som liksom Anne och 'Tilda Jane snart lär sig att det är söta blåögda flickorna med lockigt hår, som blir bortadopterade — jag tänkte på honom när jag läser 'Tilda Janes sakliga redogörelse av sitt liv:

 "Nobody don't know where I was born. Nobody don't know who I am, 'cept that a woman come to the poorhouse with me to Middle Marsden when I was a baby. She died, an' I was left. They give me the name of 'Tilda Jane Harper, an' put me in the 'sylum. Children come an' went. Just as soon as I'd get to like 'em they'd be 'dopted; I never was 'dopted, 'cause I'm so ugly. My eyes ought to 'a' been blue, an' my hair curly. I might 'a' been a servant, but my habits was in the way."

'Tilda Jane rymmer från barnhemmet, tillsammans med Gippie, en trebent, argsint och nästan blind hund ger hon sig av för att hitta någonstans att bo. I sitt sökande efter ett nytt hem träffar hon såväl onda som goda människor, och  reflekterar över dem hon möter:

She was pursuing the same line of thought of an hour before. No one was perfect, yet no one was wholly bad. There was good in everybody and everything. Poacher was a bad dog in some respects, and she cast a glance at him as he came trotting sleek and thoughtful behind the sleigh, but what a noble character he was in other respects! Gippie was a crank, and she pressed closer the small animal beside her, but he had his good points, and he was certainly a great comfort to her.

Visst blir det ett lyckligt slut, men inte i en traditionell familj.

*Naturligtvis inte bara författare, där finns konstnärer, andra artister, och massor med intressanta personer av båda könen.