Inte nog med att jag då skulle kunna sitta på en prästkrage — då vore jag också snabb.
Nu när jag rensar i datorn — nu igen — hittar jag en fil med både diverse fakta och citat.
Som den här uppgiften:
”A fly can react to something it sees and change direction in 30 milliseconds.”
Observera att jag varken kollat källan eller sanningshalten i påståendet.
Perfekt sällskap för dem som, liksom jag, gillar ospännande deckare. Det är intet för intet som hans böcker räknades till ”the humdrum school” — och som bra sådana.
Han använde sig av tre olika pseudonymer, John Rhode, Miles Burton och Cecil Waye.
Min mening kommer från ”The Harvest Murder”:
You’re sharp set, I daresay, Sergeant,” said Mr. Raymond, cutting his guest a generous slab of pie.
Långa ord och lustiga uttryck lägger jag alltid märke till, men en del alldeles vanliga ord är lätt att glida över, om man ändå förstår sammanhanget. Och det gäller både på ens modersmål och andra språk. Men är man lat och ivrig på att få veta hur det ska gå, så är det lätt att tänka, det slår jag upp sedan.
Adjektivet sharp-set används inte så ofta nu för tiden, ”eager in appetite or desire” säger alla lexikon att det betyder, ett ord som hängt med sen 1540
Ska man skriva ett vanligt ”hur-mår-du-jag-mår-bra-brev” till en utländsk brevvän, så kan man förmodligen be om hjälp med översättningen från någon av alla ställen som står till tjänst med maskinöversättningar. Men det är vanskligt om man vill att mottagaren ska förstå vad man menar.
”Maskinöversättning har visat sig vara ett svårt problem att lösa.” säger Wikipedia, och jag är böjd att hålla med.
Jag provade med att skriva in min utvalda lördagsmening, först hos Google översätt och får följande översättning:
”Ni är nog skarpsinnig, det vågar jag påstå, sergeant”, sa mr Raymond och skar upp en generös bit paj till sin gäst.
och sedan hos DeepL Translate, som ofta är den bättre av de två, men inte i dag:
Jag säger då det, sergeant", sa mr Raymond och skar upp en generös bit paj till sin gäst.
Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.
är det 140 år sedan Edna Ferber föddes, och eftersom hennes böcker är så bra, så gratulerar jag henne — igen — för jag har skrivit om henne tidigare.
Jag plockad just nu fram hennes novellsamling ”One Basket”, och började med den första novellen, ”The Woman Who Tried to Be Good”, som handlar om hur en liten stad ser på en ”dålig kvinna” — hur det tisslas och tasslas, och hur man försöker att få bort henne från staden. För ingen vill bo granne med henne.
Edna, som var judinna, blev mobbad under hela sin uppväxt, jag funder på om det bidrog till hennes skildring av ett utanförskap.
Tidigare inlägg om Edna:
Young Girl Writing a Love Letter
vad i all världen är det?
Jag rådfrågar Wikipedia, som säger:
”Bokfilm är en boktyp vars forminnehåll har inspirerats av film och dagstidningar med många bilder, klipp, rubriker och bildtexter.”
I förordet läser jag:
”Jag har låtit tiden stiga fram som den en gång levat i tidningsspalterna och de nu blekta fotografierna, i stort som smått. Den får helt tala med sin egen röst genom bilder och dokument.”
I ett inlägg för några år sedan skrev jag om en artikel om en av mina förfäders griniga inställning till Fredrika Bremers ”Hertha”. Den hittade jag i en ”bokfilm”, men hade då ännu inte fattat att det var en ”bokfilm”. Nu vet jag bättre, och har insett vilka guldgruvor de där ”bokfilmerna” är.
Dagens fynd från 1883, är en slags pysselsida — tyvärr framgår inte ur vilken tidning.
Inte heller finns några anvisningar om hur man tillverkar dessa dammsamlande föremål.
Det var igelkotten som fångade min uppmärksamhet. Då, 1883, var penntorkare säkert en pnödvändighetsartikel, i dag tror jag inte att alla vet vad det är. Jag har aldrig nyttjat en, ändå tillhör jag den generationen som skrev med stålpenna i småklasserna — men bara på de enstaka lektionerna då välskrivning stod på schemat.
En berättelse om en makalös kotte som spelar de vackraste melodier på säckpipa, rider på en tupp — och är till hälften människa. Något i hästväg även om man väl inte kan kalla honom för en centaur.
men i dag hoppas vi på en god bok-fångst, för dagens uppmaning från Robert, är att fiska efter böcker som handlar om fiskar och fiskeri.
Många fler än jag trodde, har känt sig manade att skriva böcker och verser med fisktema — inte minst kokböcker — som Selma Lagerlöf, Albert Engström och en handfull tämligen okända författare.
Jag väljer en kändis,
Arnold Bennetts ”Elsie and the Child”, en novellsamling som det är en fröjd att läsa — ett gott språk och inte minst en bitsk inställning till det mondäna livet.
Den näst sista novellen heter ”The Fish”
Plötsligt kommer ett gammalt, mycket gammalt fiskminne för mig. I min barndom fanns det en fiskaffär på Sofiagatan, där skyltades med fisk utlagd på isblock — och jag minns hur det ibland kom en lastbil som stannade utanför affären. Ur den klev en man med ett stort förkläde (eller heter det bakkläde, när det bärs på ryggen), han hade en stor griptång, som han tog fatt i isblocken med, och svingade upp dem på axeln.
Den som skall raka åt sig en stjärna skall ha en lång räfsa. säger ett gammalt ordspråk, som är nytt för mig, och som jag är lite osäker på hur jag ska tolka.
Varje år när tidningar och radio börjar tala om att nu är det dags att skåda stjärnfallen som inträffar i augusti, minns jag den sommaren jag just fyllt 16 år. Min kanadensiska väninna och jag bodde hos en familj med tre söner — gymnasister obetydligt äldre än vi. Alla tre var intresserade och kunniga i allt som rörde firmamentes alla ljuspunkter, så naturligtvis skulle vi alla skåda stjärnfallen från deras altan — det sades att det skulle bli ett sjusärdeles magnifikt stjärnregn, just den natten.
Vi svepte in oss i filtar och satte oss tillrätta i bekväma stolar.
Frampå småtimmarna väckte stjärnskådarna mig, och föreslog att jag skulle lägga mig och fortsätta att sova i en riktig säng. Det hade, som utlovats, varit en spektakulär natt.
Jag kan tänka mig att en träbänk utan ryggstöd skulle ha varit en bättre sittplats för mig.
Litteraturbanken tillhandahåller drömböcker, i en av dem läser jag att:
För den som vill läsa om stjärnor står Gutenberg och Litteraturbanken till tjänst med en hel del stjärnspäckad skönlitteratur.
Som Marika Stiernstedts ”Världen och stjärnorna” och Mary Roberts Rineharts ”The Street of Seven Stars”, som jag tänker titta närmare på eftersom jag läst, och tyckt om, andra böcker av henne. Den utspelar sig i både Wien och USA, och lär förutom ett mysterium, bjuda på romantik.
”Det föll en stjerna nyss ur skyn:” är en rad ur Frans Michael Franzéns dikt ”Lysmasken”, som du kan läsa hos Litteraturbanken.
