Risken med att försöka decimera innehållet i högar med intressanta artiklar och ”att-läsa-sen-papper”, är att det mesta är intressant — och ofta oslängbart. Ibland uppstår glada återupptäckter, som när jag hittade ett tunt litet recepthäfte, ett häfte jag fick för oändligt länge sedan. Jag har läst det, men inte provat något av recepten eftersom de inte sammanfaller med min smak och diet.
När jag läst den inledande meningen för ”Boiled partridge” ”Gut bird and remove crew immediately after killing”, inser jag att det inte är något för mig.
Inte heller ”Roasted rabbit with bacon”, ”Baked skunk”, ”Mallard Duck soup”, eller ”Bear fat pastry” får det att vattnas i munnen, och jag letar aktivt efter något som ska passa mig bättre.
”Moss berry relish” kanske är något för mig. Visserligen får jag ett antal olika förslag på vad det egentligen är för slags bär: ”european cranberry” säger Merriam-Webster, ” the small cranberry (Vaccinium oxycoccus) säger The Free Dictionary” medan ai försöker slå i mig att det är hjortron. Det finns många fler förslag på nätet men jag nöjer mig med att jag förmodligen kan använda lingon här på mina breddgrader.
Läser vidare och fundera på om ”Acorn soup” skulle kunna vara något för mig.
Jag gick genast ut till min ek för att förhandla om en skörd — det visar sig att i eken, som brukar vara översållad med ollon, hittade jag bara fyra ollon. Dessutom verkar metoden att framställa denna soppa, vara arbetsam:
”Make in the Fall when acorns are ripe. Grind the acorns between rocks. Fan the acorns with a fanning basket. The fine parts will stick to the basket. Put the fine meal in a wooden bin. Pour warm water over ut three or four times to take out the bitter taste. Put acorn meal and water in a cooking basket (made with roots). Drop in a very hot rock. Keep turning the rock with a wooden spoon. Sometimes inte rock will cook the soup.”
Den sortens mathållning kräver en framförhållning som jag inte tror mig om att besitta.
Det sägs att det ska ha varit gott om blåbär i år, inget jag märkt, och det är lika illa med lingon, äpplen och päron — och nu talar jag om mitt omedelbara närområde. Jag har fått äpplen av en granne, så jag vet att det finns träd som bär rikligt.
Rikligt förekommande är däremot ekollonet i litterära texter av varjehanda slag.
Frans G. Bengtsson har i sin essäsamling ”För nöjes skull” en essä som kort och gott heter ”En gammal ek”.
