KAJA
är dagens ord, och jag får lära mig ”att kajor enl. uppgift lätt kunna berusas (medelst i brännvin doppat bröd o. d.) o. då få en mycket vacklande gång”
och så har uttrycket ”fyll-kaja uppstått.
Och Bellman diktade:
”Skådom här en Bacchi kaja,
Som i Sodoms portar står.”
Från kaja är steget inte långt till kajenn — i alla fall inte i ordboken — vilket får mig att minnas hur min väninna Jaana, berättade att hon, många år tidigare, lärt sig äta svamp hemma hos mig.
Hon tyckte rysligt illa om svamp, men just den här dagen när en handfull scouter träffades, hjälpte hon till i köket.
Vi skulle ha varma mackor med svampstuvning, så jag bad Jaana smaka av stuvningen. Eftersom cayennepeppar är starkt hade jag varit återhållsam med den varan — men det tar ju en liten stund innan hettan mår fram till smaklökarna, så hon sa bara: ”för mesigt”, och jag tillsatte mer peppar, hon tyckte fortfarande att det behövdes mer, och jag ökade dosen tills hon plötsligt började vifta med armarna och skrek STOPP!
Det blev en stark stuvning, men alla de väluppfostrade flickorna sa att det var gott, om än lite starkt.
Men nu flera år efteråt berättade Jaana att det var tack vare att pepparen maskerade svampsmaken, som hon lärde sig att äta svamp.
Därifrån är ju inte tanken på Thackerays ”Vanity Fair” inte långt. Minns ni i tredje kapitlet när Becky Sharp träffar Joseph Sedley för första gången? Vid middagen bjuds på indisk curry, ordentligt kryddad med cayennepeppar:
”Give Miss Sharp some curry, my dear," said Mr. Sedley, laughing.
Rebecca had never tasted the dish before.
"Do you find it as good as everything else from India?" said Mr. Sedley.
"Oh, excellent!" said Rebecca, who was suffering tortures with the cayenne pepper.”
Och jag påminns om hur rolig boken är, kanske dags för en omläsning?
Dessutom fick jag lära mig hur ett kajeputträd ser ut
