Han ser trött ut Brage. Förmodligen för att han har mycket att stå i så här års, när etern är fylld av allsköns löften — bragelöften: ”högtidliga utfästelser om framtida stordåd”.
Bragelöften talade man om i slutet av 1800-talet och en bit in på nästa sekel — men inte alltid i samband med nyåret.
Och första gången ordet nyårslöfte förekom tycks ha varit 1944 i Aftonbladet.
Att försöka hitta ursprunget till nyårslöftena, är inte helt enkelt ity det vimlar av motsägelsefulla uppgifter. Därför lämnar jag åt den nyfikne att leta rätt på en teori som faller dig i smaken.
Får man tro Wikipedia (och det får man väl?), så kommer seden att avlägga nyårslöften, som så mycket annat, från USA, där det sägs att det var Benjamin Franklin, som introducerade löftesgivandet — vilket torde ha varit före 1790, då han dog.
Dagens wikipediande lärde mig också att det finns något som heter sjönöds-löfte:
sjönöds-löfte. löfte som avges i sjönöd (l. före sjöresa) o. som går ut på att i händelse av räddning (resp. lycklig återkomst) göra en god gärning l. en donation o. d.; stundom äv. konkret, om ngt som utlovats gm (o. sedermera givits på grund av) sådant löfte; äv. bildl., om löfte som avges i nödställd l. utsatt belägenhet.
Uppgifterna går också isär när det kommer till hur vanligt det är att folk håller vad de lovat. Kanske inte så många eftersom andra fredagen i januari kallas ”Quitter’s Day”.
Själv har jag ingen egen erfarenhet av den här sorten löften eftersom jag nog var fyllda tjugo år, innan jag fattade att det fanns något som kallades för nyårslöften — och då var det ju ingen idé att börja strö löften kring sig.
Men när jag hör talas om dessa löften kommer jag att tänka på en episod i ”Pellas bok” av Anna Lisa Wärnlöf (Claque), en episod som inte har det minsta med nyåret att göra, men som jag tycker är en träffande beskrivning av hur det kan gå med goda föresatser.
AnnaGreta flyttar ut knapparna i sin vita, som hon ska ha på midsommarafton. Hemskt söt av voall, med små, små ljust, ljust skära blomblad.
Vi äter mjölkchoklad — sådana där härliga i rulle. Var gång AnnaGreta ska ta en bit, blänger hon argt på rullen.
— Jag ska sluta äta choklad, säger AnnaGreta. Jag ska bli skolkökslärarinna — inte badboll!
— När ska du sluta? frågar jag.
— Tidigt på måndag morgon, säger AnnaGreta. Det är ingen idé att sluta någonting en torsdagkväll.
