Det började med

ett hårspänne.

Karin har bott utomlands större delen av sitt liv, och både hon och hennes dotter Anna behärskar flera språk. Häromdagen hampade det sig så att vi hamnade i samma kassakö på konsum. Vi stod och småpratade när en kvinna bakom mig böjer sig fram och säger att hon tycker att mitt hårspänne är vackert. Det visar sig att både hon och hennes man är konsthantverkare, Kathy är keramiker och Gary arbetar i trä. När vi går ut ur affären stöter vi ihop med Anders, som även han är keramiker. Naturligtvis presenter jag mina nyfunna vänner för Anders: “ Kathy, det här är min gode vän Anders som är keramiker, Anders det här är min nyfunna vän Kathy…”, Kathy tittar roat på mig — jag talar svenska, vilket hon inte förstår ett ord av.

Jag tyckte det var intressant med tanke på språkdiskussionen på Anne-Maries blogg. Att Kathy tilltalade mig på engelska berodde på att Karin, Anna och jag talade engelska, vilket jag alltså inte hade en aning om — och när jag frågade Karin och Anna om de visste vilket språk vi hade talat, så kunde de inte svara. Karin var den som först fattade att jag talade fel språk med Kathy.

Visserligen har jag varit med om liknande händelser tidigare, men har märkt det själv snabbt — och det händer att jag är övertygad om att boken eller texten jag läste nyligen var på ett språk det inte var, och alltså letar efter den på fel ställe.

Nu skyller jag på att jag var trött just den här dagen — men det var inte så dumt att det inträffade för vi fick en lång och givande diskussion om språk.