Välkommen‽

The Most Welcome Visitor 

 Eugenio Zampighi

För ett par dagar sedan fick jag ett lika välkommet som oväntat besök. När Norah insåg att hon skulle passera min ort, på väg att hämta en hundvalp, ringde hon och frågade om hon var välkommen. Det blev ett alldeles för kort besök, men vi han med en lunch som vi kryddade med den sortens samtal som man kan ha med riktigt goda vänner — ett samtal med tvära kast mellan skvaller, filosofi och livet i största allmänhet.

Eftersom Nora var lite generad över att våldgästa mig, kom vi att tala om hur man ska veta om man är välkommen. Hon hade dålig erfarenhet av en arbetskamrat som flera gånger sagt att hon var välkommen hem till henne närsomhelst. Men när besöket väl blev av, kände hon sig inte det minsta välkommen. 

Jag tror vi behandlade alla aspekter på att vara välkommen.

Hur hantera icke välkomna gäster, det är jag inte bra på, men det har jag skrivit om tidigare.

Eller att bjuda människor som uppenbarligen gör allt för att slippa komma, när jag bjudit en väninna en längre tid, kände jag mig som Edith Södergran måste ha gjort när hon i varje brev bad att Hagar Olsson skulle besöka henne.

När Norah farit och jag slog på datorn var bland det första jag snubblade över en dikt av Paul Laurence Dunbar.  

Invitation to Love

Come when the nights are bright with stars 

Or when the moon is mellow; 

Come when the sun his golden bars 

Drops on the hay-field yellow. 

Come in the twilight soft and gray, 

Come in the night or come in the day, 

Come, O love, whene'er you may, 

And you are welcome, welcome. 

You are sweet, O Love, dear Love, 

You are soft as the nesting dove. 

Come to my heart and bring it rest 

As the bird flies home to its welcome nest. 

Come when my heart is full of grief 

Or when my heart is merry; 

Come with the falling of the leaf 

Or with the redd'ning cherry. 

Come when the year's first blossom blows, 

Come when the summer gleams and glows, 

Come with the winter's drifting snows, 

And you are welcome, welcome. 

                        Paul Laurence Dunbar

Den i sin tur fick mig att minnas en sång som vi sjöng ofta en gång i tiden, jag har ingen aning om vem som skrivit den, och jag hittar den inte på nätet.

Refräng:

Come with the evening, or come with the dawn,

Come when you're looked for and come when you're feeling lonely.

Come with the evening, or come with the dawn,

Come when you're looked for, For I'm all alone.

Spring is here and the tides are low,

nets are spread on the rocks below

The green hills echo the song I sing

Come to me in the early spring.

Summers's here and the earth is dry,

Warm winds blow in an empty sky,

Touching the trees and they seem to sigh:

Come to me when the sun is high.

The sea runs high and the sky is grey, 

Fishing boats tossing in the bay,

The ground is covered with red and gold,

Autumn's here and the earth turns cold.

Winter's come and the trees are bare,

But I'll find you flowers to wind in your hair,

My home is warm at the top of the hill,

And I'll wait for you there when the evening is still.