Plejaderna

Winter Night 

Gustaf Fjæstad, 1914

Det har varit sagolikt vackra, och kalla, kvällar på sistone. Månen har lyst upp vinternatten och snön gnistrar som om någon, med generös hand, strött ut borsyra över hela landskapet.

Jag försöker pricka in de få stjärnbilder jag känner igen, och som så ofta stjärnklara kvällar kommer jag att tänka på den första nätgruppen jag tillhörde, "The Pleiades", det var på 80-talet och umgänget på nätet såg annorlunda ut än i dag. En amerikansk dam, med gott om pengar anlitade någon som skötte det tekniska, och så bildades en grupp för kvinnor, där man kunde gå med i olika undergrupper, beroende på intressen. Det var grupper utan näthat, med en vänlig och humoristisk ton, och vi var alla ledsna när damen stängde sin portmonnä.

Och naturligtvis minns jag den gamla folksagan "Solens och månens dotter", meddelad av Johanna Friberg

Spinning England 

W Lee Hankey

 Solen och månen som bodde i himmelen, hade en dotter, fager som den fagraste stjärna. En gång då hon satt och såg ned på jorden, fick hon stor lust att fara dit ner och se sig omkring. Hon tiggde och bad så länge därom, att hon slutligen fick resa, men på det villkoret att hon väl aktade sig för jordens barn. Det lovade hon och steg så ned till jorden.

Där gick hon omkring hela dagen och såg sig om. Mot aftonen kom hon till en liten stuga, där en gammal gumma bodde. Hon var så trött efter dagens vandring, att hon gick in och bad att få vila sig. Det fick hon gärna. Men gumman såg snart, att det inte var någon vanlig flicka, och skyndade det fortaste hon kunde till hovet för att berätta om sin vackra och förnäma gäst.

Under tiden satt flickan och spann, och tråden, som rullade fram under hennes fingrar, var av idel guld.

Solen, som märkte, att allt hovfolk var på väg för at se hennes dotter, och ville varna henne, sken så varmt och härligt, att flickan började längta hem och steg upp till himlen igen. Det enda hovfolket fann, när de kommo fram, var guldtråden på spinnrocken.

Efter en tid fick solens och månens dotter åter lust att fara ner till jorden. Föräldrarna rådde henne som förut att vara försiktig. Hon kom till den gamlas stuga  för att vila sig, och gumman gav sig av i största hast för att tillkalla hovfolket. Men hur de än skyndade sig, var flickan försvunnen, när de kommo fram. Solen hade med sina strålar åter varnat henne, och hon hade stigit upp till himlen. Det enda, som visade, att hon varit  där, var guldtråden på gummans spinnrock.

Åter fick flickan lust att stiga ner till jorden, och efter många förmaningar gav hon sig av. Då hon denna gång kom till gummans stuga, såg den gamla henne på avstånd och sprang till hovet med sådan hast, att flickan denna gång inte hann sätta sig i säkerhet. Då hovfolket kom in satt flickan och spann.

Solen sken brännande het för att kalla på sin dotter, men förgäves.

En ung hovman, som genast blev förälskad i den vackra flickan,, gick fram till henne och bad henne bli hans gemål. Jungfrun fattade tycke för den unge ståtlige riddaren och räckte honom sin hand.

De blevo mycket lyckliga med varandra, men aldrig kunde den unga kvinnan förmås att tala om, vems dotter hon var.

Tiden gick. De fingo sex barn, och alltjämt älskade de varandra varmt och innerligt. Men aldrig sade den unga kvinnan ett ord om sin härkomst, hur mycket än hennes make tiggde och bad henne därom.

En dag gick hon ute bland blommorna i den vackra trädgården. Då fick hon se en blomma, som var så vacker, att hon utbrast:

"Så sant som jag är solens och månens dotter, skall jag ha upp denna blomma med roten!"

En gubbe, som gick förbi, hörde vad hon sade, och så var hennes hemlighet röjd. Alla förvånades över hennes höga börd och gladde sig över att ha solens och månens  dotter hos sig på jorden.

Efter många år var hon en gång ute med alla sina barn i skogen. Då fick hon se sin fader månen lysa på himlen. Hon greps av en förfärlig hemlängtan, föll på sina knän och bad:

"Fader, tag mig och mina barn upp till dig i himlen, så att vi må bli stjärnor!"

Månen hörde hennes bön och och förlät henne, att hon brutit sitt ord och stannat bland människorna. Han tog upp henne och barnen till sig, och där fingo de i evighet lysa som sjustjärnorna på himlavalvet.