Lördag med Gutenberg

Girl Reading,

 Magnus Enckell, 1922

 En kall morgon, som gjord för att dröja kvar hos Gutenberg. Nytillskotten visade sig vara mer intressanta än vad jag först trodde. 

En bok som passar utmärkt att läsa en kall vinterdag är Maria Chapdelaine, av Louis Hemón — här på engelska, översatt från franska. Själv läste jag den för många år sedan på svenska, och är tämligen säker på att jag skrivit om den tidigare, fast jag inte hittar det nu. En långsam och lågmäld bok, förmodligen ingenting för den otålige som gillar när det händer mycket. 

Fast när jag nu bläddrar i boken inser jag att det händer mer än jag mindes — som när de med häst och vagn i full fart kör över den isbelagda floden:

Den gamla hästen slog de järnskodda hovarna i snösörjan, lade manken till och satte i väg mot stranden i stora flöj. Just som de körde upp på land, sjönk isen under medarna, lämnande efter sig en vak med klart vatten.

Maria Chapdelaine

Clarence Alphonse

Boken har undertiteln "A Tale of the Lake St. John Country" och det är där i Quebec, långt ute i obygden, som boken utspelar sig. Trots att handlingen sträcker sig över ett helt år, är det vinterscenerna, den ordkarja familjen, och vardagsslitet jag minns bäst.

Hemmet blev världens medelpunkt och i själva verket det enda lilla ställe i världen där man kunde leva, och mer än någonsin blev nu den stora gjutjärnskaminen husets medelpunkt. Jämt och samt gick någon i familjen ut under trappan efter ett par vedträn, cederträn på morgonen, furuträn under dagen och björkträn på kvällen, och lade dem på den heta glöden.

En annan författare som jag är säker på att jag skrivit om är Grant Allen — men inte heller det hittar jag, så antingen ta'r jag (för en gångs skull miste), eller också är blogger lika dålig på att hålla reda på mina inlägg, som jag misstänker. I dag finns hans "Strange Stories" utlagd, och jag markerar den genast för att kunna återvända  dit. Jag har inte läst några av hans noveller tidigare, så det ser jag fram emot.

De Sköna.

    Åt oxarne naturen

    Gaf horn, åt hästen hofwar,

    Åt haten fotens snabbhet,

    Åt lejoninnan tandgap,

    Åt fisken konst att simma,

    Åt fåglarne att flyga,

    Och själens kraft åt mannen.

    Fanns intet qwar åt qwinnan?

    Hwad gaf hon henne? Skönhet;

    I alla sköldars ställe,

    I alla lansars ställe.

    Ty stålet sjelf och elden

    Besegras af de Sköna.

Två böcker på svenska har tillkommit, båda översättningar av Axel Gabriel Sjöström, Anakreon och Homeros Odyssén. Ingen av dem kommer jag att ödsla tid på. Anakreon var kanske en stor skald, men jag upplever honom mest som en backanalhyllande och gubbsjuk snubbe.

Har ännu inte tittat närmare på Odyssén, men en snabbtitt visar att man kan ha nytta av innehållsförteckningen — läser man den får man en god uppfattning om eposets innehåll:

 v. 199-252. TELEMACHOS, uppmanad af NESTOR, att följa ORESTES'
              exempel, anser sig ej kunna våga företaget, och
              begär närmare underrättelser om AGAMEMNONS död.
 v. 253-328. NESTOR gör honom till viljes, och råder honom att
              resa till MENELAOS i Sparta.
 v. 329-370. Mot aftonen ämna ATHENE och TELEMACHOS återvända
              till galejan, men då NESTOR dertill nekar och bjuder
              dem stanna qvar hos sig öfver natten, förebär gudinnan
              en angelägen resa, och aflägsnar sig.

Hm, jag börjar inse att mer än så här kan man inte klämma in i ett blogginlägg, så jag hoppar över boken om induktionsapparater (fast visst skulle illustrationen ovan, kunna bli ett fint broderi?), en annan bok om hästens sjukdomar, och en svårbegriplig en med den föga fantasieggande titeln "Standard Measures of United States, Great Britain and France, av Arthur S. C. Wurtele, och skriver om alla andra intressanta fynd en annan gång.