tisdag 28 maj 2013

Mormors nothylla



Så här års nynnar jag alltid på den här sången, och fast jag skrivit om den förr, så gör jag det igen. Då, för snart tre år sedan, när jag senast talade om den skarpsinta flickan, hittade jag inte mycket om illustratören Betsy Mabel Hill, på nätet. Nu finns det både bilder och en kortfattad levnadsbeskrivning.

Om kompositören och textförattaren George H. Gartlan (1882 - 1963) hittar jag inga fakta, men ser att han varit rätt produktiv. Dessutom hittar jag en inspelning av ”The Lilac Tree”, på pioanorulle (ett sådant piano fanns förresten i mors barndomshem), där kompositören själv spelar. Vill du sjunga med — eller bara läsa den romantiska texten, får du kika på det gamla inlägget, där du också kan se hur hela omslaget ser ut.





Mormors nothylla 1
Mormors nothylla 2
Mormors nothylla 3
Mormors nothylla 4

4 kommentarer:

  1. Vilken otroligt fiffig manick. Och vilken söt sång, med mycket lyckligt slut!

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Ja, självspelande pianon är fiffiga - ser lite spöklikt ut när de spelar, och tangenterna trycks ned, som av en osynlig hand. Jag tror att det är Saroyan (d.ä.) som skrivit om hur Aram (i "My Name is Aram") blir helt trollbunden av ett sådant piano.
    Klart det ska vara lyckliga slut, på söta melodier!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Nu kom jag på att jag måste fråga Pettaskarin om det där med blåa äppel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Ja, gör det! jag har ingen aning om vad det är - men tycker att det låter en aning giftigt.
      Margaretha

      Radera