Gåvor

Mina tankar går till Margaret, när jag rör i den lilla kastrullen jag fått av henne. Det ryms många tankar i det lilla kärlet — som hur vi träffades. Jag var några och tjugo, på väg med tåg till Schweiz, det var semestertider och tåget var överfullt. Det var särskilt många gästarbetare, på väg söderut — förmodligen för att resa hem på sin semester.  Kupén var liten, jag vet inte om sådana längre existerar, med plats för åtta personer — den sorten man satt knä mot knä och armbåge mot armbåge. Förutom ett tystlåtet tyskt par, hade jag sällskap av en italiensk man, med dotter och en god vän. Männen talade ingen tyska, men den elvaåriga dottern talade utmärkt tyska och var dessutom mycket social. Hon var mycket intresserad av mitt handarbete, och det slutade med att jag lärde henne slå frivoliteter. 
Och så var där ett medelålders amerikanskt par, Margaret och Arnold. De var norskättlingar, och talade obegriplig norska innan vi gick över till engelska. De var på väg till Heidelberg för att hälsa på en son som arbetade där. Jag skulle byta vagn, för att tillbringa natten i en “liegewagen”, så strax innan det var dags för dem att kliva av tåget, så följde Arnold med mig till min vagn. Något jag var oändligt tacksam för, eftersom det inte är så roligt för en ung blond tjej att tränga sig fram genom ett antal överfulla tågvagnar, där det regnade tvivelaktiga erbjudanden.
Sedan hade vi kontakt i många år, de hälsade på mig i Sverige, och jag och min mor hälsade på dem en gång i Portland, Oregon. Det var då jag fick kastrullen.
När jag står där och rör i kastrullen börjar jag fundera över det här med gåvor, i Sverige har jag nog aldrig varit med om att värdfolket, i avskedsstunden, ser sig om i hemmet, efter en lämplig gåva att skicka med gästerna — med det händer ofta i andra länder. Jag har en känsla av att i Sverige ska presenter vara flotta och helst dyra. Just de här begagnade, ibland till och med defekta presenterna, värmer alltid mitt hjärta — de känns verkligen som en bit av givaren (utan morbida bitankar). Den här kastrullen tappade snabbt sitt handtag, och min far fixade ett nytt, teflonen (som jag inte är någon vän av) har flagnat, men vad gör det, när den skänker mig så mycket glädje.