Kärt återseende

Nu är det inte så att min gamla cape varit försvunnen — jag har vetat hela tiden (hela tiden = ända sedan jag hängde den där) att den hängt i garderoben i köksfarstun. Men jag har haft annat för mig än att bli nostalgisk över en gammal cape. 
Men så frigjorde sig mina händer från hjärnan, och tog helt sonika fram capen — och med den ett ton minnen, både av sagda cape, och alla andra caper jag haft. För ända sedan jag före skolåldern hade en pepitarutig regncape (kallad spenatcapen, då förstår ni vilken färg den hade), så har jag haft en svaghet för sagda plagg. De flesta har jag sytt själv, några av dem borde kanske benämnas slängkappor eller peleriner, men ett par har jag inhandlat — varav det här var den första (förutom spenatcapen).
Den är av svart vadmal och har en så snitsig skärning, att den fick många att kalla mig Gumman Tö, när jag kom farande i den. Just farande, för caper är utmärkta vindfång, som gör att man utan att anstränga sig, nästan seglar fram i dem. 
Den dagen jag mötte den här svarta capen, var jag inte alls ute efter att handla något klädesplagg, det var min far som var på jakt efter något — ett ytterplagg tror jag. Affären låg på Karlbergsvägen, eller möjligtvis på Frejgatan — det var i alla fall i närheten av Hälsingehöjden. Det var rea, capen ropade på mig, och jag föll pladask. En snitsigt skuren cape med kapuschong, i svart vadmal och smutsgult foder, för 60:-. Samma kväll skulle jag på en skiva, som det hette på den tiden, hemma hos en kille som bodde mycket pittoreskt i en villa praktiskt taget mitt inne i Stockholm. Det var en ljummen höstkväll, och jag var nog mer ute än inne, vilket passade mig utmärkt i mitt nyförvärv.

Jag visste inte att Hettemarks levde kvar — men en sökning på nätet visar att de fortfarande finns i livet. Jag vet inte om de redan i min ungdom, specialiserade sig på ytterplagg — så vitt jag förstår är det vad de marknadsför i dag. Snygga ytterplagg. På klingande nysvenska står det på deras hemsida: "Hettemarks since 1944". Frågan är om det är anrikt — det läste jag nämligen på en blogg; att firman är anrik. Låter som ett amerikanskt perspektiv.

Som nog framgår av inlägget, gillar jag caper, men jag får väl tillstå att det inte alltid är det mest praktiska plagg man kan bära. Jag som ofta nyttjar ryggsäck, vet att det går utmärkt att bära ryggsäcken under capen — om man inte bryr sig om att man ser ut som ringaren av Notre Dame. Det är inte heller helt enkelt att manövrera alltför många väskor, bär man dem utanför capen, bör man nyttja handskar som når upp till armbågen — och bär man allt under capen får man en intressant silhuett. Det har jag haft nytta av många gånger, ser man till att bära sina paket på rätt sätt, ser man gravid ut, och mer än en gång har jag blivit erbjuden sittplats på bussar.
Jag vet inte hur många gånger små barn pekat på mig, till generade föräldrars förskräckelse, och sagt: "titta, tanten har inga armar".
En liten kille, i förskoleålder, stegade fram till mig — stannade mitt framför mig, och sade: "och vad har vi här då?".