torsdag 2 maj 2013

Kärt återseende



Nu är det inte så att min gamla cape varit försvunnen — jag har vetat hela tiden (hela tiden = ända sedan jag hängde den där) att den hängt i garderoben i köksfarstun. Men jag har haft annat för mig än att bli nostalgisk över en gammal cape. 
Men så frigjorde sig mina händer från hjärnan, och tog helt sonika fram capen — och med den ett ton minnen, både av sagda cape, och alla andra caper jag haft. För ända sedan jag före skolåldern hade en pepitarutig regncape (kallad spenatcapen, då förstår ni vilken färg den hade), så har jag haft en svaghet för sagda plagg. De flesta har jag sytt själv, några av dem borde kanske benämnas slängkappor eller peleriner, men ett par har jag inhandlat — varav det här var den första (förutom spenatcapen).
Den är av svart vadmal och har en så snitsig skärning, att den fick många att kalla mig Gumman Tö, när jag kom farande i den. Just farande, för caper är utmärkta vindfång, som gör att man utan att anstränga sig, nästan seglar fram i dem. 
Den dagen jag mötte den här svarta capen, var jag inte alls ute efter att handla något klädesplagg, det var min far som var på jakt efter något — ett ytterplagg tror jag. Affären låg på Karlbergsvägen, eller möjligtvis på Frejgatan — det var i alla fall i närheten av Hälsingehöjden. Det var rea, capen ropade på mig, och jag föll pladask. En snitsigt skuren cape med kapuschong, i svart vadmal och smutsgult foder, för 60:-. Samma kväll skulle jag på en skiva, som det hette på den tiden, hemma hos en kille som bodde mycket pittoreskt i en villa praktiskt taget mitt inne i Stockholm. Det var en ljummen höstkväll, och jag var nog mer ute än inne, vilket passade mig utmärkt i mitt nyförvärv.
Jag visste inte att Hettemarks levde kvar — men en sökning på nätet visar att de fortfarande finns i livet. Jag vet inte om de redan i min ungdom, specialiserade sig på ytterplagg — så vitt jag förstår är det vad de marknadsför i dag. Snygga ytterplagg. På klingande nysvenska står det på deras hemsida: "Hettemarks since 1944". Frågan är om det är anrikt — det läste jag nämligen på en blogg; att firman är anrik. Låter som ett amerikanskt perspektiv.

Som nog framgår av inlägget, gillar jag caper, men jag får väl tillstå att det inte alltid är det mest praktiska plagg man kan bära. Jag som ofta nyttjar ryggsäck, vet att det går utmärkt att bära ryggsäcken under capen — om man inte bryr sig om att man ser ut som ringaren av Notre Dame. Det är inte heller helt enkelt att manövrera alltför många väskor, bär man dem utanför capen, bör man nyttja handskar som når upp till armbågen — och bär man allt under capen får man en intressant silhuett. Det har jag haft nytta av många gånger, ser man till att bära sina paket på rätt sätt, ser man gravid ut, och mer än en gång har jag blivit erbjuden sittplats på bussar.
Jag vet inte hur många gånger små barn pekat på mig, till generade föräldrars förskräckelse, och sagt: "titta, tanten har inga armar".
En liten kille, i förskoleålder, stegade fram till mig — stannade mitt framför mig, och sade: "och vad har vi här då?". 

9 kommentarer:

  1. Utmärkt att du gör ett inlägg om caper för det påminner mig om de två som hänger i garderoben och inte har blivit slängda. Inte använda i någon större utsträckning just för att dom egentligen är fruktansvärt opraktiska och inte slängda för att dom var ohemult dyra den gången dom blev inköpta men nu ska det ske!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Renée,
      Det är ju rätt mycket tyg i en cape Renée, kan du inte sy något annat av dem?
      Margaretha

      Radera
  2. Jag har också en faiblesse för caper och pelleriner. Reser gärna i en där jag kan ha axelväskan under capen, t ex., vilket gör det svårare för eventuella ficktjuvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Ett skäl så gott som något!
      Dessutom sydde jag fickor på mina underkjolar.
      Margaretha

      Radera
  3. jag fick aldrig någon cape fast det var min högsta önskan när jag gick i första klass. jag beundrade en äldre flicka som bodde nära oss, hon var så söt och så hade hon en cape och en pälsmössa. sånt är livet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Debbie,
      Men det är ju inte för sent att skaffa en cape nu!

      Har läst din essä - den är SÅ bra!
      Margaretha

      Radera
    2. men jag har inte sett caper i affärer på många år.

      jag fick en fin komplimang från chris också, hon visste inte vem som skrivit den, och trodde det var du!

      Radera
  4. Jag är mycket svag för caper också - i synnerhet numera när man är tradionally built. Tycker att det är jättetjusigt när jag ser en - ofta äldre - elegant dam i cape på stan. Det kan man se i Stockholm ibland.
    Jag har faktiskt glömt att jag själv har två caper - en i ull som en konsthantverkare på Öland sytt och en i bomull från just Hettemarks. Ska omedelbart ta fram dem och prova. Anledningen till att de hänger där de gör är just att det inte finns några fickor att stoppa handskar eller näsdukar i. Tipset från Olgakatt att man kan handväskan UNDER är ju suveränt om man är ute och reser.
    Ingrid som tyckte det var ett spännande och mycket trevlig inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,
      Så bra att jag påminde dig - nu kan du kanske plocka fram dina caper och sälla dig till de elegant damerna!
      Du kan ju sy dit fickor - på insidan om du inte tycker att det blir snyggt utanpå.
      Margaretha

      Radera