tisdag 23 april 2013

Mormors nothylla

 Jag hade redan börjat damma nothyllan, och fastnat för en del salongsmusik, när Karins inlägg fick mig att börja titta på notblad med populärmusik. Notblad, vars illustrationer alltid fascinerat mig därför att de alla är så tidstypiska.
Jag grabbade tag i de 30 översta arken, tog ut dem på trappen, där jag skakade dammet av dem. Ser att de utgör ett sannskyldigt potpurri. Förutom dagsländor finns där Rangström, Alfvén, Populär piano-skola med klaviatur-tabell för snabba inlärande. Ny lättfattlig undervisningsmetod för barn författad af Heinrich von Blocklet”, Wermländingarne, Zd. Fibichs Poem och Reverie av W. Prisowski — ja de senare får kanske räknas till dagsländorna de också, även om de fortfarande spelas. Jag önskar verkligen att min förmåga att spela piano sträckte sig bortom pekfingervalsen — jag kan förstås alltid skylla på att pianot är ostämt.
Överst ligger “I Love A Little Cottage”, min mormor har daterat de flesta av sina noter (tack Ruth!), så jag vet att hon köpte det den 25 februari 1924. Då kostade det 40 cent — 1 dollar 1924 motsvarar 13.61 dollar i dagens penningvärde.
Innan datorerna gjorde sitt intåg i var mans hem, hade jag fått nöja mig med att läsa innantill på notbladet, och varken textförfattarens eller kompositörens namn hade sagt mig något  och eftersom mitt pianospel är mer än uselt, hade jag inte fått veta hur sången lät. I dag har jag efter en del sökande fått en aning kött på benen. Sången finns inte på You Tube (som för övrigt fyller år i dag), men väl på något som heter National Jukebox.
Jag har lärt mig att kompositören, Geoffrey O'Hara (1882-1967) var en välkänd och respekterad kompositör med mer än femhundra populära sånger och psalmer på sitt samvete.
Även om textförfattaren Roscoe Gilmore Stott, tycks det bara ha funnits gott att säga, förutom att han skrev, både böcker och för många välkända magasin, undervisade han i engelska och var en omtyckt talare. Hans första bok, en diktsamling från 1914 finns i nytryck — även i Sverige. "The Man Sings" heter den.

6 kommentarer:

  1. Vilken vacker framsida! Du har verkligen rätt i att man lade ner mycket möda på att utforma dem förr i tiden. Med illustrationer och ofta väldigt vackra textning blev det fantastiska tidstypiska dokument.
    Jag var på Musik- och Teaterbiblioteket häromdagen och frossade i fina framsidor på noter. Kommer mer om det, lite senare. Och jag hoppas du visar fler från din notsamling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Men konstnärens namn finns nästan aldrig utsatt - inte ens en signatur. Fast det det var väl likadant med böcker, illustratörer (och översättare) räknades inte. Kanske var det därför man hade råd med fina illustrationer - för arvodet var förmodligen minimalt.
      Ser fram emot att få läsa mer om ditt museibesök.
      Margaretha
      som kommer att
      visa fler notblad

      Radera
  2. Minns alla nothäften som fanns hemma i mitt hem när jag växte upp. Noter som min mamma och pappa använt och som jag sedan använde när jag lärde mig spela piano. Visst var de mer artistiska och påkostade i utförandet. Vi hade troligen inget så fint omslag som du har men det var mer tanke bakom på den tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,
      Finns noterna kvar hos din mamma, kan du kanske friska upp minnet - rama in de finaste, för där finns säkert den vanliga blandningen av jättefina och förfärliga omslag.
      Har ingen aning om hur nothäften ser ut i dag - har nog inte köpt något sedan på 70-talet.
      Margaretha

      Radera
  3. Fick idén till ett inlägg om noter när jag läste ditt. Jag har ju en del som du förstår :-). Många engelska orgelnoter med mycket vackra omslag.
    Tack för länken. Den kan komma till nytta!
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,
      Kul, jag ser fram emot att läsa det.
      Det är roligt med gamla noter - det finns så många olika vinklar att se dem ifrån.
      Margaretha

      Radera