Ännu en repris

och det av samma anledning, som jag repriserade föregående inlägg. Även detta inlägg genererade en hel del intressanta synpunkter.
Nyligen läste jag en artikel i detta ämne, en psykolog som skrev måttfullt och insiktsfullt om oskicket att breda på med beröm, i alla lägen.

Att ge beröm
Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.