fredag 5 augusti 2011

På tal om hallon

Still Life of Raspberries in a Blue and White Bowl
William B. Hough


Innan regnet kom hann jag med ytterligare en tur bland hallonlianerna — de växer tätt och rätt skuggigt, vilket gör att de lägger sig ned och stammarna blir förfärligt långa. Det gäller att vara försiktig när jag lyfter upp varje enskild lian, annars faller en kaskad av hallon till marken — det är visserligen vckert, nästan som ett fyrverkeri, men i det här fallet går den lekamliga fröjden före skönheten. Jag kände mig som en figur i en Henri Rousseaumålning där jag trängde mig fram — och medan jag gjorde det, vandrade tankarna runt bland mina hallonminnen.
Jag minns hur goda de blå hallonen var. Hallon som mina vänner i Winnipeg odlade — jag är inte säker på att de var detsamma som salmbär, för fullt så blå var de inte. De här, mycket mörka hallonen jag har här påminner en hel del om dem. I familjen G. serverades maten på brittiskt vis av frun i huset, vid bordet. Så värst mycket att säga till om hade vi inte, Mrs. G. bestämde hur stor portionen skulle vara. Jag råkade en gång säga att jag tyckte paj på blå hallon var ännu godare än den gjorde på vanliga hallon — därefter skar Mrs. G. upp nästan en kvarts paj åt mig varje gång det serveraes blå hallonpaj.
Förutom de rent kulinariska slog det mig att jag bara känner till två "litterära hallon". Den mest bekanta hallonepisoden är kanske Zacharias Topelius "Hallonmasken", som jag skrivit om tidigare. Nyligen hittade jag den i engelsk översättning hos Gutenberg.

"Och så blev där ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig sett dess make, och vill du så går vi dit och hjälper dem sylta . . . Då kan det hända att vi får oss en släng av sleven, för där syltar de säkert än i dag."

Så slutar "Hallonmasken", och det fick mig att minnas en bok jag läste för några år se'n — en bok av Carolyn Wells (1862-1942) som jag hittade hos Gutenberg. "Raspberry Jam" som hon skrev 1919 är en deckare — och påminner mig en del om böckerna som senare kom att räknas till "the Golden Age Novels". Just den här boken som trots att intrigen egentligen är olöslig, får ett plausibelt slut.

2 kommentarer:

  1. Vad spännande med blå hallon. Återigen något jag aldrig hört talas om. De vanliga hallonen är en favorit. Älskar de nyplockade och även att styckefrysa in, tina och värma i micron och hälla över gammeldags vaniljglass. Och allt annat man kan ha dem till. Hallon är gott på alla sätt. Mums MUMS! Kramar

    SvaraRadera
  2. Magdalena,
    De blåhallon (Rubus caesius)som kallas salmbär på Gotland är en annan art än de vanliga hallonen (Rubus idaeus), de är släkt med björnbär. Men de som i Kanada kalldes för "Blue raspberries", var inte alls lika blå som salmbär - om du kommer till en plantskola kan du ju se om de har sådana - för goda var de.
    Jag liksom du är stor hallonfantast. Ska plocka mer idag om det inte regnar.
    Margaretha

    SvaraRadera