Kaijo no Fuji, from the second volume of
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai
Ännu ett sommarprogram som får tankarna att fara runt som en exalterad loppa på rymmen. Yukiko Duke talar bland annat om Japan, kärnkraftsolyckan, Hiroshima och om hur det är att leva med, och i, två kulturer. Det gjorde mig glad att höra att hon såg det som en förmån att tillhöra två kulturer. Bara för några dagar se'n talade jag med en ung kvinna som hade en fot i Frankrike och en i Sverige — jag tror banne mig inte att hon hade något positivt att säga om något av länderna, det var bar synd om henne för att hon inte fått leva ett liv som alla andra. Att hon behärskade två språk var ju rätt OK, men att det var en förmån hade hon aldrig tänkt på!
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.
Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!
Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.
Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.
Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!
Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.
Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.
Jag har njutit alla dina ord och rader i det här inlägget.
SvaraRaderaCitroënen kallade vi till grodan.
Karin
Karin,
SvaraRaderaVad Citroënen kallas i folkmun beror nog på vilken modell det är. Den ni kallade grodan kallas ofta paddan här - medan den lilla gulliga modellen var den "fula ankungen" - som ofta blev bara ankungen.
Margaretha
Eftersom jag inte är född i Sverige var det extra intressant att läsa om hur man betraktar sina respektive länder; det gamla och det nya. Har inte tänkt så mycket på det, men hör nog till gruppen som gillar och älskar BÅDA!
SvaraRaderaTrevligt och intressant inlägg i sin helhet, tack för detta.
Fortsatt trevlig söndag!
Jag har också svårt att förstå hur man inte kan uppskatta att ha flera kulturer!
SvaraRaderaOch alla fördomar som finns om andra kulturer! Nu senast när vi har flyttat hem från Amerika, så märker jag hur många konstiga frågor och kommentarer vi får om Amerika. Svenskar har minst lika många konstiga upffattningar om Amerika som amerikanerna har om Sverige. Skillnaden är nog bara att svenskar tror att de vet allt om Amerika, medan amerikaner bara känner till Ingmar Bergman och den svenska synden.
Och svenskar i Amerika ska vi inte tala om! Vi var ju tvungna att umgås med en del av dem. Nu är hela familjen, utom yngst, överlyckliga över att vara hemma igen.
Aila,
SvaraRaderaMen visst är det en tillgång att bära med sig flera kulturer och språk! Är du svenskspråkig från början - eller är det ditt andra språk?
Ingalill,
Du har rätt i att svenskar tror sig veta allt om staterna - svenska i Amerika har jag för det mesta lyckats undvika (i alla fall den värsta sorten).
Margaretha
Njöt också av Yokikos sommarprat. Att ha två kulturer i bagaget ser jag som en avundsvärd tillgång. Intressant dock att höra hur hon reagerade som barn och inte ville prata japanska. Just det har jag sett hos flera bekanta i "blandäktenskap" och blir lika ledsen varje gång jag ser att föräldrarna ger upp och låter barnen bestämma och på så sätt tappar det ena språket. Min kinsesiska väninna har dock kunnat skicka sina barn på sommarlov hos kusiner och morföräldrar och det har gjort susen - precis som det gjorde för Yokiko när hon kom till Japan.
SvaraRaderaOlgakatt,
SvaraRaderaDet tycks vara mer regel än undantag att barnen inte vill tala ett minoritetsspråk från ett land där de inte bor - och tyvärr ger såå många föräldrar efter. Fast inte min kompis som bor i Schweiz, hon gick över till att bara tala svenska hemma och dessutom skicka sönerna på svenskundervisning för utlandssvenskar. Även maken talar god svenska nu, och kompis säger att mina svenska vänner ska kunna ringa hit utan att vara orolig för att någon svarar som inte förstår svenska.
Margaretha
nu blir jag osäker på till vilken grupp jag tillhör. Jag skäms ofta för att vara amerikan, men jag är glad att ha två språk (well, 1½).
SvaraRaderajag har verkligen försökt att ge barnen det bästa av den amerikanska kulturen (?), men också försökt få dem att tänka själva och inte gå på vad som helst, särskilt när det kommer till värderingar.
Debbie,
SvaraRaderaVad jag förstår så har du lämnat den halva svenskan bakom dig för länge se'n och är verkligen tvåspråkig! Jag vet också att du jobbat stenhårt för att nå dit - något som många människor inte fattar, de finns de som tror att språk (och andra kunskaper bara flyger på en). Jag kan förstå den kluvna delen - jag hör ju också till dem som gillar Amerika utan att för den skull tycka att de är världsbäst, eller ens vilja bo där. Det är lätt att generalisera när det kommer till olika kulturer - men ska jag vara elak så är det ju det självständiga tänkandet inte så framträdande i USA. Så den delen borde dina barn vara glada över att ha fått hemifrån.