View of Cloakroom Showing the Hats of the
Diplomats Attending Hamilton Lewis's Funeral
Thomas D. Mcavoy
Den här sortens kläder såg vi inte i vår garderob
Minns inte riktigt vad jag sagt och inte sagt här på bloggen — förhoppningsvis minns mina besökare inte heller om jag upprepar mig. Att jag jobbat på sjukhus för att få erforderlig praktik för vidare utbildning har jag berättat, men vad jag sagt vet jag inte. Jag jobbade alltså som biträde, men inte på en bestämd avdelning, utan flyttades från dag till dag till avdelningar och kliniker där det fattades personal. Det var inte roligt — och hur det slutade tror jag att jag har jag berättat.
Men en dag, fanns inga luckor varken på avdelningar eller kliniker — men väl i garderoben — så där hamnade jag. Där basade Anna, en medelålders kvinna, med ett hjärta av guld. Det här var ett innerstadssjukhus, och de flesta patienter som hörde till sjukhuset var tämligen åldersstigna. Garderoben var inte stor, det var bara vi två som arbetade där.
Det tog inte lång stund innan jag upptäckte att Anna var patienternas kombinerade kurator och själasörjare. När de kom och lämnade in kläderna, fick hon en redogörelse för hur livet tett sig se'n det senaste sjukhusbesöket och deras förhoppningar och rädslor inför undersökningarna eller läkarbesöket. Och när de senare hämtade sina kläder öste de ur sig sin förtvivlan eller glädje.
Anna sa' egentligen inte mycket, hon gav inga goda råd och höll varken med eller sa' emot — men hon lyssnade!
Kanske borde man återinföra garderoberna — men att hitta garderobiärer som Anna blir nog inte lätt. Jag minns en riktig skräcködla som arbetade på Danderyds sjukhus, så min gissning är att Anna var unik.
Men en dag, fanns inga luckor varken på avdelningar eller kliniker — men väl i garderoben — så där hamnade jag. Där basade Anna, en medelålders kvinna, med ett hjärta av guld. Det här var ett innerstadssjukhus, och de flesta patienter som hörde till sjukhuset var tämligen åldersstigna. Garderoben var inte stor, det var bara vi två som arbetade där.
Det tog inte lång stund innan jag upptäckte att Anna var patienternas kombinerade kurator och själasörjare. När de kom och lämnade in kläderna, fick hon en redogörelse för hur livet tett sig se'n det senaste sjukhusbesöket och deras förhoppningar och rädslor inför undersökningarna eller läkarbesöket. Och när de senare hämtade sina kläder öste de ur sig sin förtvivlan eller glädje.
Anna sa' egentligen inte mycket, hon gav inga goda råd och höll varken med eller sa' emot — men hon lyssnade!
Kanske borde man återinföra garderoberna — men att hitta garderobiärer som Anna blir nog inte lätt. Jag minns en riktig skräcködla som arbetade på Danderyds sjukhus, så min gissning är att Anna var unik.
Jag hade helt glömt bort att det fanns en garderob på sjukhuset när man kom dit, men så var det ju..
SvaraRaderaDet är ofta människor i vardagliga jobb, inte särskilt höga i status som är de stora terapeuterna, de som kan lyssna och som förstår.
Nu kom jag på en annan sak som jag har tänkt på många gånger. Varför säger svenskarna terapefter och inte terapöjter som vi säger? Du som är intresserad av språket, vet kanske?
Karin
Karin,
SvaraRaderaJa, tänk så enkelt det var med en garderob - dagens tjusiga skåp som sväljer kläderna, skrämmer mig nästan. Tänk om de i misshugg sväljer mig också!
Kanske är det enklare att lyssna om man inte har en massa värdighet att måna om.
Varför vi uttalar orden olika vet jag inte - men i Sverige har vi uppenbarligen valt det grekiska uttalet, vi säger ju Zevs om Zeus också. Medan andra länder tycks ha valt det tyska uttalet.
Margaretha
Jag kan inte minnas en enda bemannad garderob på nåt sjukhus jag har arbetat på eller besökt. Men förbud att ta in ytterkläder på avdelningar plus ett ampert plakat att man inte ansvarar för lämnade kläder i den obemannade garderoben...
SvaraRaderaSkräcködlor har jag många minnen av, däremot, särskilt sådana som hatade medicine kandidater - och avgudade manliga överläkare. Sådana föreföll vara direkt nedsända av nån gud; de hade i alla fall aldrig varit medicine kandidater. Om det till äventyrs förekom några kvinnliga överläkare var de alltid löjliga i skräcködlornas ögon.
Olgakatt,
SvaraRaderaJag tror nog att alla Stockholmssjukhus hade bemannade garderober - i Karlstad också, när jag tänker efter - ända fram till 80-talet.
De gamla drakarna var en sort för sig. De som inte lämnade ut bäcken en timme före rond för det kunde förekomma störande dofter när gudarna susade igenom avdelningen! Jag har erfarenhet av några - inte någon rolig erfarenhet, men lärorik.
Margaretha