Melanderhjelm, en ny bekantskap

November

Det var så mörkt kring fält och dal,

Och öde blomstergård, Och jorden låg så svart och kal

och känslolös och hård.

Då föll, en frisk Novembernatt,

Den första hvita snö,

Och det blef ljust och godt och gladt,

Kring fält och dal och sjö.

                                                     Z. Topelius

Jag får erkänna att jag gladdes när "den första hvita snö" bara överlevde några timmar.

Lika glad är jag över att gammelfasters födelsedagsalbum har överlevt sina 135 år — visserligen sönderläst, men det visar ju hur väl använd boken är. De flesta av de vänner faster skrivit in på rätt dag, är okända för mig — liksom alla de namn på kända personer som finns upptagna varje dag. I dag så okända att dessa människor ofta inte ens går att hitta på nätet — så jag känner mig inte det minsta obildad när jag inte vet vem D. Melanderhjelm, född 1726, är. Men länge leve de gamla uppslagsverken, i Svensk uppslagsbok (1937) kan jag läsa att Daniel Melanderhjelm var astronom och matematiker, professor i astronomi i Uppsala, och vetenskapsakademiens sekreterare från och 1797. Vad jag nu ska med de kunskaperna till, i all synnerhet som jag har ytterst vaga begrepp om vad han sysslade med: "Hans astronomiska arbeten falla huvudsakligen inom den celesta mekaniken, där han behandlat teorien för månens rörelse på grundval av Newtons gravitationslag samt frågan om solsystemets stabilitet. _ _ _ Som matematiker har M. gjort undersökningar över infinitesimalkalkylen samt teorien för differentialekvationers integration." 

Men spännande tycker jag att det är, och så blir jag naturligtvis sittandes med band 18 maison — moltesen.

Intressant är det också att se hur november månads vinjett, av Carl Larsson fått ett spegelvänt N, i november.

Skuggor, bråddjup och elände

Reading by the Brook, 1879 

Winslow Homer

Jag fortsätter att botanisera bland antologierna med lyrik — det är inte uppbyggligt.

Folket i Bilds förlag gav 1952 ut "De bästa dikterna, av tolv moderna svenska författare" (en av de tolv var en kvinna). Året därpå kommer en ny antologi "Tolv moderna poeter" (den här gången med två kvinnor). Där finns så mycket existentiell smärta att jag snabbt återbördar de moderna poeterna till bokyllan, och i stället ägnar mig åt en drygt hundra år gammal bok. "Valda dikter, poetiskt läsebok för skolan och hemmet" är en tunn bok, där jag i förordet läser:

Vid urvalet ha tvenne grundskäl gjort sig gällande: dikternas förmåga att tilltala sin läsekrets samt deras lämplighet vid öfning i välläsning.

Moraliska pekpinnar saknas inte, men när gjorde de det, på den tiden?  det är nöjsam läsning, jag fastnar för en lång dikt av farbror Zacharias — den får mig att tänka på fru Lenngrens berättande dikter, och jag noterar också att Lennart Hellsing inte var först med att låta gurka rimma på masurka. 

Prästgårdsflickorna

Det var en fattig prästgård långt från staden.

Där bodde pastor Björk med hela raden

af barn och blomma. Han var god och from

och nöjd med att tjäna Gud i fattigdom.
,

Pastorskan var också en präktig gumma,

men hörde stundom på sitt öde brumma

hur här på landet röjes, som man vet,

stor brist på bildning och belefvenhet.
-

För den skull var hon glad, när hon fick sända

de äldsta döttrarna till moster Blenda

för att i stadens yppersta pension

få lära dem en finare fason.
-

Där blefvo de rätt snart ofantligt snälla:

snabbmåla kunde syster Petronella

och knäppa visor på en spansk guitarr

att muntra pappa, när han var på knarr.
-

Agathe-Julie var frodig som en gurka,

men dansade med stor talang masurka

och kunde bjäbba: "Mon très cher ami,

comment vous portez — vous aujourd' hui?"
-

När systrarna nu fått en smak så bildad,

blef däremot den yngsta helt förvildad:

Sofi lärt koka, baka, väfva, sy,

men hade af talanger ej ett gry.
-

"Min lilla Fiken" — hördes mamma klandra —

"hon är en stackare bredvid de andra.

Men Petronella och Agathe-Julie,

de skola hela släktens stolthet bli."
-

Nå väl! En dag blev hej i prästgården.

Pastorskan flängde kring, så snabb som mården.

Allt skulle bullas upp hvad där fanns bäst,

ty biskopen man väntade till gäst.
-

"Hvad skall jag göra?" hördes mammas stämma.

Min gamla Kajsa är ju inte hemma.

Jag får ej plättar. Smöret är ju härskt,

och hönsen ha ej värpt ett enda färskt.
-

Hvad i all världen skall det af oss blifva!

Hvad skall jag biskopen till middag gifva?" —

"Jo grisstek, mamma," sad' Sofi och log.

"Och mjölk och smultron ha vi mer än nog."
-

"Ja, det var ej så illa, det försöket,"

sad' mamma. "Men blif du, Sofi, i köket,

när dina systrar med sitt bättre vett

undfägna biskopen på bästa sätt.
-

Fast pappa ej vill söka pastoratet,

så tänker jag vi ha det nog i fatet,

om hans högvördighet får i vårt hus

se dina systrar stå som tända ljus."
-

Så sagt och gjort! Agathe och Petronella,

de skyndade att framför spegeln ställa

sin älskvärdhet i allra bästa dag.

Sofi i köket ställde allt i lag.
-

Just som hon stod så smultronröd vid spisen

och stekte gladeligt den rara grisen,

en gubbe tittade i dörren där

och sad': "Förlåt, bor inte pastorn här?"
-

"Jo visst," sad' flickan utan att sig vända.

(Det var ju någon tiggare kanhända).

"Vi ha nu brådt, ty bispen väntas hit.

Men sitt ändå! Nog finns för er en bit."
-

"Stort tack," sad' främlingen, här lefs ju gratis."

"Åh," sad' Sofi, "med mjölgröt och potatis

vi lefva mest. Men höga herrars krås,

det måste smörjas nu i dag, förstås."
-

"Ja, det förstås," sad' gubben. "Hvarför söker

ej pappa pastorat, som tunnan öker?"

"Nej," sade flickan, "det är ej hans håg

att schackra själar för en tunna råg."
-

"Jaså," sad' gubben. Och så var han borta.

Sofi var rädd, att grisen kom till korta

och tordes ej det minsta se sig om. —

Strax därpå sades det, att bispen kom.

.

Han hade i den vackra sommardagen

för ro skull promenerat genom hagen

och togs nu mot med mycket fjäs och krus

af pappa, mamma och två "tända ljus".

.

Agathe-Julie neg på fransyska viset,

och Petronella täflade om priset.

Allt var så utmärkt bildadt, fint och sött,

att hans högvördighet blef riktigt trött.

e

"Få vi ej bjuda på musik?" sad' mamma.

Men nu var bordet färdigt i detsamma.

Man satte sig. Då sade biskopen:

Har icke pastorn här en dotter än?"

w

Åh jo, men hon är sysselsatt i köket." —

"Bed henne in!" — "Förlåt, hon är i stöket..."

"Jag ber, låt henne komma!" — Hjälpte ej.

Åt biskopen törs man ej säga nej.
-

Sofi kom in, rödbrusig och förlägen. —

"Herr pastorn har en flicka snäll och trägen.

Jag önskade jag hade vid min spis

en, som  kan så förträffligt steka gris."
-

Sofi såg ned och rodnade förskräckligt.

Köksgubbens stämma kände hon tillräckligt.

Hon tog det, stackars barn, för skymf och hån.

Hon var ju van att anses dum som ett spån.

f

men biskopen tog mildt och varmt till ordet:

"Gott är att ha en trägen hand vid bordet.

Men ännu bättre är ett barn, som vet

sin bästa prydnad: huslig enkelhet.
-

Hon har förstånd och hjärta, som ej tryta.

Af henne hör jag, att ni ej vill byta

er fattiga församling mot en ann'.

för det ni älskar den, ni hedersman.
-

Så skall ert ringa bröd ändock förmeras.

Ni vet, att stiftet nu som bäst regleras.

Jag lägger fyra rika byar till.

Och eder inkomst jag fördubbla vill." —
-

"O, tack, herr biskop!" — "Mig skall ni ej prisa.

Den lilla köksan här er tack bevisa. 

Hon bjöd mig nyss en bit i köket där.

Det är ju billigt att jag tacksam är."
-

Så sade biskopen till stor förvåning.

Agathe-Julie var nära att få dåning,

och Petronella, som var klok och vis,

beslöt att lära sig att steka gris.
-

Pastorskans miner kunna ej beskrifvas.

Men nu begynte man i köket trifvas.

Och från den dagen sågs i pastorns hus

tre snälla barn, men inga tända ljus".

                                                    Zacharias Topelius

Grattis Zacharias!

Zacharias Topelius

14 januari 1818 - 12 mars 1898

Porträtt målat av R.W. Ekman

Det finns så mycket att säga, eller rättare sagt läsa, om den gode Zacharias, att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Den här sidan har många intressanta länkar.
Han var ju historiker, och många älskar hans “Fältskärens berättelse” — den har jag aldrig lyckats ta’ mig igenom — för mig är han mer en sagofarbror. Dessutom har han ju skrivit många dikter som blivit tonsatta, många som vi säkerligen känner igen utan att tänka på att det är Zacharias Topelius som skrivit dem.
Bland psalmerna känner vi kanske bäst till “Giv mig ej glans, ej guld ej prakt”. Och vi är nog många som tänker på den romantiska dikten Vintergatan om  Salami och Zulamit när vi klara kvällar ser vintergatan.

På tal om hallon

Still Life of Raspberries in a Blue and White Bowl
William B. Hough

Innan regnet kom hann jag med ytterligare en tur bland hallonlianerna — de växer tätt och rätt skuggigt, vilket gör att de lägger sig ned och stammarna blir förfärligt långa. Det gäller att vara försiktig när jag lyfter upp varje enskild lian, annars faller en kaskad av hallon till marken — det är visserligen vckert, nästan som ett fyrverkeri, men i det här fallet går den lekamliga fröjden före skönheten. Jag kände mig som en figur i en Henri Rousseaumålning där jag trängde mig fram — och medan jag gjorde det, vandrade tankarna runt bland mina hallonminnen.
Jag minns hur goda de blå hallonen var. Hallon som mina vänner i Winnipeg odlade — jag är inte säker på att de var detsamma som salmbär, för fullt så blå var de inte. De här, mycket mörka hallonen jag har här påminner en hel del om dem. I familjen G. serverades maten på brittiskt vis av frun i huset, vid bordet. Så värst mycket att säga till om hade vi inte, Mrs. G. bestämde hur stor portionen skulle vara. Jag råkade en gång säga att jag tyckte paj på blå hallon var ännu godare än den gjorde på vanliga hallon — därefter skar Mrs. G. upp nästan en kvarts paj åt mig varje gång det serveraes blå hallonpaj.
Förutom de rent kulinariska slog det mig att jag bara känner till två "litterära hallon". Den mest bekanta hallonepisoden är kanske Zacharias Topelius "Hallonmasken", som jag skrivit om tidigare. Nyligen hittade jag den i engelsk översättning hos Gutenberg.

"Och så blev där ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig sett dess make, och vill du så går vi dit och hjälper dem sylta . . . Då kan det hända att vi får oss en släng av sleven, för där syltar de säkert än i dag."

Så slutar "Hallonmasken", och det fick mig att minnas en bok jag läste för några år se'n — en bok av Carolyn Wells (1862-1942) som jag hittade hos Gutenberg. "Raspberry Jam" som hon skrev 1919 är en deckare — och påminner mig en del om böckerna som senare kom att räknas till "the Golden Age Novels". Just den här boken som trots att intrigen egentligen är olöslig, får ett plausibelt slut.

Lösryckta tankar

eller möjligtvis förryckta tankar

Illustration av Vintergatan från NASA

Kom av en slump att sätta på radion, och kunde lyssna till nästan hela programmet Vinter, i dag med Cajsa Stina Åkerström.
Var det inte i skarven 60- 70-tal som det under några år fanns ett program som hette Vintergatan? Minns att jag låg hemma med en dunderförkylning och stic-kade på en tröja åt en kompis lille son, medan jag lyssnade till Bang.
Jag har hört stumpar av Vinter förr om åren, men precis som med sommarprogrammen, är det få av Vinterpratarna som fångar mitt intresse. Men det gjorde alltså Cajsa Stina Åkerström i dag. Bland myc-ket annat talade hon om ljusföroreningar och om de nya energilamporna som en del forskare anser är skadliga. Man kan efterlyssna på Sveriges radios hemsida om man inte kan lyssna på reprisen 22:05 i kväll.
Natten är verkligen inte längre "tyst och klar" som Zacharias Topelius skriver i sin dikt Vintergatan — en dikt jag alltid kommer att tänka på när jag står utan-för stugan i skärgården och ser vintergatans breda band, som sträcker sig från fastlandet och vidare över huset ut mot havet.


Cajsa Stina talade om att nutidens barn växer upp utan att se vintergatan, för bor man i ett sam-hälle ser man inte myc-ket av stjärnhimlen nu för tiden. Och mina tankar svingar sig till en annan tankelian. I går när jag la ut inlägget på teblog-gen, sökte jag efter information om klädnypor (eller klyper, som di säger här). För hur jag än försöker kan jag inte förstå hur klädnypan i artikeln ser ut, men jag hittade inget liknande på nätet. Däremot hittade jag en lång artikel om klädnypor, där jag bland annat lä-ser att när Smithsonian institutet 1998 hade en utställ-ning om klädnypor, frågade en gosse vad en klädnypa är!
Det har aldrig föresvävat mig att man skulle kunna skriva en hel artikel (2710 ord) om klädnypor, men det kan man alltså, och det är nöjsam läsning.

Slutar jag inte här, så har jag snart skrivit de tusen ord som fattas för att mitt inlägg ska bli lika långt. Egentligen hade jag tänkt behandla dysterhet, Charles Babbage, Sankt Stefan, dålig svenska, vegetarianism och radioprogrammet filosofiska rummet, men till och med jag, som har svårt att begränsa mig, inser att det skulle bli i mesta laget. I stället kommer Zacharias Topelius dikt.

Vintergatan

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt af stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt af natt och död och sorg och synd också.
Sen växte hvita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån hvarann på skilda stjärnor bo.

Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd af glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk af skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, af längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro af ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen af sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta hvalf och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand af rymdens ocean.

Förfäran grep keruberne; till Gud steg deras flygt:
»O Herre, se hvad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Hvad kärlek i min värld har byggt, det rifver jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i hvarandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens hvalf, rann upp i deras spår,
som efter tusen år af sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.