söndagen den 31:e januari 2010

Hedersam utmärkelse

Olgakatt har tilldelat mig en den hedersamma ut-märkelsen kreativ bloggare. Nu ska jag i min tur välja ut sju bloggare som har gjort sig förtjänta av den. Här stöter jag på två problem, det första är att jag inte kan välja, inte gradera — och för det andra är flera av mi-na favoriter inte mottagliga för den sortens utmärk-elser. Jag delar härmed ut en kollektiv utmärkelse till alla bloggarna i min blogglista. Dessutom ska jag försöka bli bättre på att föra upp nya läsvärda blog-gar där. För den som vill läsa annat än svenska fa-voriter, rekommenderar jag blogglistan på grann-bloggen.

Och så var det de sju sakerna om mig själv. Har man bloggat några år så har man förmodligen redan berättat så mycket om sig själv som man är redo att göra.

De här sju sakerna om mig själv är totalt ointres-santa — men jag tror inte att jag nämnt dem tidigare.



På BB ansåg man att jag såg ut som Churchill.


Men cigarr rökte jag varken då eller senare.

Mitt första minne härrör sig från min tid på Södra KFUK's späd-barnsavdelning. En sköterska bar in mig i ett rum och lade mig på en våg. Den var kall och jag började skrika. Jag fortsatte att skrika, när jag lades i en barnsäng — och slutade först när ett annat barn lades i sängen mitt emot. Då tog jag tag i spjälorna och hävde mig upp för att titta på kompisen.


Tåvärmare har jag inte mycket till övers för — och ord som pynt, pyssel och inredning ger mig gåshud (av obehag). Ändå tycker jag att det är roligt att slå frivo-liteter, knyppla och bro-dera, men jag gör det bara om jag har behov av slutprodukten. Nålbundna vantar, lapptäcken av äkta lappar och rejäla absor-berande handdukar är mer min melodi.


Mitt första minne av en vävstol är att jag lekte under en, och slog huvudet i en utskjut-ande del (kanske för-klarar en del). Moster Signe, mormors syster, plockade fram en halvkilos vikt av järn som hon kylde bulan med. Både vävstolen och vikten finns numera i min ägo.
.

Jag dricker bara te och vatten. Helst svart te. I min ungdom provade jag alla parfymerade teer som fanns, och folk tyckte jag var konstig som drack sån't. Nu undviker jag de teerna — och folk tycker jag är konstig som inte gillar blommiga teer.
.
För den som inte redan insett det kan jag tala om att jag är en rätt tråkig typ — tycker om att träffa vänner, men gillar inte fester.

Pausmusik

Golden Mandolin
Oleg Zhivetin

lördagen den 30:e januari 2010

Lördag med Gutenberg


Fullmåne, stjärnor, snötyngnda träd — det var som att promenera i ett japanskt träsnitt. Ett kallt sådant, - -22,5°, det var inte en frivillig promenad. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå medan det var ljust, annars hade det nog varit lite skönare.

Eld tarvar...... den in kommit,
..... kåsen och kall om knäna;
mat och mantel..... den man tarvar
....... som över fjället farit

Åke Ohlmarks översättning av en av Hávamáls verser

Det var gott att komma in till elden — maten och manteln får vänta till senare. Jag plockade istället ut ett par av mina Gutenbergsfynd ur den virtuella bokhyllan.


"Wunderbare Reise des kleinen Nils Holgersson mit den Wildgänsen" med illustrationer av Wilhelm Schulz, betraktar jag som ett fynd — inte för berättelsens skull utan för bilderna.





Och att det i alla tider funnits äventyrliga människor visar "Across Asia on a Bicycle"
.
THE JOURNEY OF TWO AMERICAN STUDENTS
FROM CONSTANTINOPLE TO PEKING

BY
THOMAS GASKELL ALLEN, Jr.
AND
WILLIAM LEWIS SACHTLEBEN

1894
THROUGH WESTERN CHINA IN LIGHT MARCHING ORDER
.
This volume is made up of a series of sketches describing the most interesting part of a bicycle journey around the world,—our ride across Asia. We were actuated by no desire to make a “record” in bicycle travel, although we covered 15,044 miles on the wheel, the longest continuous land journey ever made around the world.

The day after we were graduated at Washington University, St. Louis, Mo., we left for New York. Thence we sailed for Liverpool on June 23, 1890. Just three years afterward, lacking twenty days, we rolled into New York on our wheels, having “put a girdle round the earth.”


KIRGHIZ ERECTING KIBITKAS BY THE CHU RIVER
.
The rain now began to descend in torrents. The felt covering was drawn over the central opening, and propped up at one end with a pole to emit the clouds of smoke from the smoldering fire. This was shifted with the veering wind. Although a mere circular rib framework covered with white or brown felt, according as the occupant is rich or poor, the Kirghiz kibitka, or more properly yurt, is not as a house builded upon the sand, even in the fiercest storm. Its stanchness and comfort are surprising when we consider the rapidity with which it may be taken down and transported. In half an hour a whole village may vanish, emigrating northward in summer, and southward in winter.

Kanske något för Christina?

Pausmusik

Reading the Choir Notes
Francesco Bergamini
1815-1883

fredagen den 29:e januari 2010

Pausmusik

The Gold Scab, 1862
James Abbott McNeill Whistler
1834-1903

torsdagen den 28:e januari 2010

Olika uppfattningar

The State Lottery
Vincent van Gogh
.
I mina vandringar i bloggoversum möts jag rätt ofta av påståendet att svenskar är så förfärligt oartiga — att servicen är om inte obefintlig, så näst intill.
Jag känner inte igen det. Är jag den enda svensken som sällan träffar på otrevliga affärsidkare eller servicepersonal?
Det sägs också att vi inte talar med främlingar — jag känner inte igen det heller. Ända se'n jag var tolv år har folk biktat sig för mig på bussar, caféer, parkbänkar och i väntrum.
Jag känner mig ibland som den tråkiga svensken alla talar om, när jag vill läsa ut kapitlet innan jag diskuterar vädret med min medpassagerare.
De gånger jag är den som inleder ett samtal, och de händer rätt ofta, har ingen reagerat surt eller sett ut som jag kom from en annan planet
Och 99% av alla kundtjänster är lika trevliga och pratsamma — förutom ärendet, byter vi i regel några ord om väder och vind.

Kan den stora skillnaden bero på att jag sällan besöker storstäder, och att jag aldrig besöker tjusiga restauranger eller andra nöjesetablissemang?

Haiti


På den här sidan hos Care2 kan du med ett klick göra en insats för de hjälpbehövande på Haiti. Så här står det:
how your click helps Oxfam America
Your free click generates donations from our sponsors. You may click once a day, every day. 100% of the donations raised go directly to Oxfam America and help provide emergency water and sanitation services to earthquake survivors in Haiti.
.
Och har du fem minuter över kan du på samma sida klicka för hjälp på andra områden.

Pausmusik

Lute Player
Pietro Longhi
c.1701-1785

onsdagen den 27:e januari 2010

Hjärnans outgrundliga krumsprång

smuligare kaka får man leta efter,
utmärkt för gäster som inte äter ägg


.
Jag vet, jag har talat om associationer förut — det fascinerar mig hur hjärnan ta'r ledningen och kan förflytta mig i tid och rum.
Kanske inte riktigt varje morgon, men väldigt ofta när jag går efter tidningen, lyfts jag tillbaka till skoltiden — och beroende på årstiden minns jag olika episoder på min skolväg. Vid det här laget har jag ju hunnit så långt i livet att jag har upplevt många fler mornar då jag inte varit på väg till skolan, ändå är jag mentalt på väg till skolan var och varannan dag.

Dagern i ett rum är också något som får hjärnan att fiska upp minnen som jag trodde var förlorade. I dag förstärktes minnet av en smak — vinterljuset i kombination med "spicy matrimonial squares" flyttade mig till ett kök i Winnipeg. En kaka som bakades ofta där och då.
Och så leder ett minne till ett annat, och innan jag vet ordet av så har jag färdats runt halva jordklotet och umgåtts med människor jag inte tänkt på, på år och dag.

Pausmusik

The Sonata
Childe Hassam

tisdagen den 26:e januari 2010

Vi har det bra


Jag har gnölat en del om vår svenska sjukvård — och jag tycker att det finns en hel del att gnöla om — men när jag hör, och ser, hur sjukvården fungerar, eller inte fungerar, i andra länder, då kan jag inte annat än tycka att vi har det bra.
Jag har haft en del kontakt med Deb, en amerikansk kvinna som har diabetes insipidus (som inte har något att göra med diabetes mellitus, ofta kallad sockersjuka). Mycket förenklat, innebär det att man dricker stora mängder och kissar ut allt tämligen omgående. Det finns en effektiv medicin — men Deb har inte råd med den, och hon har ingen sjukför-säkring.
Deb och jag har bara umgåtts på nätet, jag känner henne inte och vet inte hur tillförlitliga hennes uppgifter är. Det här är bara något av vad hon har berättat:

När det är som värst kolkar jag i mig 12-15 gallon (45-56 liter!) vatten per dag — eller vilken annan vätska som jag får tag på. Naturligtvis kissar jag enorma mängder, och blir ibland vattenförgiftad.
Ingen arbetsgivare vill behålla en anställd som måste gå på toa så ofta som jag gör.
Jag har förbrukat åtskilliga madrasser under åren — nu sover jag i badkaret eftersom jag inte hinner på toaletten på natten.


Jag har hör talas om patienter med DI som dricker uppåt 20 liter om dygnet, men det här låter extremt. Men oavsett hur mycket eller lite hon dricker blir jag upprörd över att någon inte får den medicin hon behöver — eller annan hjälp för den delen. Deb är extremt överviktig med sina 195 kg och har många medicinska problem som hon inte får någon hjälp med.

Vi räknar ju med att få hjälp när vi behöver det — se'n är det en annan femma att vår uppfattning om behov ibland skiljer sig från vårdens uppfattning.
Jag var en gång på en konferens i Chicago, där många av deltagarna drabbades av en amöba infektion (jag har aldrig fått det bekräftat, men det var vad man trodde att det var). När jag lastades in i en ambulans, var jag bara tacksam över att ha en försäkring, och brydde mig inte ett smack om vad som hände med mig. Innan ambulansen for iväg, hjälper några av deltagarna en kvinna i min ålder upp i ambulansen. Hon såg lika eländig ut som jag kände mig — ändå blir hon ifrån sig när ambulansen ska till att åka. Hon ska inte med, personalen försöker att övertala henne — men nej, hon har ingen försäkring och kan inte följa med.

Pausmusik

Concert
Robert Tournieres
1667-1752

måndagen den 25:e januari 2010

Slutet på min slalomkarriär


Minns inte riktigt hur gam-mal jag kan ha varit — lite äldre än på bilden här var jag säkert — när jag följde med min kompis Ulla till slalombacken. Hon och hennes väninna Lena, tränades av Lenas pappa, och kom så småningom att ingå i det svenska lands-laget. Ulla hade tjatat på mig några dagar, så jag tog mina skidor på axeln och travade iväg till backen. Jag behöver väl inte ens säga att medan Ulla och Lena hade slalompjäxor och slalomskidor, så kom jag i mina vanliga pjäxor och skidor som jag i vanliga fall hade när jag gick på tur på fjället — och jag kände mig mycket "otjusig"!
När Ulla och jag kommer fram till backen så är Lena mitt i sitt första åk — hon susade ned, och svängde elegant mellan pinnarna. Jag var stum av beundran. Då säger Lenas pappa: "vad är det med dig Lena, du åker ju som en nyfödd kattunge i dag!"
Jag tog mina skidor och gick hem.

Pausmusik

Ara Berberyan
Love Me Love My Music

söndagen den 24:e januari 2010

Hört i väntrummet

...och då fick han vatten på sin kran.

Pausmusik

Music, 1529
Hans Baldung
1484-1545

lördagen den 23:e januari 2010

Lördag med Gutenberg



Två böcker på svenska i dag — det hör inte till vanligheterna — "Den underbara spegeln" av Otto Witt från 1914 och August Strindbergs "Tjensteqvinnans son. En Själs utvecklingshistoria" Eftersom jag inte är någon Strindberg fantast lät jag den vara. Science fiction är inte heller något jag frivilligt väljer, så efter en hastig titt lät jag också Witts bok vara.




Istället ägnade jag mig åt "The Real Latin Quater" av F. Berkely Smith med illustrationer av författaren och F. Hopkinson Smith. Än så länge har jag mest ägnat mig åt bilderna som är en charmig blandning av foto-grafier och teckningar.


Boken trycktes 1901, en tid då även många Skandi-naviska konstnärer vistades i Paris, så jag ska nog läsa lite noggrannare när jag gått igenom dagens skörd.

BOUGUEREAU AT WORK





Jag kommer också att ägna mig åt "A Farmers Wife" av J. H. Willard, en bok om bibelns Ruth. Mina bibelkunskaper är minst sagt bristfälliga, men just boken om Ruth kan jag rätt bra eftersom bibelns kvinnor har intresserat mig. Har man inte kunskap om den tidens (då böckerna skrevs) seder och bruk, är det svårt att förstå böckerna — så här hoppas jag lära mig lite mer.

EVERY DAY RUTH GLEANED IN THE FIELDS
.
Blogger har slutat meddela mig när det kommer nya kommentarer på inlägg jag kommenterat — är det fler som råkat ut för det?

Att skriva läsligt


Läser att det i dag är National Handwriting Day. Detta i U.S.A., nu tycker jag väl inte att det skadar om man skriver läsligt i Sverige också. För det är läsligheten som avses, dagen är vald eftersom det är John Hancocks födelsedag, han var född 1737 och så här står det om honom: "he was the first and boldest signer of the Declaration of Independence, celebrate good handwriting. This day encourages people to write neatly so others can easily read it."

POSITION of the BODY.
Sitting squarely fronting the desk, with feet placed firmly on the floor, and both arms on the desk, is, as a rule, the best position for practice in writing, or correspondence. The right side, may, however, be placed to the desk, with the right arm, only, resting thereon, and some persons prefer this position. Avoid crossing the feet, sitting on the edge of the chair, or assuming any careless attitude. The body should be erect, but slightly inclined forward, in order that the eye may follow the pen closely. This position will never cause curvature of the spine. The body should never be allowed to settle down into a cramped and unhealthy position with the face almost on the paper. By thus compressing the lungs and the digestive organs they are soon injured, and if the stomach lose its tone, the eyesight is impaired, there is such a close sympathy between these organs of the body. The practice of writing should be, and properly is, a healthful exercise, and injurious effects result only from improper positions of the body, at variance with good writing as well as good health.



På nätet märker jag att det i Sverige är ett laddat ämne, då har jag sökt på välskrivning, vilket ju inte är exakt detsamma som handwriting.
Många, i synnerhet män, tycks ha outplånliga skräckminnen av skolans välskrivning. Jag skrev som en kratta i småklasserna, och tyckte väl inte att välskrivning var direkt lustbetonat — men så fasansfullt som många beskriver det, tyckte jag inte att det var.

Jag hör definitivt den den gruppen som anser att man ska lära sig skriva läsligt, tidigt. Och jag vet av erfarenhet att de flesta ungar vill kunna det — även om det inte är populärt att öva. Men tyvärr är det bara övning som ger resultat, så när en unge lutar sig över det jag har skrivit, och säger: "åååååååååå, så fint du skriver", då talar jag om att det kan du också lära dig, om du är beredd att öva. Alla är inte det, men det finns faktiskt de som genast sätter sig ned och skriver av en förlaga. Texten till förlagan brukar vi hitta på tillsammans, några korta roliga meningar som blir längre med tiden.
Många, väldigt många, tycks vara av den uppfattningen att vi inte behöver lära oss att skriva för hand, eftersom vi kommer att leva våra liv i cyberrymden i framtiden.

Den som vill läsa om synpunkter för och emot kan kika på dessa länkar:

Christermagister

Fröken Lur

Allt för föräldrar
Do you remember penmanship?

Pausmusik

The Cello Player, 1896
Thomas Eakins, 1844-1916

fredagen den 22:e januari 2010

Att sätta ned foten

Jag blir så lättad när jag hör att någon sätter ned foten. Tänk om alla ville göra det — det verkar både obekvämt och vanskligt att färdas genom livet på ett ben.

Den som väntar på något gott.....

The Music of a Bygone Age
John Melhuish Strudwick
1848-1937
.
Tack Mira för att du ställde upp och talade för oss alla. Det gjorde du jättebra!
Den som ännu inte hört sin önskemusik får pallra sig upp klockan åtta i morgonbitti för att lyssna, då kommer de önskningar som inte fått plats i programmet i veckan. Det gäller Tique, Fred, Britt-Marie, Reiko och Margareta. (Fast jag har för mig att Reikos stycke spelades första da'n).
Vi ses i morgon bitti!

Pausmusik

New Music, 1885
Francis Sidney Muschamp
1851-1929

torsdagen den 21:e januari 2010

Tag plats!

Concert, 1485-1495
Lorenzo Costa
1459-1535
.
Stäng dörrar och grindar, stäng av telefonen och sätt på radion 9:00 i morgonbitti. Då spelas resterande önskningar från vår önskelista. Och, inte minst, får vi höra Mira i direktsändning!
Än en gång länkar jag till ett inlägg där det finns länkar till tidigare musikprat.

An Ekco Ad 65 Radio Set with Rare Green Casing, 1930s

London — en gång för länge sedan

So hour by hour be Thou my Guide,
That by Thy power, no step may slide.

När jag i höstas läste om Olgakatts besök i London blev jag tvungen att leta fram mitt album från en resa min väninna och jag gjorde på 70-talet. Eftersom min kompis M aldrig varit i England beslöt vi att råda bot på denna brist i hennes uppfostran. Vi var båda fattiga studenter, men lyckades hitta en enmans-resebyrå som hade ett par billiga resor kvar. Minns jag inte fel så betalade vi omkring 500:- för en vecka, då ingick frukost och matkuponger.

Med på resan var en en gymnasieklass där merparten av eleverna var berusade redan på Arlanda.
Vi landade i London på kvällen och klev på en buss som körde mot sta'n och portionerade ut passagerare vid diverse hotell. Efter ett par timmar var bara några få passagerare — och så skolklassen — och vi kvar på bussen. Nå'n gång efter midnatt, när vi nästan gett upp om att få sova den natten visade sig sista anhalten vara vårt lilla hotell — någonstans i norra utkanten av London. Just då hade vi ingen aning om var vi befann oss.
Tacksamma ramlade vi i säng i ett stort rum med burspråk mot gatan. Om klassen gjorde något väsen den natten, var vi för trötta för att uppfatta det..


Vår ambitiösa plan var att varje dag besöka ett museum före lunch och ett efter. Det klarade vi i två da'r, se'n nöjde vi oss med ett museum på förmid-dagen — efter lunch tog vi da'n som den kom och strosade runt på sta'n. Dök det upp ett galleri tittade vi in, hittade vi invandrade gossar som målade rutiga hus talade vi med dem.






Vår kassa tillät inga överdådiga inköp men en hatt var köpte vi.

När vi på trötta fötter med lite inhandlad mat, drog oss hemåt någon gång mellan sex och sju på kvällen, då mötte vi eleverna som hade sovit det värsta ruset av sig. Då var de på väg ut för att festa. Frampå småtimmarna återvände de — mycket upprymda. Deras klasslärare som kallades Älgen, hade rummet bredvid vårt — och alla gossar som passerade dörren dunkade på den och skrek "nu ska vi knulla älgen".
Redan första dagen hade änglabarnen sönder låset till badrummet/toaletten — och eftersom det var ett stort rum kunde man inte sitta med foten mot dörren, utan M och jag fick alltid följas åt, så en av oss kunde hålla igen dörren. För det mesta låg någon av eleverna på knä vid den vita tronen när man skulle dit.


Bara en av eleverna skiljde sig från sina klasskamra-ter — en kille som vi träffade i frukostrummet varje morgon och som berättade om sina utflykter. Han hade redan före resan tagit kontakt med studenter i London, och nu fått låna en cykel och umgicks bara med sina engelska kamrater.



En enda av de organiserade utflykterna följde vi med på, den till Strattford-upon-Avon, som avslutades med ett besök på Royal Shakespear Theatre därstädes.
Och en dag träffade vi min väninna Ann, som när hon ringde till hotellet för att tala med mig, sa' mitt namn och la' till att hon är svenska, inte förstod varför hon möttes av ett skratt. Inte gott för henne att veta att vi bara var svenskar där.
Trevligt att komma ut på landsbygden, på ett ställe stötte vi på Morris dansare. Det visade sig att Ann kände en av dem, så vi strålade ihop senare på kvällen för att avsluta kvällen tillsammans med dem på en pub.


Killen som lånat en cykel hade blivit så förtjust i den att han ville ta den med sig tillbaka till Sverige. Han kunde få köpa den, men problemet var hur han skulle få den med sig. Efter några samtal med flygbolaget blev han lovad att få ta' den med sig om han inte hade något annat bagage. Så när vi stod på flygplatsen, och väntade på att få gå ombord på planet, drog han upp byxbenet och visade att han hade pyjamasen under jeansen. Han hade tagit på sig så mycket av sina kläder som det bara gick, de få grejor som blev över hade han fått hysa in hos kompisarna.

Oj, så länge sedan det var!