Minns inte riktigt hur gam-mal jag kan ha varit — lite äldre än på bilden här var jag säkert — när jag följde med min kompis Ulla till slalombacken. Hon och hennes väninna Lena, tränades av Lenas pappa, och kom så småningom att ingå i det svenska lands-laget. Ulla hade tjatat på mig några dagar, så jag tog mina skidor på axeln och travade iväg till backen. Jag behöver väl inte ens säga att medan Ulla och Lena hade slalompjäxor och slalomskidor, så kom jag i mina vanliga pjäxor och skidor som jag i vanliga fall hade när jag gick på tur på fjället — och jag kände mig mycket "otjusig"!
När Ulla och jag kommer fram till backen så är Lena mitt i sitt första åk — hon susade ned, och svängde elegant mellan pinnarna. Jag var stum av beundran. Då säger Lenas pappa: "vad är det med dig Lena, du åker ju som en nyfödd kattunge i dag!"
Jag tog mina skidor och gick hem.
När Ulla och jag kommer fram till backen så är Lena mitt i sitt första åk — hon susade ned, och svängde elegant mellan pinnarna. Jag var stum av beundran. Då säger Lenas pappa: "vad är det med dig Lena, du åker ju som en nyfödd kattunge i dag!"
Jag tog mina skidor och gick hem.
Jag hade samma slags skidutrustning, och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att jag hade sådana där "damasker" eller vad det kallas mellan byxa och pjäxor.
SvaraRaderaJag kände inte några "flotta" människor så jag behövde aldrig skämmas för min utrustning förrän jag flyttade till Sthlm ;)
Christina,
SvaraRaderaJa, vi kallade dem damasker - har nog hört snödamasker någon gång.
Nej, jag tror inte att jag egentligen skämdes, men jag insåg ju att det inte var rätt utrustning att svepa nedför backarna med. Alla andra som gick på fjället var ju likadant klädda.
Inte ens i tonåren avundades jag Ulla hennes Bogner kläder - jag insåg att jag aldrig skulle se ut som hon i alla fall. Hon med sina 175 cm, såg ut som en mannekäng, och jag var en liten rulta.
Margaretha
He he, vet inte ens vad Bognerkläder är för något. Vi barn ärvde kläder och skidor efter varandra, liksom de flesta andra barn som vi umgicks med.
SvaraRaderaSå här såg jag ut i skidbacken i samma ålder som du på kortet ungefär;)
Jag känner igen varje rad du skriver. Det kunde varit jag som skrivit dem. Men tyvärr hade jag denna upplevelse så sent som då jag var nästan 14 år! Mor och far skramlade ihop sina sista slantar för att jag skulle få åka med skolan upp till fjällen till den friska luften där som skulle göra mig stackars sjukliga, taniga unge gott. Brrr. Jag vill inte minnas mer. Slutar här och begraver resten av minnena. De gör alltför ont.Hån kan faktiskt göra ont många sekel efteråt.
SvaraRaderaChristina,
SvaraRaderaNär jag såg den fina bilden på dig, minns jag att jag sett den förr - tagen några år senare än min bild.
Jag skulle aldrig ha hört talas om de hutlöst dyra Bognerkläderna, om inte Ulla hade varit så klädmedveten. Tänk dig att betala 200:- för en jacka, och lika mycket för ett par byxor och så de svindyra skidorna och pjäxorna! Det var priser som fick en att baxna på 60-talet.
Lisette,
Tänk att det finns en del minnen som inte går att ruska av sig. Ditt var nog värre än mitt, jag blev inte hånad - jag gick bara hem, se'n var det inte mer med det.
Och jag var inte helt sanningsenlig när jag sa' att slalomkarriären slutade där - jag har ju varit mycket i Schweiz och naturligtvis åkt lite skidor utför - men jag har aldrig varit någon fantast. Så småningom slutade jag åka och promenerade i stället - mycket trevligare.
Margaretha
OK Jag åkte också men många många många år senare. Promenera är inte fel det heller. Det gör jag numera- uteslutande.
SvaraRaderaLisette,
SvaraRaderaJag har aldrig varit någon sportfantast, men promenerat har jag gjort otroligt mycket.
Och så tycker jag att det är roligt att gå i orörd snö med snöskor.
Margaretha