onsdag 29 december 2010

Om brevskrivning

och att formulera sig


Brevskrivning, 1912
Carl Larsson


.Två av mina brevvänner är mycket unga — och nu talar jag om gammeldags brevvänner som skriver handskrivna brev.
Ruth är ung men kanske inte mycket ung längre, eftersom hon fyller tretton år i augusti. Vi har brev-växlat i ungefär fem år nu. Hon är min väninna Naomis yngsta dotter, och skriver prydliga innehålls-rika brev som är en fröjd att få. Naomi har talat om att hon skriver en kladd först, och frågar om hon inte vet hur ett ord stavas, men ingen får läsa hennes brev — varken de hon skriver eller de hon får av mig. Hon saknar aldrig ämnen att skriva om, hon berättar om skolan, om vardagslivet hemma — som alla amish barn förväntas hon ta' del av allt arbete både inomhus och i trädgården. Jag är säker på att hon är både bättre husmor och trädgårdsarbetare än vad jag är.

Kalle är min andra brevvän. Han är nio år och gravt dyslektisk, att läsa och skriva är en kamp för honom. Det hela började för ungefär ett år sedan när han ta-lade om hur han avskydde att läsa och skriva. Så jag föreslog att han och jag skulle rita brev till varandra — han är mycket konstnärligt begåvad, och nappade genast på förslaget. Bara nu de senaste månaderna har han börjat skriva korta, i regel felstavade, mening-ar i sina brev. Och hans mamma berättar att han är stolt som en tupp när han med möda kan läsa de få meningar jag skriver i mina brev.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att barn kan bli duktiga på att formulera sig om de får en chans och massor med uppmuntran. Ja, Ruth behöver inte så mycket uppmuntran — hon är liksom resten av familj-en verbal och tycker att det är roligt att uttrycka sig i skrift.
Jag har jämnåriga vänner som inte kommit längre än till "hur-mår-du-jag-mår-bra-brev". Så man kan inte skylla all dålig svenska på datorer. Men jag kunde inte låta bli att jämföra mina unga brevvänners brev med ett blogginlägg jag snubblade över häromdagen.
Kvinnan som har bloggen beskriver sig som lika känd som kungen — och honom har jag ju hört talas om, men den här kvinnan var en helt ny bekantskap för mig. Hon lär ha skrivit böcker — och jag undrar i mitt stilla sinne om någon tvättar hennes manus eller om de ges ut som hon skriver. Det inlägget jag hittade beskriver hennes jul och får mig att tänka på upp-satser man skrev i mellanstadiet, där det givna ämnet var "Mitt jullov".


Nu är julen över, och det var en bra jul. Barnen blev nöjda över sina klappar, vilket är skönt. Jag måste säga att det var inte det lättaste att köpa julklappar men nu är det gjort.

Vi åt och drack gott, sen dansade vi och hade det roligt med barnen.

I eftermiddag ska vi åka hem till min mamma och träffa min släkt och äta kalkon.

Hur har er jul varit?

Fick ni några fina julklappar?

Det blev en riktig gran, Kungsgranen ska vara bäst då den inte ska barra. Sen är den mycket finare än en vanlig, tycker i allafall jag. Jag fick frågan om vad granen kostade och den kostade 700 kr.

17 kommentarer:

  1. Så härligt med dina unga brevvänner! Jag är säker på att du och brevskrivandet betyder massor för både Ruth och Kalle. Liksom de betyder mycket för dig.

    När jag var ung fick jag en brevvän genom skolan, en japansk flicka som hette Katuko. Det var spännande att ta del av en annan flickas vardag, en flicka på andra sidan jordklotet.

    SvaraRadera
  2. Maggan,
    Har ni fortfarande kontakt, du och Katuko?
    Jag hade också några brevvänner, men de självdog - ibland var det mitt fel och ibland den andres.

    Jag tror att det är jättenyttigt för barn att ha vuxenkontakter utanför familjen. Och som du säger så är det ju givande för mig att umgås med både Ruth och Kalle.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Kul med riktiga brev. Får inte så många, men min dotter och jag brukar skicka ett och annat brev, för sakens skull. Det är alltid en högtidsstund att öppna hennes brev.

    I min ungdom hade jag massor med brevisar. Nästan varje dag väntade ett eller flera brev på mig när jag kom hem från skolan. De flesta med främmande frimärken. Det var underbart, minns känslan fortfarande.

    SvaraRadera
  4. Ailas,
    Visst är det något alldeles särskilt med riktiga brev. Jag har några få sådana kvar - men de allra flesta har ju skaffat dator så det är glest mellan trevliga brev, med spännande frimärken, i lådan nu för tiden.
    Samtidigt som det är lite trist att vi slutat skriva brev, så har jag mer och tätare kontakt med de av mina vänner som var dåliga på att skriva brev, nu fyrar de i alla fall av en hälsning ibland.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Det där har jag undrat över ofta, varför vuxna skriver brev och artiklar som mellanstadiebarn. Nån stans måste det ju ha gått snett med undervisningen i svenska.
    Jag har nyligen sett liknande exempel på jobbet. En kvinna i 40-års åldern skrev en redovisning från ett möte som nästan var obegripligt. Men de tränade väl aldrig som barn.
    kram från Mette

    SvaraRadera
  6. Det är härligt med brev som kommer och brev som går. Det skulle vara härligt om man själv också kunde bli litet flitigare med pennan och inte med tangentbordet...Jag har slutat att ge mig dåligt samvete men längtan finns att överraska någon vid brevlådan en dag:)

    Karin som skriver massor men allt för litet med penna

    SvaraRadera
  7. Brevvänner är jättekul! Både med penna och per mejl.
    En kär kollega i Skottland skriver alltid ett julbrev för hand till mig. Jag håller fortfarande efter tre veckor på att dechiffrera det... önskar verkligen att han mejlade istället!

    Men, snälla, var det verkligen ett citat från den där bloggen?

    Och på allvar?

    SvaraRadera
  8. Och den människan har skrivit en bok?!!
    Jag borde inte bli förvånad, har nyligen haft ett upprört samtal med en av våra nyexaminerade medarbetare. Hon kan inte skriva journaler som går att förstå.
    love,
    Q
    som borde ha sovit för flera timmar sen

    SvaraRadera
  9. Flette-Mette,
    Ja, det tål att grunnas över. Orsakerna är nog många - jag har träffat på lärare som inte uttrycker sig mycket bättre, då är det ju inte konstigt att resultatet av deras undervisning blir som det blir. Tyvärr är det inte populärt att öva sig, inte på någonting - men övning ger färdighet. Många tror nog att de är bättre på att uttrycka sig än vad de är - de skriver mycket på halvengelska och med förkortningar, och betraktar sig som proffs. Naturligtvis kommer det skriftspråket att bli vedertaget så småningom - men jag vägrar att acceptera det.

    Karin,
    Vi är nog många som känner så - men dåligt samvete tror jag inte hjälper.

    Olgakatt,
    Jag har också några sådana vänner, man måste nästan ska vara chifferexpert för att tyda deras brev.

    Jo, det var en vuxen kvinna som skrivit inlägget. Jag googlade nyss på hennes namn, eftersom jag inte visste vem hon var - och fick se en bild av henne. Personligen tycker jag att hon ser ut som ett fnask med mer bröst än hjärna. Hon kallar sig bland annat för författare, men vad jag förstår har hon skrivit en bok om sitt liv, tillsammans med en journalist. Så boken är kanske inte lika torftig som inlägget.

    Q,
    Men kära vän, du borde verkligen inte vara uppe vid denna timma!
    Det är säkert ett internationellt problem - jag märker det ju att många amerikaner är urusla på att stava och formulera sig. Men det är en sak vad man skriver i en kommentar eller frågespalt på nätet, och något helt annat i sin yrkesutövning..
    Hoppas du sover sött!

    Margaretha

    SvaraRadera
  10. Googlade på första meningen och kom direkt till den bloggerska du syftade på.
    Nu ska jag inte vara giftig eller syrlig men botox, är inte det ett nervgift?
    Vart tar det vägen när det lämnar de platser det sprutades in på?
    Kan man tänka att det stiger åt huvudet kanske?
    GOTT NYTT ÅR!
    Renée (som är både rynkig och smart)

    SvaraRadera
  11. Renée,
    Hoppsan, var det så enkelt att spåra henne - det finns de som skrivit värre saker om henne än jag, så jag undår nog en stämning för ärekränkning (hoppas jag).
    Tänkte skriva om botox för ett tag se'n, men hade problem med datorn då, så det blev inget. Det finns massor med bilder på nätet med misslyckade behandlingar - särskilt när folk sprutar in giftet själva. För visst 17 är det giftigt, det förlamar ju musklerna.
    Används även medicinskt, mot migrän.
    Somliga tycks ha stora hålrum att lagra sin botox i.
    Margaretha
    som inte skulle komma på tanken att spruta in ett gift i ansiktet

    SvaraRadera
  12. Vad roligt med brevvänner! Och dessutom gammeldags sådana. Det är så kul när man kommer hem och det ligger brev/kort på hallmattan. Jag ska mer än villigt erkänna att jag å ena sidan tappat mycket av den kommunikationen men å andra sidan fått kontakt med människor som jag aldrig skulle fått utan Internet.

    En parentes i det hela är att jag igår(onsdag) kom hem till ett utröjt källarförråd. Det låg just brev, kuvert och gamla fotografier av vänner och klasskamrater över hela golvet. Inget försäkringsbolaget bryr sig om men det gör lite ont långt där inne att någon otillbörlig rumsterat bland det som är mitt, rivit upp, hällt ut, trampat på och förstört. Nu sitter jag här med en stor bag full med allt löst jag samlat ihop från golvet och ska försöka mig på att få någon ordning igen.

    SvaraRadera
  13. Åsa,
    Så trist!
    Jag hade inbrott i min verkstad en gång - tjuven hade samlat ihop allt möjligt som han inte fick med sig därför att han inte fick upp dörrarna inifrån (han kom in genom ett källarfönster). Bland annat hade han samlat ihop en kasse med mina kartonger med brev. Ingen annan än jag har ju glädje av dem, och jag var så lättad över att de blev kvar.

    Nu är det glest mellan snigelposten - men jag säger som du, jag har fått så många nya vänner tack vare Internet.

    Hoppas du inte blev av något värdefullt!
    Margaretha

    SvaraRadera
  14. Ha ha, jag kollde också vem hon var. Helt otroligt att en vuxen människa skriver på den nivån. Men tyvärr är hon inte ensam om det, jag tror som du att nu när alla bloggar och kvittrar så tror man nog att man kan skriva och bryr sig inte om att tänka på hur det blir.

    SvaraRadera
  15. Siv,
    Det är väl bara att inse att många - de flesta? - inte tycker att språket är viktigt.
    Skriv som du talar, var ju en kampanj för länge se'n - och det har man uppenbarligen tagit fasta på.
    M

    SvaraRadera
  16. Jag skriver inga brev nuförtiden. När jag först kom till USA skrev jag faktiskt brev till mina vänner i Sverige men det tog så lång tid för breven att komma fram att jag övergav det hela. Min mamma skriver fortfarande brev - hon har ingen dator. Att kunna uttrycka sig är en konst och det finns förvånansvärt många bloggare som är helt otroligt dåliga på att skriva - till och med de som har riktigt stora bloggar.

    SvaraRadera
  17. Anne-Marie,
    Jag tycker det är så märkligt att när jag i tonåren både skrev till, och fick brev från Staterna, tog det aldrig mer än tre dagar, ibland bara två, för ett brev. Nu kan det ta' över en vecka! Fast jag blev glatt överraskad, över hur snabbt julkorten nådde fram före jul.

    Som med allting annat krävs det övning för att kunna uttrycka sig både i skrift oach tal - för att inte tala om att skriva läsligt.
    Jag misstänker att alla de som som läser de språkligt undermåliga bloggarna, uttrycker sig på liknande vis - och alltså inte reagerar.
    Margaretha

    SvaraRadera