söndag 5 december 2010

Ett minne för livet



Karins blogginslag i dag, får mig att minnas en händelse från barnkrubban. Jag var kanske fem år och läspade en aning. Vid samlingen (som jag envisades med att kalla folksamling) höll en av tanterna upp en bok — en av FIB:s gyllene böcker, som handlade om en brandbil — och frågade vem den tillhörde. Jag visste att det var Lars bok, men han var inte där, så jag upphov min stämma och talade om det. Men det är inte lätt att få till ett genitiv s på Lars när man läspar — antagligen lät det gulligt, för tanterna började skratta. Jag blev varken arg eller ledsen, men vansinnigt förorättad.

Varje gång jag frestas att skratta åt ett barn, så stiger det minnet fram — och jag tror faktiskt att jag lyckats avhålla mig från att skratta på fel ställe någon gång.

,

8 kommentarer:

  1. Margaretha,
    dessvärre är det nog väldigt lätt att skratta åt en liten människa än åt en stor sådan. Man har skenet emot sig för att man oftast är så rörande och gullig. Den som själv har känt av känslan minns den också; och tar lärdom; man skall inte skratta åt en ny människa som inte kan allting fulländat utan är på väg..

    I mitt fall med nedsläckningen blev det förstås en situationskomik som säkert var svår att låta bli att skratta åt.
    Jag tror att man hade skrattat lika mycket om det hade varit vuxna människor som stod på rad
    tror
    Karin

    SvaraRadera
  2. Margaretha,
    fotot är ljuvligt!

    Karin

    SvaraRadera
  3. Håller med Karin om allt - både om fotot och att man aldrig ska skratta åt ett barn.
    Ingrid

    SvaraRadera
  4. Karin och Ingrid,
    Kanske är det lättare att låta bli att skratta om man bär med sig ett minne av det här slaget - men visst är det svårt att låta bli ibland.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Underbart! Är du med på bilden?

    Ibland är det verkligen svårt att hålla sig för skratt, men bara för att det är så gulligt.
    Det är värre med de elaka skratten som när min fröken i ettan och tvåan skrattade när jag stavade fel. Jag kastade ofta om bokstäver och då läste hon ordet som jag skrivit det och skrattade för att det blev så konstigt.
    kram från Mette

    SvaraRadera
  6. Flette-Mette,
    Känner du inte igen mig?!

    Låter som du hade en lärare som var synnerligen olämplig för sitt yrke! Så gör man bara inte!
    Jag har kompisar som blivit märkta för livet att liknande bemötande.
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Jag vet inte vad det är som gör det, vi har ju aldrig träffats, men jag tippar på att den lilla flickan i mitten av bilden i den övre raden är du. Hon med den korta luggen :-)

    SvaraRadera
  8. Chris,
    Nej, det är min kompis Max - jag sitter till höger om honom, den lilla Carl-Johan svampen, som har slutat äta och ser ut som hon lyssnar till bordssamtalet.
    Margaretha
    som fortfarande har lika ostyrigt hår som då

    SvaraRadera