Sanning — en dygd?

Karl Friedrich Hieronymus Freiherr von Münchhausen
G. Bruckner

.

sann`ing subst. ~en ~ar
ORDLED: sann-ing-en
• yttrande eller tanke som överensstämmer med verkligheten ibl. spec. betr. livsfrågorna e.d.: grundsanning; halvsanning; söka ~en; säga ~en; tala ~; de eviga ~arna; ~en att säga; om ~en skall fram; en allmänt vedertagen ~; en gammal ~; säga ett ~ens ord; en ~ med modifikation; med ~en överensstämmande; ~en, hela ~en och ingenting annat än ~en; det är dagsens ~
BET.NYANSER: a) ibl. iron. om ngt som på tvivelaktiga grunder hålls för sant av de flesta: många gamla ~ar ställdes på huvudet i rapporten b) ibl. med tonvikt på (ofta obehaglig) uppriktighet e.d. ⟨mest plur.⟩: gå in och säga chefen några ~ar
IDIOM: i ~ verkligen; se ~en i vitögat acceptera (obehagliga) fakta; säga halva ~en bara säga en del av det man vet
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. sannind, sanning; till sann; jfr minsann
.

Jag tänker kalla henne Bettan, kompisen se'n många år som är bra på det mesta, vet om det — men aldrig skryter med det. Naturligtvis har Bettan, liksom alla andra, både goda och mindre goda sidor — men hon visar sällan de mindre goda.
Nyligen talade jag med Anna, en annan kompis som också känner Bettan, hon återgav en historia som Bettan berättat — och Anna frågade om jag trodde den var sann. Jo då, jag kunde tala om för Anna att berättelsen var i högsta grad sann — det enda som inte var sant var att Bettan inte varit med om det. Det var något jag upplevde i Polen för länge se'n, och så pass osannolikt att jag kunde vara säker på att det var min berättelse inte Bettans.
Bettan fabulerar nämligen vilt, och hon gör det utom-ordentligt bra.
Däremot har jag aldrig kommit på henne med en lögn, och hon är nog en av de mest pålitliga människor jag känner.
.

fabule´ra verb ~de ~t
ORDLED: fabul-er-ar
SUBST.: fabulerande, fabulering
• berätta fantasifullt och levande utan förebild i verkligheten; vanl. med positiv värdeladdning {→fabla, fantisera}: författaren saknar förmåga att ~
KONSTR.: ~ (om ngn el. ngt el. att+INF el. att+SATS)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. fabulera; av lat. fabulari med samma bet.; till fabel

lju`ga verb ljög ljugit ljugen ljugna, pres. ljuger
ORDLED: ljug-er
SUBST.: ljugande; lögn
• medvetet framföra osanning vanl. för att vinna ngn fördel {→narras}: han ljög om sina inkomster; ~ ihop en historia
BET.NYANSER: a) ibl. försvagat (medvetet) vilseleda: konsten att ~ med statistik b) refl.: ~ sig till en förmån c) om annat än person ge en felaktig uppfattning: kameran ljuger inte; siffrorna ljuger
KONSTR.: ~ (om ngt), ~ (ihop el. bort) ngt
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. liugha; gemens. germ. ord; jfr lögn, lönn
.

Jag har ofta grunnat på begreppet sanning, när jag träffat Bettan. Vad är det som gör att sanning är en så enastående dygd? Såvitt jag vet, står det inte i bibeln att man ska tala sanning. Och inte kan jag komma på någon annan visdomskälla som uppmanar oss att hålla oss till sanningen.
Ändå betraktas det som moraliskt förkastligt att ljuga.
Är det fult att ljuga? Var går gränsen mellan en lögn och en fabel?
Skriver jag en bok i jagform är det helt OK att berätta vilka skrönor som helst— men berättar jag samma sak är det inte det.
.